söndag 3 april 2011

Om kritik och recensioner - exemplet Lucia di Lammermoor

När jag förr i tiden recenserade litteratur hade jag alltid två tankar i bakhuvudet, två ledstjärnor kanske man skulle kunna säga, bland framstående svenska kritiker. Den första tanken kom från Bengt Holmqvist, som hade ett sympatiskt sätt att läsa. Han försökte alltid sätta sig in i verket på dess villkor och försöka förstå hur författaren tänkt, för att utifrån det värdera och recensera. Det utmynnade i en positiv läsart - resultatet blev oftare, trots kritiska invändningar vilket förstås är varje kritikers plikt att anföra, ändå ett positivt förhållningssätt till litteraturen och konsten i allmänhet. I mina ögon har den kritiker och recensent som ser som sin uppgift att nagelfara verket för att hitta dess svaga ställen tagit sig ett uppdrag som knappast är relevant, utom möjligen för att stärka den egna ställningen i skrået. Den andra förebilden och tanken var Fredrik Böök, som inom ramen för sin enorma produktivitet och aptit hävdade att en essä som "Understreckaren" i Svenska Dagbladet skulle skrivas i ett enda svep, för att inte glida ur det kritiska och upplevelsebaserade flow i vilken texten föddes. I tider när dagskritikens ställning är hotad och varenda tidning av betydelse slagit ihop sina avdelningar för kultur och nöje kan det vara värt att fundera en stund över dagsritikens uppdrag. Vilken roll har egentligen dagskritiken idag? Vad betyder den för en kultursidas legitimitet? Vad betyder den för läsarna och för konsten? Vilket tilltal har den? Vilken roll, men framför allt, vilken teoretisk och ideologisk grund vilar den på, egentligen? För egen del som lämnat denna verksamhet bakom mig och numera enbart skriver på denna blogg känns det som en stor frihet att inte behöva ta ställning till många av de saker som en recensent behöver göra. Jag känner mig fri att skriva om vad jag vill, inte längre utifrån specifika uppdrag, och jag skriver för dem som eventuellt, och helt på frivillig basis, väljer att läsa. På senare tid har jag med stort intresse läst recensioner av de teaterpjäser, operaföreställningar och konstutställningar som jag själv varit på och ofta bloggat om, i efterglöden ett par timmar efter föreställningens slut. Ibland, men bara ibland, frågar jag mig om vi bevistat samma föreställning. (t.ex. Profeten från Västra Götaland) Det beror självfallet på att mina egna kunskaper eller erfarenhet inte alls är så djupa som hos de specialister som yrkesmässigt sysslat med kritik av scenkonst i decennier. Det är inte jämförelsen som intresserar mig i denna fråga, den kan bara utfalla på ett sätt. Det som intresserar mig är istället den grundläggande frågan om det finns en objektiv sanning om konstens värde. Redan Immanuel Kant gick i sin Kritik der Urteilskraft (Kritik av omdömesförmågan) till botten med bristen på objektiva kriterier i det estetiska omdömet. Han skrev om smaken som den viktigaste kategorin för det subjektiva värdeomdömet och avvisar en objektiv sanning om det sköna. På samma sätt som senare Hegel i sina estetiska föreläsningar talar om "konstens betydelseförlust" när konsten lämnar det mimetiska perspektivet (avbilda verkligheten) för att i sig själv uttrycka konstnärens subjektiva idé, finns ingen objektiv grund för förståelsen av en absolut sanning på konstens område. Mot slutet av 1800-talet skärptes denna kritik av filosofer som Nietzsche, som förkunnade Guds död och lade grunden för den värderelativism som kommit att prägla diskussionen om sanning och konsekvens sedan dess, ända in i vår tid. Har detta fått några konsekvenser för synen på det kritiska omdömet inom dagskritiken? Jag vet inte. Å ena sidan medför värderelativismen att det är svårt att prioritera ett värdeomdöme eller en smak över en annan. Å andra sidan finns det ändå en agenda som möjliggör att man utifrån bepövad erfarenhet och djupa kunskaper kan dra lysande slutsatser om ett konstnärligt verk som känns betydligt mer relevanta än andra. Ett dagsfärskt exempel på det senare är för mig Gunilla Brodrejs fantastiska recension av Lucia di Lammermoor på Göteborgsoperan i Expressen/GT, som bortsett från den obegripliga kritiken även av publiken visar att djup kunskap och stilistisk förmåga även i efterhand kan fördjupa en upplevelse, i alla fall för mig. Kanske är det en av dagskritikens uppgifter idag?