Nordhemsgatan i mitt hjärta

Inspirerad av den mycket läsvärda serien om Göteborgsgator i GT gjorde jag en djupdykning i minnets massiva arkiv och vaskade fram saker som jag var på väg att glömma, märkte jag.
Nordhemsgatan är för alltid förknippad med friheten för mig. När jag flyttade dit i februari 1982 var det en stor lättnad att lämna ettan med rivningskontrakt på Vargögatan i Majorna med gasdusch i källaren för 432 spänn i månaden. I barren bredvd bodde en ex-ungrare som flytt 1956, som var periodare och som alltid tiggde pengar och bråkade när han skulle ut och spela enarmad bandit och supa till.
Så det var med stor entusiasm jag flyttade in i den rymliga tvåan högst upp, mitt i backen på Nordhemsgatan 43. Mamma hjälpte mig att sätta upp vita strukturtapeter, fotbollsspelaren Glenn Schiller, som var någon sorts halvproffs i Blåvitt den vintern och senare på våren UEFA-cup-mästare, tillika utbildad snickare, hjälpte mig att slipa det underbara brädgolvet. Hann knappt möblera klart innan jag inledde en serie candle-light dinners, det var tiden för det nya franska köket, ju mera franskt, desto nyare, med kalvbräss och beurre-blanc-såser, halvkokta rotfrukter, Beaujolais Noveau, som var väldigt inne och sauternes-viner till sabayonen. Det blev också en hel del större sittningar med det umgänge jag hade då, som barmästare på den dåvarande innekrogen Åtta Glas, vid Kungsportsbron, mitt emot Stora Teatern.
Friare än så kan man nog knappast känna sig, på gångavstånd till krogen, en vildmarksled från den då nyöppnade kvarterskrogen Linnéus, en rask promenad genom Haga till Déja Vue på Viktoriagatan, innan jag vek av till Åtta Glas och natten slutade på Yaki-da (Detta är inget ställningstagande i krogstängningsdebatten).
Den sommaren spelade Rolling Stones för första gången på Ullevi, det var den trevande starten på musik- och evenemangsstaden Göteborg. Åtta Glas var fyllt till bristningsgränsen i tre dygn, höll på att sjunka flera gånger, länspumpade mellan 2 och 3 på natten, för säkerhets skull både fredag och lördag. Efter lördagskonserten satt jag kvar på kontoret och räknade kassan till gryningen och gick genom sommarmorgonen tillbaka hem till Nordhemsgatan. Hela stan var överfull, det fanns inga rum på härberget, och det låg fullt med människor i sovsäckar i hela Allén.
På Nordhemsgatan lärde jag mig saker om livet som jag aldrig haft en aning om. Närmaste granne var en fornnordisk yoga-förening som plockade fram trolltrumman ett par kvällar i veckan. Då var trapphuset fullt av bleka människor med tom blick. Det lite komiska i det hela var själva chefs-schamanen, som kallade sig Röde Orm eller Egil Skallagrimsson, eller liknande. Jag har aldrig sett någon i verkligheten som mer liknat den traditionella bilden av Jesus, med långt, blont hår och fridsam, stålblå blick. Så något överjordiskt var det, oklart vad.
När jag öppnade fönstret på morgonen slog den skarpa lukten av bränt kaffe från Kahls rosteri på någon av Långgatorna emot mig. Jag älskade den doften. Om man kunde se in genom de skitiga rutorna på andra sidan gatan kunde man ibland se gitarristen Uffe Wakenius träna freejazz-riff på sin Aria-gitarr inför spelningarna med Hawk-on-Flight på Nef. Bredvid honom bodde en tjej som jag dock aldrig lyckades bjuda på middag, som tränade dans på det mest förtjusande vis. Vi stod ibland i våra fönster och tittade på varandra. Hon hade långt hår, till midjan.
På Nordhemsgatan 43 hände det ibland stora och små tragedier. Det var alltid en prövning att gå till tvättstugan, då det på samma våning utspelade sig våldsamma scener i någon sorts småkriminell miljö. Även i min svale hördes en kväll ett skri av fasa och när jag rusade ut i trapphuset möttes jag av synen av en nyinflyttad tjej på bottenvåningen som precis blivit knivskuren av en alkoholiserad friare. Grannarna våningen under tog hand om henne och ringde polisen. Ett par dagar senare gick hon runt och bad om ursäkt för händelserna förra helgen. Jag vet att jag svarade att det inte var hennes fel, men fick inte ur mig så mycket mer när jag såg hennes blåslagna ansikte och det lärde mig något om hur utsatt en kvinna kan vara för manligt övervåld.
Sällan har jag varit gladare över att komma hem och stänga dörren bakom mig än den kvällen när en packad kille satt och viftade med en revolver på ettans spårvagn. När vagnen blev stående i svängen från Järntorget upp på Linnégatan tittade han på mig, pekade med revolvern och sade - Hoppa av!
Jag svaraade att jag ska av vid nästa stopp, Prinsgatan, och vände ryggen till. Han skjuter mig väl inte i ryggen, tänkte jag. Och när jag hoppade av där blev vagnen stående en stund och när jag räddade mig in på Linnéus hörde jag tre skott efter varandra ur vagnen. Dagen därpå stod det i tidningen att tre skott gått av och som genom ett under hade ingen blivit träffad.
Idag tror jag att det är betydligt lugnare runt Linnégatan och Nordhemsbacken. Det enda som nog är samma är bullret på morgnarna när Renova tömmer sopor. Det ekar upp längs husväggarna. Ännu värre är vintrarna när det är is i backen och bilarna inte kommer ut ur sina parkeringsluckor. Det sliras och ylas halvtimmevis, innan man lyckas baxa ut bilarna på gatan och köra iväg.
Kanske är det, all frihetskänsla till trots, de saker som jag minns bäst från Nordhemsgatan. Kaffelukten, det nakna våldet, oväsendet på morgnarna som väckte alla och envar i gryningen.
Freedom`s just another word for nothing left to lose.