Varat och intet

Just nu pågår en konstutställning av Mark Rothko på Tate Modern i London. I en intressant recension den 22/12 i GP diskuterade Mikael Olofsson begreppet "Nothingness", som han anser vara centralt för Rothko, men har svårigheter att hitta en bra svensk översättning för, då "ingentinghet" inte finns som begrepp och dessutom låter trist.
"Intet" är i själva verket inte heller träffande då det står för en fullständig negation, vilket Rothkos konst knappast kan sägas föreställa, även om hans minimalistiska expressionism rör sig i ett sorts gränsland till "intet".
Jag tror att man snarare måste läsa Rothkos "nothingness" som en sorts "intighet", ett gestaltande av tomhet och absolut negation "i sig själv" - en filosofisk kategori med rötterna hos Kant, som vidareutvecklats hos Hegel och nått sin fulländning hos Martin Heidegger. I själva verket är detta huvudfåran i den centraleuropeiska och kontinentala filosofin, där negativiteten är en av de starkaste krafterna i det ontologiska spelet mellan jaget och världen.
Intigheten är den filosofiska kategorin för gestaltningen av bl.a tomhet, saknad, brist, uppbrott, avresa och död, vilket gör den till kanske en av de mest grundläggande drivkrafterna för konstnärligt skapande.
Rothkos skapar i 1900-talets modernistiska tradition och med sin judiska bakgrund från Lettland får det mig också att tänka på parallellerna till den judiske och tysk-rumänske poeten Paul Celan, som förnyade det tyska lyriska språket och uppehöll sig i samma "intighets-sfär" som diktare efter Auschwitz. Båda hans föräldrar dog i tyska koncentrationsläger under Andra världskriget. Celan var inledningsvis mer surrealist än expressionist, men mot slutet av sitt liv blev hans diktning allt mer ordknapp och reduktionistisk, samtidigt som varje stavelse laddades med allt större dos av negativitet, en sorts ordets svar på Rothkos måleri.
Både Mark Rothko och Paul Celan begick självmord 1970, ett sammaträffande som ser ut som en tanke.