lördag 21 april 2012

"Cirkus" - nyopera på Atalante

I presentationen av sin nyopera Cirkus som just nu spelas på Atalante skriver Niklas Rydén;
"Så småningom kommer livet till en punkt där vi har mer bakom oss än vad som vi har framför oss. Hur vi lyckas vårda minnet av det som varit är avgörande för hur tillfreds vi är, och med vilken känsla vi kan närma oss framtiden. Alla människor drabbas någon gång av en förlust- Något man har haft, tillhört eller varit, är plötsligt borta. Att hitta ett förhållningssätt till detta är viktigt om man ska kunna fortsätta växa som människa."
I någon mening skär denna formulering rakt in i själva essensen av vad det är att vara människa. I någon mening är det kanske också just försöken att utforma tankar och förhållningssätt till denna erfarenhet som kännetecknar operan som konstform. Ytterst handlar det alltid om existentiella frågor; passion, kärlek, smärta, svek, våld, ond bråd död.
När jag ser föreställningen slår det mig hur väl denna operans grunduppsättning av fabeln i librettot, korresponderar med text och musik. Fokuseringen på det existentiella känns traderad, men ändå på ett nyskapande vis aktualiserad och befriande fri från stelnad och floskulös 1800-talskonst, Nyoperan känns fri och självständig, men ändå relaterad på ett tydligt vis till traditionell opera.
Med en i jämförelse minimal orkester, en person på scenen, det intima rummet, känns det hela som en sorts postmodern kammaropera, som leker med traditionen, men ändå hålls ihop av en uppsjö markörer och referenser, som den traditionella cirkus-miljön, den cetraleuropeiskt inspirerade cafémusiken som rullar över i helt andra tonarter när Sofia My Fryklunds andlöst sköra och skarpt fokuserade huvudroll går över alla gränser i sökandet efter förklaringen, föreningen och försoningen med sitt ofödda barn, sin förlorade kärlek och sin krossade tillvaro, öga mot öga med ett destruktivt själv.
Nytt för mig känns också den av Eva Ingemarsson mycket genomarbetade koreografin, som även stundtals ger stycket en karaktär av dansföreställning, i sina disciplinerade rörelser, en koreografi som även i sig själv spränger operaformens mera lagiska gestik.
Hon förlorade sina föräldrar i en olycka, sin karriär i ett missöde på scenen där hennes älskade kastade en kniv och missade. Eller träffade, någon centimeter från hennes struphuvud - en smärta som dock inte kunde mäta sig med den hon kände när hon hittade hans kärleksbrev till en yngre kvinna och förtroendet, det som på något sätt var själva grunden i deras liv, raserades i en enda sekund.
Lite oväntat flyttar de ut på landet och exploaterar en guldgruva på tomten. Jag tänker hela tiden på alkemin, konsten att göra guld, som inte egentligen handlar så mycket att göra guld, som om att hitta de vises sten. Den som gör guld har hittat sanningen, en variation på ett annat operatema, sökandet efter den heliga gralen. Och det finns något gemensamt i guldproduktionen och gralvisionerna - ty bara den som har ett rent och ofördärvat hjärta kan skapa guld, eller se gralen i skyn.
Till slut hårdnar deras hjärtan och de vänder sig från varandra - "Du fattar inte vad du har förstört" säger hon, skriker hon, sjunger hon med all den smärta som bara förlusten av den oförstörda tilltron och förtroendet kan föra med sig.
Mot slutet spelar hon upp några olika livsalternativ för publiken att välja - kanske är det så att var och en i publiken fastnar för det som ligger en själv närmast, som blir den upplösning man till slut bär med sig och kommer att tro på och som blir denna intensiva och fängslande nyoperas slutackord.
För egen del ligger slutscenen, "Cirkusprinsessan" kvar allra längst. Där ändå ett försoningens ljus skiner försiktigt ned på hennes ensamma själ, men som också är just ett litet ljus att hålla i sin hand på stapplande steg in i framtiden.

torsdag 5 april 2012

Bastionsstaden Göteborg, Stora Hamnen - och Antwerpen

Göteborg byggdes för att skydda Göta Älvs mynning och försvara älvtrafiken och sjöfarten mot danskarna. Därför blev staden en bastionsstad och det motsvarar det område idag som vanligtvis kallas "Inom Vallgraven".
När Göteborg byggdes var det redan från början en sorts mångkulturellt projekt, ett stadsbygge som genomfördes av svenskar, danskar, tyskar, skottar, engelsmän och holländare. Stadsarkitekterna kom från Holland och hade med sig ritningar som också påminde om dem man skapat för att bygga Amsterdam och Battavia (numera Djakarta). Göteborg har alltid vänt sig västerut, både som ett försvar, men också som en öppning mot världshaven och andra länder och kontinenter. Man kan tänka på ostindietrafiken under 1700-talet, som sträckte sig ända till Kina och emigrationen till Amerika 150 år senare, som huvudsakligen utgick från Packhusplatsen.
På många sätt kan man säga att öppningen till Stora Hamnkanalen, som av sjöfolk ofta kallades Stora Hamnen, vid klaffbron Stora Bommen, under århundraden varit navet i stadens internationella kontakter. De sträckte sig, som sagt från Kanton till New York, redan på segelfartygens tid.
När jag läser den sista av W G Sebalds romaner, Austerlitz, hittar jag ett ställe som handlar om Antwerpens bastioner, och inser att det lika gärna kunde handlat om Göteborg.
Man brukar säga att den samlade kunskapsmängden i världen fördubblas vart tionde år. Jag kan inte låta bli att undra hur mycket kunskap som också går förlorad genom seklerna.

