tisdag 15 februari 2011

En cocktail på Röhsska

"Living modern is living swiftly", skrev den brittiske författaren Aldous Huxley i sin roman Point, Counterpoint som utspelas under tjugotalet. Det är bl.a. en roman om en ny typ av emanciperad kvinna som kallades "flapper", en sofistikerad och elegant version av den då mera alldagliga sufragetten, som de första feministerna kallades. När jag går omkring på Röhsskas modeutställning och ser de stilrena tjugotalsklänningarna drabbas jag än en gång av deras geniala enkelhet som samtidigt är så komplex. Det finns inget fall som hos de långa raka klänningarna, veckade längst ned, över knät och ned på vaden.
På Röhsskas utställning får man se det som har rang och namn inom modevärlden; Chanel, Gucci, Jean-Paul Gaultier, alla är där på Röhsskas catwalk, en uppvisning i excellence och utstuderad perfektion. Under Ted Hesselboms ledning har Röhsskas profil som modemuseum utvecklats starkt. Det finns så mycket genialisk modedesign som går under i en kommersialismens kortlivade säsongsväxlingar och trendstress. Kanske har det också med själva ytligheten i modevärlden och de sammanhang där man bär haute couture att göra. Effektsökeriet och flyktigheten är laddade med en sådan yta att det på själva ytan finns ett djup som är alldeles oavsiktligt. Det är ögonblickets konst, en person som bär upp en klänning, eller en kostym också för den delen, skapar och reproducerar själva händelsen några gånger, och sedan är den borta för alltid. Det är lite som i den där scenen i The Great Gatsby när Gatsby (Robert Redford) river ut alla sina handsydda skjortor ur garderoben för att imponera på sin älskade. Ett ögonblick, sedan är det över. Det finns en oanad kraft i den planlösa rörelsen, det ytliga exponerandet, den överdrivna gesten.
Paradoxalt nog var det dock inte cocktail-klänningarna som gjorde starkast intryck på mig denna kväll, utan den nyinköpta kappklänningen av John Galliano. Här korsas stilarna och kappans raglanskärning och slanka elegans muterar till etno-chica afghanska broderier. Det finns en antydan till vapenbälte, som komme ägaren ned med en gammal dieselstinkande lastbil från en bergsväg i Hindukush, med en sliten kalashnikov i knät. Galliano tänjer på gränserna och skapar en haute couturens Mujahedin, en samtidskommentar utan tydlig mottagare. Precis som det borde vara,