Nordens största hamnstad på Sjöfartsmuseet

Nu i helgen öppnas nya tredje våningen på Sjöfartsmuseet. När jag står i det rum som är avsett för skolelevernas fikapaus och tittar ut genom fönstren genom hamnen mot Älvsborgsbron tänker jag att det är symboliskt att man nu höjt golvet så att man kan se ut.
Hela ombyggnaden av det översta våningsplanet har i själva verket bidragit till att lyfta blicken, att förnya bilden av Göteborg som sjöfarts- och hamnstad sedan dess grundläggning för snart 400 år sedan.
Det är nästan paradoxalt att Göteborg, som fortfarande har Nordens största hamn, med livlig verksamhet i ytterhamnarna möjligen är den hamnstad som är mest blygsam med att lyfta fram sjöfartens betydelse för dess historia och samtid. Kanske beror det på att det just därför fortfarande finns en del intressekonflikter mellan hamnen och andra delar av staden, såsom färjetrafikens utrymmen längs Södra Älvstranden och hamnbanans dragning på Norra Älvstranden.
Genom nya Sjöfartsmuseet/Akvariet har det blivit lättare att se hamnen för bara båtar, skulle man kunna säga. En levande förankring till den gamla Stora hamnen (nuvarande Stora hamnkanalen) skulle på ett mycket konkret sätt knyta an till livet ombord. En av de finaste händelserna i en annan nordisk hamnstad, Helsingfors, är de återkommande sillfiskeveckorna på hösten. Då ligger strömmingfiskarna med sina båtar inne i centrala stan och säljer sill direkt från däck, färsk och olika inläggningar. Precis så som det var i Stora hamnen i Göteborg en bit in på 1900-talet. Nya Sjöfartsmuseet berättar sjöfartens och hamnens historia genom enskilda människors minnen och historier. Man kan pröva att styra fartyg i en simulator och den som har läggningen blir garanterat sjösjuk, så verklighetstroget är det.
Nya varvet, Maritiman, Gullbergs kaj, Stenpiren är alla platser där det ligger fartyg, skutor, och båtar. De är synliga från älven, men inte alltid lika synliga från land. Någonting säger mig att det inom en inte allt för avlägsen framtid kommer att se annorlunda ut.