Hasselbladspristagaren Paul Graham

Paul Grahams bilder berör mig på många sätt. Jag uppfattar att han har två huvudspår i sina bilder; dels porträtt av människor som vanligtvis inte blir porträtterade, I vissa av dessa ansikten och deras uttryck kan man läsa hela liv.
Men det andra huvudspåret skulle jag vilja kalla "manifestationer av intighet" och det intresserar mig än mer.
Intighet är kanske inte ett så bra ord, men det är den bästa översättningen av engelskans "nothingness" som är fotografens modersmål.
Den nothingness som Graham sätter fram är den man kan finna i tomma gator eller industriområden, gathörn där helt avpersonifierade människor rör sig bort, en sorts fickor i rummet som inte finns med i turistbroschyrer eller vanliga stadsbilder. Graham är konsekvent i sitt utforskande av dessa "baksidor" och det är nästan som om de får ett nytt liv genom kamerans obarmhärtiga lins.
Det är åtminstone vad jag tänker när jag ser hans bilder.

Göteborgsoperan öppnar hösten starkt

I början av oktober kunde jag se Göteborgsoperans uppsättning av Rusalka vars romantiskt klingande och dunklelt inspirerande Dvorak-musik enbart överskuggades av solisten Elisabet Strids förtrollande näpna utspel.
Berättelsen, som är inspirerad av H C Andersens "Sagan om den lilla sjöjungfrun" rör sig även här bland vattenandar och den omöjliga kärleken mellan ett vattenväsen, en sorts sjöjungfru, och en (o)mänsklig prins.
Det är också på denna berättelses nivå som Strids sjöjungfru agerar och driver sig själv mot det oundvikligt sorgliga slutet. Allra starkast var för mig slutsccenerna när den mycket subtila och vackra scenografin understrycker sjunkandet mot botten i havets djup och inget hopp finns om räddning. Bland sjömän och fiskare finns det ett gammal talesätt att drunkningsdöden är helt smärtfri, ja rent av skön. Kanske är det ett sorts preventivt försvar för att minska dödsångesten under hårda dagar och nätter till havs i storm och oväder.
Smärtfri är dock inte den olyckliga kärlek mellan människor som p g a omständigheter, vilka de nu än vara må, inte kan få varandra. Kanske kan man också förstå Dvoraks Rusalka som en allegori över ett sådant livstrauma?
I lördags var det också världspremiärför Hemland? med verken Mama I´m Coming Home, med koreografi av Guy Weizman och Roni Haver och Untitled Black med koreografi av Sharon Eyal och Gai Behar. Båda verken gestaltade av Göteborgsoperans danskompani med några residence-dansare och under ledning av Adolphe Binder, hennes första "egna" produktion.
Det var omskakande och upplyftande från första stund. Båda verken tar den samtida dansen framåt, genom att både vidga gränser och strama upp själva dansen. Mama I´m Coming Home kändes ny för mig genom greppet att ha en live-orkester på scen, som moderator och bärare av den dramatiska utvecklingen, där scenerna skiftar från konsert, fest, efterfest i ett dystopiskt och allt svartare ljus. Här bryts Death-Metal-looken mot tåspets-trippande, en kortslutning som får scenrummet att ginstra av överskottsenergi. Man överskrider även dansformen genom att lägga in solosång (en av de råaste bluegrass-sångerna ever "I Ain´t Got No Home in This World Anymore" får tårarna att komma) och rena pratmonologer bidrar till att skapa ett numera så populärt genreöverskridande intryck.
Untitled Black är istället något jag också saknat på dansscenen ibland på senare år - nämligen ett rent och rakt igenom koreograferat dansverk som känns väldigt gediget, med den klara höjdpunkten på slutet i en final av ljus och skuggor. Så hösten börjar bra på Göteborgsoperan.

Bokmässan, Litteraturens hus och konsten att läsa och skriva.

