Pariskommunen på Konsthallen

På Konsthallen pågår t o m söndag den mycket intressanta och ambitiösa utställningen "history acts". Utställningen problematiserar på olika sätt historia, fiction och fictionaliserad historia och har flera inslag som vart och ett skulle kunna vara föremål för ett blogginlägg....
Jag vill dock passa på att lyfta fram Peter Watkins film "La Commune", som skildrar upproret i Paris och utropandet av Pariskommunen 1871, under det tysk-franska kriget.

Filmen är sex timmar och hur man kan hantera det är väl individuellt olika, men det är värt ansträngningen att se den. I inledningen panorerar kameran över den studio av de parisiska gränder där den huvudsakliga handlingen utspelar sig. Kameravinkeln är sådan att man vid flera tillfällen ser att det bara är kulisser och omedelbart fictionaliseras hela miljön. Skeendet berättas sedan av stumfilmsskyltar från den officiella Versailles-TV och folket på gatan, parisarna i alla åldrar och positioner intervjuas av Pariskommunens egen lokala TV-reporter. Regissören Peter Watkins deltar i tidsenliga kläder och de hundratals skådespelarna har själva forskat i sina egna roller i samband med inspelningen. Slutligen kommenteras händelseförloppet av ett par förståsigpåare, vilka uppträder som expertkommentatorer i TV.

Det är väldigt skickligt gjort och den sak som berättartekniskt är kanske allra mest sofistikerad är just växlingen mellan de olika skikten i berättelsen. Det framgår redan från början att det handlar om en filmatisering, och därmed introduceras fabeln innan någon sagt ett endaste ord. Därefter presenteras själva filmen av regissören. Commune-TVs reporter får representera det mediala perspektivet på individnivå, vilket bryts mot de officiella kommunikéerna från Versailles. Händelseförloppet kommer först i tredje hand, när de olika scenerna avlöser varandra i berättelsen om den frysande och svältande franska huvudstaden. Möjligen kan man tala om ett fjärde perspektiv, när de olika skådespelarna berättar sina egna historier, vilka ofta glider ut ur Paris och längre tillbaka i tiden. Dessa fyra olika berättarperspektiv skapar en egenartad helhet och ett konstverk som jag kan tycka inte fått tillräckligt mycket uppmärksamhet.
Möjligheten att se filmen finns, som sagt, på Göteborgs Konsthall t o m söndag.

När jag ser filmen kommer jag att tänka på Jutta Ditfurths roman "Die Himmelstürmerin" vilken handlar om en av Ditfurths släktingar, som rymmer med en skärslipare från slottet i Mecklenburg och hamnar mitt i Pariskommunens uppror och deltar i revolutionen. När allt är över förs hon av tyska soldater till det tyska generalstabstältet utanför staden och när hon presenterar sig utropar generalen: -Die kleine Beust, die ganze Welt such nach Ihnen!
(Lilla fröken von Beust, hela världen letar efter Er!)
Lilla fröken Beust tänker: "Wieso, ich war glücklich?" (Hurså, jag var lycklig?)

Hur många som var lyckliga i Paris medan det pågick är svårt att veta och lycka är kanske inte det som i första hand präglar Peter Watkins mångbottnade film om denna historiska händelse, men själva filmen är onekligen ett lyckokast.