Du ljuger, Peer!

2011 är det 100 år sedan August Strindberg dog och då öppnar Stadsteatern året med - en Ibsen. Men markeringen är subtilare än så. Stefan Metz sätter upp en Peer Gynt som är betydligt mer strindbergsk än ibsensk. Det råder ganska stor enighet om att Henrik Ibsen är den större dramatikern av de båda, men det finns en fundamental skillnad i hållningen till hur de båda författarna ville att deras pjäser skulle spelas. Ibsen var pedant in i minsta detalj och scenanvisning - han var den sena realismens och naturalismens oöverträffade mästare och förblev så. Strindbergs författarskap var i ständig rörelse och de naturalistiska höjdpunkterna som Fröken Julie och Fadern överträffades av det symbolistiska Ett drömspel och därefter av världslitteraturens första expressonistiska drama, Till Damaskus.
Ibsen förbjöd regissörerna att göra egna tolkningar och scensanvisningarna skulle följas till punkt och pricka. Strindberg däremot uppskattade när regissörer och skådespelare gjorde egna tolkningar och tillförde texten nya dimensioner.
Peer Gynt i denna aktuella version (jag såg torsdagens genrep) är en mycket frimodig och sjävständig tolkning. Strindberg hade varit förtjust. Alex Tarragüel Rubios scenografi är något alldeles extra. Jag kan inte minnas när jag sett en sådan imponerande öppningsscen vid Götaplatsen, någonsin. Peer själv är sig ganska lik - han ljuger, sviker, hårdnar och mjuknar igen i någon sorts halvhjärtat sökande efter sin egen kärna. Men det finns ingen sådan. Peer skalar sin lök, drar av skikt för skikt av sina överlagrade identiteter, och innerst inne finns bara tomhet. Metz Peer skalar dock en purjolök istället för den traditionella gula och tomheten längst in är av en annan karaktär. Bortsett från det dramaturgiskt effektivare skalandet av en purjolök är det också en markering av att det är inte bara en annan lök, utan också en annan Peer. Men som i alla uppsättningar av Peer Gynt går dock vägen till sen självinsikt och antydd försoning genom Solveig. Precis som hos Strindberg.