måndag 4 april 2011

Slutet på operakritiken, som vi känner den? Exemplet Lucia di Lammermoor

Lika sällsynt som en Black Swan är den fastanställde operakritikern idag, skriver Margareta Sörensson i en sympatisk artikel i dagens Expressens och knyter an till en analys av arbetsmarknaden för dessa som Sveriges siste (?) just fastaanställde kritiker vid samma tidning, Gunilla Brodrej skrev inför en debatt på Kungliga Operan om operakritikens villkor för någon vecka sedan. Som utomstående betraktare känns det lite som "Don't mention the war" när Brodrej beklagar flykten från operakritiken till institutionerna. Det är ju knappast för att möjligheterna att försörja sig som operakritiker är så goda som begåvade skribenter lämnar fältet. Detta är en process som pågått ganska länge - om jag inte missminner mig var både Sörensson och Brodrej med på frilansmötena för Expressen i slutet av 90-talet högst upp i DN-skrapan. Det var ändå under den hedervärda Maria Schottenius tid på tidningen, men debatten om hur man skulle komma ifrån det tvångsmässiga recenserandet av diverse olika konstformer för att skapa en helt ny, för samtiden relevant, kultursida gick hög. En gång kom Christina Jutterström, minns jag. Hon ville ha mer debatt i "kvaloiden", som Expressen skulle bli, istället för att vara tabloid. Nå, det gick ju som det gick och Aftonbladet gick om, och blev Sveriges största tidning. Så lite häpet konstaterar jag att mina försök att igår formulera några tankar kring kritikens idealistiska ståndpunkter; i en dialektik mellan anspråket på en absolut estetisk sanning och ett värderelativistiskt perspektiv nu har landat i en, likaså den göteborgsaktuell binär opposition, nämligen den mellan "Das Fressen och die Moral" som Brecht lite krasst uttryckte saken. Och då kommer förstås den materialistiska världen först, i form av fasta tjänster och karriärvägar inom redaktionerna, det är helt naturligt. Själv tror jag att David Karlsson har rätt i sin senaste bok om kulturpolitiken. Det är bara konsten i sig som hyser den kraft som genererar arbetstillfällen och tillväxt, åtminstone inom de sk. kreativa näringarna. Om den konstnärliga kvaliteten är tillräckligt hög är det tjänstefel av vilken tidningsredaktion som helst att inte uppmärksamma saken. Den omständigheten är tydlig även i Göteborgs-Posten. Genom den konsekvent höga konstnärliga kvaliteten på Göteborgsoperan skriver man nu inte bara recensioner, utan även feature-artiklar några dagar innan premiären. Genom det stora intresset för Stadsteatern, Folkteatern och andra scener i Göteborg har även det mediala intresset för teatern ökat på ett liknande sätt. Så den dag diskussionerna om en ny Kunglig Opera inte bara handlar om den ska ligga vid Slussen eller på Skeppsholmen och är föremål för arkitekt-diskussioner istället för en djupgående debatt om konsten, och man upptäcker att det finns operor på även andra håll i Norden, blir säkert efterfrågan på operakritik större även i Stockholms-pressen. Och då spelar det ingen större roll om Gunilla Brodrejs artikel om Lucia di Lammermoor står i papperstidningen i GT och som ett blogginlägg på Expressens webb. Allt är relativt, även fastanställda publiceringsformer. Helt kan jag dock inte släppa frågan om den subjektiva smaken kontra den fastanställda objektiviteten. Gunilla Brodrej menade att Mats Perssons Enrico Ashton i Lucia di Lammermoor var en sceniskt bättre gestaltning än de övriga mansrollerna. Det tyckte inte den frilansande, men lika skicklige operakritikern Magnus Haglund i dagens GP, som ansåg att den tolkningen var en aning stel. Så jag vidhåller min dilettantiska position att det kritiska omdömet till stor del handlar om personlig smak, snarare än om anställningsformer. Även om jag sympatiserar med tanken att det sublima har ett högre estetiskt värde än det sköna. PS, tisdag morgon. Vid en ny genomläsning av Magnus Haglunds strålande recension ser jag att skillnaderna mellan Brodrejs och Haglunds uppfattning om solisternas insatser inte är så stor som jag hade i minnet. Detta gäller särskilt Mats Persson som Lucias bror. Det skulle möjligen stödja tanken om en absolut sanning i estetiska värderingar? Eller också beror det på min egen nedsatta perceptionsförmåga, bedövad av en förkrossande förtjusande Kerstin Avemo som Lucia? I alla händelser, den som har möjlighet bör gå dit själv och bilda sig en egen uppfattning. Det är en underbar föreställning, det verkar alla överens om!