Förförd av Alcina

Yannis Hourvardas gör det inte lätt för sig själv och publiken när han gör om Händels magnifika och vanligtvis överdådiga barock-opera till ett kammarspel i en klaustrofobisk grå kub. Den totala arbetssegern för solisterna blir desto större efter vändpunkten - Alcinas första stora solo vid operans mitt i andra akten. Agneta Eichholtz är en krävande, rasande, snyftande och pockande Alcina. Jag minns inte när jag hörde sådan sång i verkligheten senast. De andra solisterna, Katarina Karnéus, som en obeslutsam och förtrollad Ruggiero, tvetydigt androgyn levererar skönsång rakt igenom, likaså Ida Falk Winland som Morgana och Ann-Kristin Jones som Bradamante.
Intrigen är enkel, eller snarare komplicerad. Det är de erotiska förvecklingarnas stora stund, en kraftmätning mellan den fysiska kärlekens obönhörliga drift och den "rena" kärlekens sinnliga dröm. Det är likaså solisternas kväll, men så snart Alcina träder fram och börjar sjunga sitter jag käpprak i stolen. Det är elektriska passager, det är vad man innerst inne hoppas på när man besöker ett operahus. Det är som ett förklarat ögonblick, en epifani.
Man kan tänka sig att den strama scenografin och det begränsade rummet som för övrigt befolkas av kostymklädda herrar med paramilitär marsch-koreografi, tjänar till att just lyfta fram sången. Och det lyckas onekligen.
Men jag kan inte låta bli att längta efter denna ensemble med tidstypiska kläder och storslagna scenbilder. Det bombastiska i barocken är på något vis kongenialt med de våldsamma känsloutbrotten, de repetativa ariorna, omtagningarna av texten, de fallande harmonierna. De tjänar alla till att bära fram den starka sången, och lyckas vanligtvis förstärka och fördjupa. Kanske är operapubliken mycket traditionalistisk och konservativ. Kanske är det ibland nödvändigt att söka efter den totala brytningen med konventionen för att ge nytt liv åt sekelgammal musik. Kanske är det inte ens de genremässiga krockarna i musik och scenografi som oroar mig mest, utan snarare svårigheten i att rädda över den barocka livskänslan i ett format som är den sublima höjdpunkten i en mycket senare teaterform, när livskänsla, syn på livet och kärleken hade fragmentariserats och dissikerats som vore de celler under ett mikroskop. Jag vet inte.
Det enda jag vet är att även jag lämnade operan förförd av Alcina denna vinterstormkväll.