Eurocentrismen och jag - Afrikanen och Australia

Ibland undrar jag om det överhuvudtaget är möjligt att som svensk, medelålders vit man vara något annat än en notorisk eurocentriker. Min väg in i litteraturen gick, som för de allra flesta, över svensk litteratur, eller åtminstone europeisk litteratur i svensk översättning, tysk, fransk och engelskspråkig.

Sedan dess har de varit mitt huvudintresse, och även om den engelskspråkiga litteraturen också har en del inslag från utomeuropeiska länder, är den allra flesta fall ändå starkt påverkade av eurocentriska perspektiv och brittiska värderingar. Därefter har jag själv skrivit tre böcker om tyskspråkig litteratur och en diktsamling som rör sig på ett centraleuropeisk metaplan.

På senare tid har jag dock blivit allt mer intresserad av litteratur från andra delar av världen, men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta intresse. Jag tror att den första bok som tände mig nog var Patrick Chamoiseaus "Texaco" i mitten på nittiotalet, vilken huvudsakligen utspelas på Martinique. Jag skrev en recension av boken för Expressen, som inte publicerades, tror jag. Det var säkert på goda grunder....

Över helgerna har jag läst Le Clezios utsökta lilla bok "Afrikanen", som handlar om hans far och hans eget möte med fadern efter den påtvingade skilsmässan mellan föräldrarna under Andra Världskriget, då fadern arbetade som läkare och modern satt fast i franska Nice. Le Clezio kom själv att leva i Afrika under uppväxttiden och kan därför ge de mest pregnanta och vackra minnesbilder från gränstrakterna mellan Nigeria och Kamerun:

"Jag kunde stå i timmar vid cementplattformen som var hyddans trottoar med blicken förlorad i fjärran och följa vindens vågor över gräset, hejda den ibland på virvlarna med damm som dansade över den torra marken och studera de mörka fläckarna under odumträden. Jag stod verkligen på ett fartygsdäck. Mitt faryg var hyddan, inte bara betongväggarna och plåttaket utan allt som bar spår av det brittiska imperiet - lite i stil med "Georg Shotton", ett ångdrivet pansarfartyg beväpnat med kanoner där engelsmännen hade inrett sitt konuslat under bladtaket och som seglade på floderna Niger och Benue på lord Lugards tid".

Men inte ens Le Clezio, som bodde i Afrika, kunde lösgöra sig från sitt koloniala perspektiv, där den brittiska kanonbåten var måttet att mäta med.

Samma känsla av slättens drabbande kraft fick jag när jag på Annandagen såg den nya filmen Australia med Nicole Kidman och Hugh Jackman i huvudrollerna. Filmens politiska undertext är förstås övergreppen mot aboriginernas kultur och liv, men också hur den snobbiga ladyn från
södra England omvandlas till att bli en ny människa av mötet med molnen över horisonten.

Både filmen och boken försöker också tackla samma frågeställning. Är det möjligt att kasta av sig det eurocentriska oket, ens om man lämnar Europa och blir en del av en annan värld? Är det möjligt att göra det om man inte ens bosätter sig där, funderar jag på, så här runt Trettonhelgen. Eller är det ens önskvärt? Man kan inte hoppa över sin egen skugga, som Goethe brukade säga.

Men det är onekligen frestande att försöka.