Sol, snö och salta hav

Det är något visst med snötäckta bohuslänska klippor och is i vikarna. Några år i början av nittiotalet bodde jag i Fjällbacka och hade ute hummertinorna ända in i december. Ljuset är helt annorlunda kalla vinterdagar än under någon annan tid på året. De rosa skyarna laddade den röda graniten med ytterligare nyanser av regnbågar, det nästan nollgradiga vattnet doftade annorlunda, som om det tog fast form, tång, fisk, rått.
Redan efter årsskiftet klarnar det upp och blir isblått. Man kan vandra längs stranden och småprata förtroligt, det är en bra tid för drömmar. Tystnaden talar lika ofta, en laber nordostlig vind skär rakt in i själen, minner om andra breddgrader, bortom röstlösheter. Men ändå.
Man kan inte möta solens blick utan att bli bländad. Bländningen är också ett tilltal, av annan sort. Lika ofta behövs den, för att kunna se klart sedan.