Som av en händelse fattade Göteborgs Kulturnämnd igår beslut om att etablera ett litterärt rum i det hus i Göteborg som i dagsläget skulle kunna kallas Göteborgs Litteraturhus - Lagerhuset vid Esperantoplatsen.
Det var onekligen en viss symmetri i att det blev igår - när årets Bokmässa öppnade.
Bokmässan i Göteborg är för närvarande den största litterära händelsen i Sverige, hur skämmigt Åsa Beckman än tycker att det är (Hon skrev det i DN för en tid sedan).
Det ska bli intressant att se hur man går vidare med planerna på ett Litteraturhus i Stockholm, ett ämne som Beckman också berörde i sin artikel. Kanske kan det bli klart till nästa års Bokmässa? Det vore roligt på alla sätt.
Som Litteraturutredningen visat och som alla som befunnit sig på gångavstånd från någon av landets skolor vet, minskar litteraturläsningen bland barn och unga. Ingen vet vart det kan leda, men många befarar att nya klasskillnader mellan läskunniga och analfabeter kommer att befästas inom en snar framtid. Man kan nog säga att det växande intresset för Litteraturhus runt om i Europa har med denna frågeställning att göra - hur stärker man läsandet och litteraturens roll i det digitala TV-samhället?
Förr i tiden fanns ju även dagstidningarna att tillgå. Svenskarna var ett tidningsläsande folk under nittonhundratalet, men i takt med att pressen gör sitt yttersta för att marginalisera sig själv har dess betydelse minskat. Jag känner ingen under 30 som prenumerar på en morgontidning. Själv har jag nyss sagt upp min egen.
Så litteraturen, oavsett genre, är kanske det enda verksamma och verkligt förankrade formen för det breda läsandet. Lars Gustafsson skrev en gång en sak i en tidningsartikel som användes i ett sk. Centralt Prov i Svenska, som det hette på den tiden jag gick i grundskolan. Det raderna bet sig onekligen fast och gick ut på att det inte spelar så stor roll vad man (ungdomarna, t.ex) läser. Huvudsaken är att de läser och ordningen kommer med åren.
De raderna brukar jag tänka på när jag ser att deckar-genren slår nya försäljningsrekord och att tyska redaktörer ger ut deckare under svensk pseudonym. Ordningen kommer alldeles säkert med åren och en positiv sak som den ibland i litterära sammanhang förkättrade digitaliseringen fört med sig är att produktionskostnaderna för böcker sjunkit drastiskt. Det gör att smalare verk kan ges ut bredvid mainstream-deckarna och mångfalden ändå kan säkras ytterligare några decennier framöver.
Allt detta och mer därtill kommer säkert att diskuteras, produceras, analyseras, syntetiseras i Göteborgs nya Litteraturhus. Och en onekligen stor vinst i sammanhanget är att huset redan idag är ett litterärt hus, med ett antal vassa bokförlag, några av landets mest betydelsefulla tidskrifter som Glänta och Ord & Bild och inte minst "Årets kulturtidskrift" Paletten, nyss utsedd på Bokmässan,  Dans & Teaterfestivalen, Rum för ung Kultur och andra angränsande verksamheter.
Nu tillkommer en litterär scen och möjligheten att mötas kring litteraturen på en ny plats, vilket inte minst är betydelsefullt eftersom Stadsbiblioteket i Göteborg nu är stängt för ombyggnad och öppnar först i mars 2014. Det finns fyra fräsiga filialer och ett tjugotal stadsdelsbibliotek, så boken är i högsta grad möjlig att låna. Dessutom är det glädjande att Göteborg faktiskt satsar så mycket på litteraturen att man bygger om Stadsbiblioteket.
Sveriges vackraste Stadsbibliotek, Asplunds tempel vid Odenplan skulle byggas om, men projektet avbröts. Ännu har man inte lyckats hitta vare sig plats, finansiering, eller inriktning för en ny opera och nationalscen, den nödvändiga ombyggnaden av Slussen har fastnat i - ja vad då egentligen?
Låt oss hoppas att inte ambitionerna med Stockholms nya Litteraturhus går samma väg.
Tills dess kan vi i alla fall konstatera att vi  i Göteborg är up and running - Nordens största Bokmässa pågår för fullt och även ett litet, men med alla förutsättningar att bli ett naggande gott, litteraturhus i Lagerhuset.

Krimradio på Backa Teater

Ikväll har Krimradio premiär på Backa Teater. Jag hade förmånen att få se genrepet igår kväll, men jag tänker inte föregripa några recensioner. Jag vill bara säga att den som har möjlighet borde försöka se denna gripande föreställning.
Det handlar om tre kvinnor i olika åldrar med olika bakgrund, men som har en gemensam nämnare; drogmissbruk och kriminalitet. Som i en radiointervju berättar de sina historier medan de möter publiken utan ord. Kanske är det just det som ger den här föreställningen sin alldeles speciella och unika karaktär. Och förstås de tre kvinnorna och deras livsberättelser.
För idé och regi står Shang Imam, som också presenterar och avrundar föreställningen och Malin Holgersson. Pjäsen sätts upp bara fyra gånger, så det gäller att hålla sig framme.

En banlonpolo på Lorensbergsteatern - Galenskaparna 30 år

Det är en lite omtumlande kavalkad som Galenskaparna visar upp på anrika Lorensbergsteatern. 30 år av sång, musik, underfundiga och slagfärdiga texter. Ren och skär spelglädje och en inte så liten portion ödmjukhet inför tiden som går. En del av det äldre materialet känns på gränsen till daterat och det är det kanske också. Men musiken är bättre än jag minns den, det svänger ibland alldeles fascinerande.
Nästan hela mitt vuxna liv har de hållit på, och det går nog för mig som för många andra. När året som inslaget hämtats från syns  på bildskärmen går även tankarna till vad man råkade hålla på med själv just det året. 
Minnesbilderna flyter ihop - After Shave på Stora Hotellet i Fjällbacka, på Yaki-Da i gamla Trägårn. Anders Erikssons jeansjacka inlämnad i baren på Badrestaurangen, Janne Gunérs bas både här och där.
"Time passes slowly up here in the mountains" - Dylan

