Eftertankar om Alcina

Alcina har sysselsatt mig hela veckan. Med stort intresse har jag läst recensionerna av Gunilla Brodrej i Expressen, Magnus Haglund i GP och Martin Nyström i DN. Liksom den sista anonyma kommentatorn till mitt förra inlägg verkar vi vara överens om att Alcinas stora solo i andra akten verkligen är det punkt där Alcinas sammanbrott skapar en sorts mental kontrapunkt i dramat. Det är när hon inser att hon är kär i Ruggiero och därigenom också tappar kontrollen över sitt erotiska minirike där ett antal avpersonifierade älskare tjänstgör i ett tomhetens harem, där utlevelsen av erotisk lust utan specifik mottagare tenderar att dränera åtminstone älskarna på personlighet och individuell kraft. Alcina å sin sida förstärker där sin förtrollande dragningskraft och exponerar sin egen lust i en förförisk och vacker yta frigjord från ålder, tid och rum. När hon sedan blir kär på riktigt förlorar hon sin magi, åldras snabbt och reduceras från huvudrollen utan kraft i rösten till en bruten statist på scenen som stryker längs väggarna med fasansfull energi och sårad stolthet.
Ett av operans olösta problem är hur Alcinas metamorfos från erotisk trollpacka till mänsklig och älskande kvinna transporteras till en annan nivå i fabeln än den sk "sanna kärlekens" triumf när Bradamantes trofasthet och förslagenhet till slut leder till återförening med Ruggerio, som vore deras kärlek sannare och god, till skillnad från Alcinas, när hon lämnat sitt begär och trätt in i sin längtan.