Hegel's Hungry Heart

Knappast något är så kritiskt livgivande som när man kan föra ett samtal om livet med sina snart vuxna tonårsbarn. Då tvingas man se på sitt tidigare liv med andra ögon, besvara obekväma frågor, men också formulera sig kring vad som varit viktigt och vägledande, både känslomässigt och intellektuellt. Var och en måste följa sin stjärna. Vad blir kvar?

För mig präglades mina gymnasieår och även studietiden av någon sorts kunskapstörst. Kanske inte i första hand det som stod på schemat, utan istället det jag kunde läsa bredvid. Och när jag tänker efter var det nog just en seminarieserie, utanför mina ordinarie studier, som kom att bli avgörande för min livskänsla. Det var en seminarieserie om Hegel som gick någon gång i slutet av åttiotalet. Seminarieledare var nuvarande professorn i engelsk litteratur i Stockholm, Harald Fawkner. Själv var jag enrollerad som bisittare för att hålla ordning på talarlistan. Jag minns att Beata Agrell, Mikael van Reis, Lars Lönnroth och Sven-Eric Liedman deltog, den senare har kanske gjort mer för att återinföra Hegel på svenska universitets litteraturlistor än någon annan.
Vad är det då som kommit att tilltala mig hos Hegel? Jag tänker på det när jag sitter med en espresso och bläddrar i ett väldigt tummat och sönderläst exemplar av Svensk dikt. Från trollformler till Lars Norén som måste ha hängt med sedan den tiden, tryckåret är 1982 ser jag. Tegnér, som på ett nästan ödesmättat vis är förbunden med Hegel och förenas i en gemensam beundran för den samtida Napoleon Bonaparte är representerad med ett flertal dikter. Min blick fastnar på ”Mjältsjukan” och som alltid drabbar mig inledningen med full kraft:

”Jag stod på höjden av min levnads branter
Där vattendragen dela sig och gå
…..
Jag såg åt jorden, hon var grön och härlig,
Och Gud var god och människan var ärlig.

Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt
Bet sig den svarte vid mitt hjärta fast;
Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,
Och sol och stjärnor mörknade i hast;”

Bortsett från dess midlife-crisis-präglade innehåll fångar Tegnér ett av de grundläggande begreppen i hela Hegels filosofi. Dialektiken och negativiteten som en inneboende kraft i allt mänskligt liv. Det är en av Hegels mest komplexa och originella tankar – hur negativiteten kan vara en drivkraft för utveckling och dynamik. Svartalfen jagar ned mig från berget, men som också tvingar mig att se livet som det är, och därför gör det möjligt att ta nästa steg och inte bli berusad av utsikten.
Nyligen utkom en synnerligen intressant bok om Hegels filosofi, en vad jag förstår, lätt omarbetad doktorsavhandling av Victoria Fareld, idéhistoriker vid Göteborgs universitet. Att vara utom sig inom sig. Charles Taylor, erkännandet och Hegels aktualitet. Fareld går i Liedmans fotspår, men sätter inte bara in Hegel i en modern kontext och reder ut den kanadensiske filosofen Charles Taylors relation till Hegel, utan lägger också fram egna teser.
I Hegels efterföljd utvecklades två skolor, de sk. högerhegelianerna och vänsterhegelianerna. De förra uppehöll sig huvudsakligen kring Hegels religionsvetenskapliga studier, och har inte gjort mycket väsen av sig efter artonhundratalets mitt. Till den vänsterhegelianska traditionen hör Marx och Engels, men också hela raden av kontinentaleuropeiska filosofer med Althusser, Adorno, Sartre och i viss mån Derrida. En av de främsta uttolkarna, Alexander Kojève, som höll några legendariska föreläsningar om Andens fenomenologi vid Sorbonne under mellankrigstiden, räknas också dit.
Det som på olika sätt förenar vänsterhegelianerna är att de tar sin utgångspunkt i den berömda passagen i ”Fenomenologin” som handlar om relationen mellan herre och dräng. Marx gör en tolkning som utmynnar i kommunismen, kampen mellan arbetare och kapitalister och är kanske den som går allra längst när det gäller att omsätta den hegelianska tanken till praktisk politik. Kojève skruvar tillbaka det perspektivet en del. Parabeln ”herre och dräng” handlar om människans behov av erkännande, att bli bekräftad som individ av Den Andre. Kojève tolkar Hegel så att när två människor möts utspelas en maktkamp om herraväldet, till dess att man konstaterat vem som i psykologisk mening är den starkare.
Charles Taylor fortsätter denna diskussion ur perspektivet ”det mångkulturella samhället”. Det är inte längre frågan om klassmotsättningar utan om maktförhållanden mellan etniska grupper. (Taylor kommer från konflikten mellan fransk- och engelskspråkiga grupper i Kanada.) Här gör sedan Victoria Fareld den mest eleganta och samtidigt mest problematiska vändningen i hela boken.
Hela erkännandeproblematiken utgår från viljan att bekräftas som en individ med en specifik identitet för att kunna interagera med andra, det är vad t.ex. Taylor kallar en ”Erkännandets politik”. Fareld lanserar här en ny kategori som hon i sin bok försöker finna stöd för. Den utgår istället från att sätta människors beroende, sårbarhet och utsatthet i centrum för en politisk filosofi, det hon kallar ”att vara utom sig inom sig” en ”vidkännandets filosofi”.
Jag undrar hur Fareld, som också är verksam i Berlin, översätter detta begrepp till tyska utan att hamna i redan befintliga kategorier inom den klassiska fenomenologin?
Oavsett det är boken och tankegången i sig djärv och jag kan inte påminna mig om att jag läst något så genomtänkt och så filosofiskt välgrundat av en svensk idéhistoriker på åratal. Det är friskt satsat, djupt tänkt och bitvis en ren njutning att läsa.

Slutligen, några ord om historiens slut. Erkännandeproblematiken är den ena stora tanken som Hegel bidragit med till filosofihistorien. Den andra är dialektiken, och då inte i den grekiska formen, tes-antites-syntes, utan mer komplicerad. För Hegel finns i varje tes dess inneboende motsats. Det är spänningen mellan dessa båda poler som driver utvecklingen framåt. På ett övergripande politiskt plan sker ju också mycket av utvecklingen språngvis, politiska system slår över i sin motsats osv.
Enligt Marx skulle historien ta slut när proletariatets diktatur gick över i kommunism. Som en motpol till det skrev den amerikanske regeringstjänstemannen Francis Fukuyama en studie om historiens slut när den liberala kapitalismen slutgiltigt segrat efter den kommunistiska världens sammanbrott 1989. En förenkling av den hegelianska tanken är att när det inte längre kan äga rum någon betydande politisk utveckling stannar historien av och ”tar slut”.
Men Fareld visar också att det finns mer sofistikerade sätt att läsa Hegel, som troligtvis aldrig avsett att historien skulle ta slut. Komplexiteten i det hegelianska tänkandet är större än så och Hegel insåg troligtvis att hans filosofi skulle kunna missbrukas på det viset.
Victoria Fareld sammanfattar den enda möjliga ståndpunkten på ett närmast självklart vis:
”Att avsluta en historia är därför att öppna för en annan. Slutet är en ny början – historien återstår att skrivas.”
Jag tror att det är därför jag aldrig kommer förbi ”min” Hegel.
Varken nu eller i framtiden.