Kaffe, järnsmide och ond design på Röhsska

I veckan invigdes det nya caféet på Röhsska museet. Efter en tids abstinens går det alltså att få både kaffe och smörgåsar i den gamla utställningsrummet för smidekonst, där det tidigare caféet också var beläget.
För att återknyta till traditionen har man nu exponerat några av föremålen från samlingarna, bl.a en vacker gjutjärnsgrind från 1700-talet och olika låsbeslag. Ett annat genomgående tema är Gabor Palotais grafik.
Särskilt framtaget till Röhsskas 100-års jubileum är också en jubileumsstol som, vad jag förstår, kommer att säljas i butiken för intresserade besökare. Jag tror att detta är ett sätt att arbeta med detaljerna på ett museum som har framtiden för sig. "Media is the message", som McLuhan sade - innehåll och budskap kan bli ett, på oväntade sätt. Ett designmuseum har möjligen fler vägar att gå för att skapa en sådan ömsesidighet med publiken och det har Röhsska egentligen alltid gjort. När Bruno Mattson lanserade sina berömda fåtöljer på Röhsska på femtiotalet kunde man köpa dem direkt på museet. Utmaningen är säkert också att skapa en sorts synkronicitet mellan form, innehåll och uttryck. I Röhsskas nya café, kan jag tycka att man lyckats med just detta.
Imorgon öppnar utställningen "Ond design" som problematiserar hur design i många fall använts för att verka skräckinjagande, melodramatisk eller skapa andra effekter på människor. Den som har sett journalfilmer från Marsfältet vid Reichsparteitaggelände i Nürnberg under Hitler-tiden i Tyskland vet nog vad jag menar.
Utsällningen är en stor satsning över tre år som hela museét arbetat med under projektledning av Clara Åhlvik och utställningen delfinansieras av Kulturrådet.

Bibliotek i kvadrat på "300 kvadrat"

Förra veckan slogs ett publikrekord på Stadsbibliotekets filial "300 kvadrat". Över 2000 personer på en dag besökte den lilla filialen på Södra Hamngatan. Syftet med filialen är att kunna ge en viss service till brukarna under tiden för Stadsbibliotekets ombyggnad vid Götaplatsen, men det har blivit mycket mer än så - ett riktigt centrum-bibliotek tar form. Nu håller man har öppet från klockan 8 på morgonen, för att kunna serva dem som vill ta en sväng till bibblan innan man går till jobb, skola eller vart man nu är på väg.
Personalen på "300 kvadrat" och de andra nischbiblioteken "Mini" på Röhsska och "Global" på Stadsmuseet (där även ungdomsverksamheten "Dynamo" finns) har gjort ett fantastiskt jobb för att upprätthålla servicen och pröva ut nya arbetsmetoder och hantering. En annan del av personalen arbetar ute på stadsdelsbiblioteken och samlar nya erfarenheter där. Sammantaget är det väldigt viktiga erfarenheter som man kan ta med sig in i det nya Stadsbiblioteket när det blir klart 2014.
Under sommaren gorde GP en undersökning som visade att man som helhet inte tappat några besökare på biblioteken, utan att de spridit ut sig på nischbiblioteken och stadsdelsbiblioteken. Det visar kanske främst en sak - göteborgarna gillar sina bibliotek och behöver dem.

Efterglöden av Kulturkalaset

Så här några dagar efter Kulturkalaset har staden normaliserats igen. För egen del tycker jag att Kalaset blir bättre för varje år. Det känns som om det har funnit en bra form, med några fasta festplatser i stan och några flexibla. Undersökningar visar att andelen besökare är lika stor i alla stadsdelar. Det är helt enkelt en underbar mötesplats för göteborgarna och tillresta.
Förr i tiden, när jag var pojk, hängde jag vid bryggdansen i Fjällbacka på somrarna. Det var dans och spel varje onsdag och lördag. Påden stora scenen intill dansbanan var det ibland uppträdanden av olika slag. Sven-Bertil Taube, Ulf Lundell, andra.
Mina kamrater och jag gick fram och tillbaka i centrum av samhället och ibland mötte man någon man kände, lärde känna nya, eller fastnade för ett par ögon som försvann igen i vimlet. Mellan låtarna laddade de äldre upp bakom konservfabriken med en fickplunta eller en kasse mellanöl. Det var oftast varm, klibbigt, långt in på kvällarna.
Allt var inte bättre förr. Nu kan man på Kulturkalaset i godan ro dricka en öl eller ett glas vi vid någon av ujteserveringarna och bara njuta av folklivet. Det är onekligen bättre än gamla konservfabriken, hur god sillen därifrån än var.
Och utbudet av kulturupplevelser, i år 1300, är en gigantisk manifestation för allt det som gör skillnad i livet.
Och det är bra så.