måndag 19 augusti 2013

John Cowper Powys and The Philosophy of Sensations

Efter ett par decennier har jag i sommar återvänt till John Cowper Powys mäktiga prosa. Powys, som betraktade sin livsgärning som att ha skrivit en hylla filosofiska och en hylla skönlitterära böcker, fick aldrig Nobelpriset, vilket förvånade honom mycket.
I kraft av sina litterära meriter vore han väl förtjänt av priset. Men han gjorde det under första halvan av nittonhundrtatalet, när Svenska Akademin dominerades av rena antihegelianer. Hegels betydelse för Powys kan knappast överskattas, och den tyske filosofen nämns t o m i hans skönlitterära böcker av och till.
Henrik Schücks dominans i Svenska Akademin, efter att af Wirsén förhalat inträdet i sex år, betydde sannolikt samma sak i Svenska Akademin som inom universitetet. Schück sade sig mot slutet av sitt liv vara allra mest nöjd med att han "lyckats fördriva den fördömda hegelianismen från de svenska universiteten."
För närvarande läser jag Wolf Solent högt. Wolf är en studerad Londonbo med rötterna i Dorset, som återvänder till sin hemtrakt för att vara sekreterare åt en excentrisk lord som skriver sin trakts historia. Det är påfallande hur tydlig den fantastiska engelskan blir vid högläsning. Det är lika påfallande hur riktigt engelskt, eller ska vi säga brittiskt, det är. Passager som när Wolf blivit bortkollrad av Gerda i skogen och hon imiterar en koltrasts sång för att han ska hitta henne är litteratur som inte går att  ens bedöma. Texten lever sitt eget liv. Det är outsägligt vackert.
Wolfs i det närmaste förhistoriska nervsystem och dess påverkan på hans upplevelser (sensations) ger mycket att tänka på. Powys menar att det finns förmågor hos människan som försvunnit under ett par millenier av kristen uppmjukning av den europeiska hjärnan. Om man läser Wolf Solent förstår man lite hur han menar.