Dylan and the Dead

Med anledning av Bob Dylans stundande Europaturné skrev Mikael van Reis en som vanligt mycket läsvärd och initierad essä om den åldrande rockpoetens självförnyande karriär (GP den
17 januari). På sitt grundliga vis kartlade van Reis de olika perioderna under Dylans karriär och visade genom sin bekännelse till Dylans röst, att han tillhör de verkliga hardcore-diggarna.

Även den mest oengagerade Dylan-lyssnare kan ha ett vänligt ord till övers för texterna, helst då i någon annans musikaliska version. Men bland de verkliga fansen kan man urskilja tre nivåer av dylanologisk förståelse.

1) Nybörjarnyvån är den som följer poetens musikaliska utveckling och kan identifiera hur Dylan tidsenligt omvandlar sitt material till aktuella musikaliska trender. Det första tydliga exemplet på att det är just detta som händer på konserterna var kanske Japan-turnén 1978. Den som lyssnar på live-albumet "At Budokan" har inga svårigheter att höra de starka reggae-influenserna med gungiga baktakter i struttande versioner av "Don´t Think Twice" och "Mr Tambourine Man". Det var tidsenligt så det förslår, i (bak-)takt med det stora reggaelyftet som kom under andra halvan av sjuttiotalet, och som varade ända tills Bob Marleys för tidiga död i lungcancer 1981.

2) Den avancerade fortsättarnivån är när man börjar lyssna på och uppskatta rösten. Det finns många musikaliska förståsigpåare som gång på gång dömer ut Dylans sångröst som för nasal, för entonig, för hes, för sprucken, för ung, för gammal och så vidare. Att förstå hur Dylan på detta vis istället använder rösten, fraseringen, klangbilden för att sätta dagsformens och livsskedets specifika prägel på de eviga låtarna är ett fält som är förhållandevis outforskat. Men att förstå den egenartade skönheten i sången är nödvändigt för att fullt ut förstå Dylans musikaliska storhet.

3) Slutligen, den mest sofistikerade dylanologen är den som fullt ut kommit att förstå munspelet. Det finns ett tekniskt problem, en "look-ma-no-hands-harmonica"-komplikation som ibland kan få även den mest inbitne diggaren att tro att Dylan i själva verket hyperventilerar och inte spelar munspel. Men det är ett hädiskt felslut. Storheten i det dylanska munspelet ligger just i det systematiska felspelandet. Det är en dekonstruktion av munspelandet som musikgenre, i vilket just själva övervåldet på traditionell teknik, på samma sätt som den ständigt omgjorda rösten, skapar en sorts kalkylerad distorsion vars övertoner fungerar som ett fingeravtryck eller ett DNA. Det särpräglade, det unika, det genialiska är totalt.

Sprickorna och sorgen i munspelet i den i sin storhet ännu ej fullt ut erkända Blake-balladen "Every Grain of Sand" från LPn "Shot of Love" från 1982 är det vackraste munspel jag någonsin hört. Och just minnet av denna ballad leder fram till min enda, men skarpa invändning mot Mikael van Reis utmärkta Dylan-essä.

van Reis skriver att Dylans religiösa period under början av åttiotalet var en konstnärlig svacka, ungefär lika hippt som Franco. Det är enligt min mening en total felbedömning. Jag tycker att man kan prata om fyra stora perioder i Dylans skapande. Genombrottstiden första folkrockperiod, den psykedeliska perioden med credot "Blonde on Blonde" innan motorcykelolyckan, den religiösa gospel- och soulinfluerade perioden i början av åttiotalet och slutligen de senaste årens lek med stilar genrer och djupdykningar i "the groove".

Det religiösa perioden har i själva verket efterlämnat några av de starkaste och nyskapande gospel-rock-låtarna i den amerikanska musiktraditionen. Förutom redan nämnda "Every Grain of Sand" skrevs också de tunga "Slow Train Coming", "Gotta Serve Somebody", When He Returns" och några andra låtar som blivit odödliga. Det var kanske lika hippt av vara kristen som spansk fascist under början på det materialistiska åttiotalet, men det får inte förvränga synen på Dylans då mycket framstående musikaliska och lyriska produktion under denna tid.

Den politiska relevansen fanns där också hela tiden. På albumet "Infidels" kommenteras den ekonomiska globaliseringen i t.ex. "Union Sundown" eller Gaza-kriget i "Neighbourhood Bully".
Båda hade kunnat skrivas idag, med samma aktualitet.

Nåväl, det var kanske en plump i protokollet, i en i annars utmärkt intressant skriven essä och det är glädjande att det finns kulturjournalister som har intresse och prioriterar att skriva den typen av journalistiskt pregnant, men samtidigt litteraur- och musikvetenskapligt relevanta tidningsartiklar. Det borde fortfarande vara kultursidornas uppgift att tillhandahålla den typen av djupare reflektion, trots ett allt starkare tryck på kommersiellt intressant och mera nöjesinriktad och lättsmält hålligång-journalistik även på kultursidorna.