Nya Paletten inger hopp!

I dagarna utkom Sveriges äldsta renodlade konsttidskrift Paletten med ett nytt nummer (2 2011) och nya redaktörer - trojkan Milou Allerholm, Sinziana Ravini och Fredrik Svensk. Samtliga redaktörer är verksamma som konstkritiker i nationella tidningar och tillhör därmed en tapper men krympande skara. Om konstkritiken för en tynande tillvaro i dagspressen finns fortfarande möjligheten att fördjupa den och föra en helt annan typ av samtal om konstens innehåll, värde, funktion och eventuella autonomi inom ramen för tidskrifter.
Särskilt den sista av dessa frågor verkar sysselsätta redaktionen ganska mycket för närvarande. Förra årets debatt kring framtiden för Göteborgs Konsthall avtäckte en helt ny offentlighet i Konst-Göteborg. Under våren har olika omorganisationsförslag inom ramen för Konstnärliga Fakulteten vid GU diskuterats livligt. Det har funnits en oro för att Valands autonomi är hotad. Vad jag förstår har den oron nu minskat, efter förändringar i förslagen.
Men detta är kanske mer symbolfrågor om konstens rum i staden, snarare än en diskurs om estetik kontra sociologi, estetisk teori contra konstnärlig praktik och estetisk signifikans contra ekonomisk relevans.
I Paletten kan den intresserade finna mycket läsvärda texter om samtliga dessa diskurser. De känns närmast sensationellt bra.
I sin essä "Autonomi i neoliberalismens tidsålder" skriver Sinziana Ravini att hon får svindel av friheten. Att neoliberalismen äter allt motstånd och snabbt inkorporerar de subversiva krafter som förr utmanade systemet. Hon nämner företag/varumärken som Nike, Benetton och Red Bull, vilka kapitaliserar konstnärliga verk och projekt innan de ens funnit sin slutliga form. Samtidigt pågår parallella processer där yttrandefriheten inskränks av politiska skäl, antingen av repressiva stater eller p g a terroristhot, vilket Ravini konstaterar, leder till att den estetiska diskursen istället blir en etisk diskurs där det estetiska värdet har ersatts med verkets eller konstnärens nyhetsvärde.
Detta kontrasterar hon mot Adornos estetiska teori, där Adorno hävdar att "Konstens funktion är att inte ha en funktion", vilket i sig är ett problem av hegelianskt dialektisk karaktär. Just genom att konsten tillskrivs ett syfte, som visserligen är att inte ha ett syfte, skapas just en sådan förutsättning som konstens syfte är att INTE ha. Med andra ord, den hegelianska ormen biter sig själv i svansen, det finns ingenting utanför systemet, eftersom systemet alltid hinner upp den som ger sig av därifrån.
Längre bak i häftet inleder Sven-Olof Wallenstein en serie krönikor om estetikens grundtexter, denna gång om Alexander Gottlieb Baumgarten som levde under första halvan av 1700-talet, och var, enligt Wallenstein, den som konstituerade det moderna begreppet estetik, en förelöpare till Immanuel Kant, som de facto kommit att bli en av hörnstenarna i det eurocentriska tänkandet kring konst, kritik och estetiska värdegrunder.
Utanför denna tradition har Sarat Maharaj verkat. Marharaj är aktuell som curator för Göteborgs Internationella Konstbiennal, som öppnar 10 september. Maharaj föddes i en indisk familj i Sydafrika där han studerade, flyttade till Storbritanien och fortsatte sin akademiska karriär där. Idag är han professor vid Konsthögskolan i Malmö, som tillhör Lunds universitet.
När jag träffade Sarat Maharaj var det som slog mig först, bortom hans ytterst sympatiska person, den extremt subtila engelska han talar. Det finns inget utanför språket, skriver Jacques Derrida. För varje år som går blir jag allt mer övertygad om att han har rätt. Därför blir det för mig en mycket spännande, men problematisk läsning att följa det spränglärda samtalet mellan Fredrik Svensk och Sarat Maharaj. Det rör sig i stora stycken om hur den utomeuropeiska konsten förhåller sig till den eurocentriska bildningstraditionen. Det är ingen slump att Fredrik Svensk tar spjärn just mot den tidigare nämnde Baumgarten.
Även om det självfallet är så att utomeuropeisk konst har funnits tusen år innan Europa växt fram ur sumpmarker och storskogar frågar jag mig om Sarat Maharaj verkligen kan tala från en outsider-position? Hela det brittiska imperiet byggde på ett kulturellt top-down management. Man skapade RP, Recieved Pronunciation, som gjorde det möjligt för vilken undersåte som helst i "the commonwealth" att bli en del av den språkliga eliten. RP, till skillnad från den mera kända Oxford-engelskan, är den sanna klassmarkören i den engelskspråkiga världen.
Det finns ingenting utanför språket, inte heller för Sarat Maharaj.
Däremot anser han att konsten ska vara ett scenario för det okända, utan ett transcendental mål eller utopi i vanlig mening. Det är en ambition som av alla försök i detta utomordentligt läsvärda nummer av Paletten ändå kanske kommer närmast ett sätt att definiera vad konstnärlig autonomi skulle kunna vara. Genom att lansera det okända som överordnad kategori skapar Maharaj en osäkerhet som i bästa dialektisk anda BÅDE tillåter en position utanför systemet som i traditionell mening är autonom, men samtidigt skapar ett möjligt rum innaför systemet som kan härbergera estetiska frågeställningar, sociala komplikationer och politisk-ekonomiska maktspel. Det är kanske, som Maharaj gör, genom att ersätta "antingen-eller" med "både-och" som den binära oppositionen mellan autonomi och inordning i systemet möjligen kan upphävas.
Till en ny nivå.