I Austerlitz berättar huvudpersonen följande;
"Ingen, sade Austerlitz, hade idag ens ett ungefärligt begrepp om hur överflödande rik litteraturen om befästningsbyggande var, hur fantastisk den däri nedlagda geometriska, trigonometriska och logistiska kalkyleringen, ingen kände till de hypertrofiska utväxterna på fortifikations- och belägringskonstens fackspråk eller förstod de enklaste beteckningar som escarpe och courtine, faussebraie, réduit, eller glacis, men även där vi stod idag var det skönjbart att den planritning som föredrogs och som mot slutet av 1600-talet till sist utkristalliserades ur de olika systemen var den stjärnliknande tolvhörningen med förgrav, ett så att säga gyllene snittet härlett idealtypiskt mönster som.....utan vidare övertygade till och med en lekmans förstånd som ett emblem för den absoluta makten såväl som för de i maktens tjänst stående ingenjörernas ingenium"

Man kan fråga sig på vilket sätt denna kunskap är användbar idag? För den stadsplanering och kulturplanering som äger rum i den här typen av gamla kulturmiljöer är det förstås av yttersta vikt att kunskapen om tillkomst och användning av ett sådant bastionsverk förs vidare och inte faller i glömska. En spännande läsning för den intreseerade är onekligen 1866 års stadsplan för Göteborg. Läs den gärna, den visar hur god smak och förnuft alltid måste vara vägledande för hur en stad ska kunna växa och utvecklas.
En stad är i vissa avseenden som en orm som ömsar skinn gång på gång, efter hand som den rivs och byggs om. Men färgen eller möstret på skinnet är alltid det samma. Och det borde stadens mönster också vara.

söndag 1 april 2012

Lucrezia Borgia på Göteborgsoperan

Lucrezia Borgia, har bara spelats en gång tidigare i Göteborg, på Stora Teatern 1864. Så det var på tiden! Denna strama och sparsmakade föreställning är den raka motsatsen till den överdådigt bågnande Lady Macbeth från Mzensk, vars scenografiska form och provokativa utspel sprängde alla gränser. Även de som vanligtvis finns för det offentliga samtalet om opera och det halvofficiella skitpratet på Facebook.
I denna uppsättning är det musiken som istället spelar huvudrollen och Giancarlo Andrettas dirigering skapar en tonernas lätta flykt som är en ren njutning. Ann-Kristin Jones, tillbaka på Göteborgsoperans scen, tar täten i manskören (!) i inledningen och skapar redan från början en stark framåtrörelse, där regissören Christof Loy vågar lita på musikens bärande kraft, vilket i sin tur skapar ett nästan oupplösligt samspel mellan regi och koreografi. Sällan känns det så helgjutet som i detta verk.
Det enda jag undrar i inledningen är hur det kan komma sig att nästan all opera i Göteborg idag har en grå färg på golv, väggar, tak och på kostymer. Ibland kan trendkänsligheten snarare skapa en tvångströja än flexibilitet och moderiktighet.
För mig är detta i allra första hand Bülent Bezdüs stora stund som Gennaro. Jag såg honom i Bohéme och i Lucia di Lammermoor men jag tyckte inte att han i de föreställningarna gjorde sig påmind på något avgörande sätt. I denna opera är det dock helt annorlunda. Han är på scen i stort sett hela tiden, och lider, älskar, hatar, blir förvivlad och till slut hjälplös inför de krafter som gjort honom till Borgias okände son, en prins utan land, en omständighet som långsamt går upp för honom och något tidigare, henne.
Den ganska knapphändiga men spännande intrigen rör sig egentligen bara omkring denna problemställning och det blir till sist också dess slutpunkt när Gennaro inte längre litar på sin mor efter att hon förgiftat hans vänner, och han därmed vägrar att svälja motgiftet. Katja Levins starka Borgia går inledningsvis lite på rutin, känns det som, men efter hand lyfter sången till kosmiska höjder, som t.ex. i vansinnesscenen på slutet. Kanske är det också meningen att det ska vara en sorts stegring - som i så fall gestatltas effektfullt i den mycket sparsmakade scenografin. LUCREZIA BORGIA, står det på fondväggen fullt läsbart med stora versaler i inledningen. Då är myten större än kvinnn när man talar om henne. Efterhand, som hon blir allt mer personlig och stiger fram skjuts fondväggen ut till vänster och kvar är bara kvinnan på scenen. Människan  har tagit över sin egen myt och därmed blir sången desto mera levande.
Slutet är, som sagt, magnifikt. Det är den metalliskt vrålande storkören som skakar om rejält och det är i mina ögon den mäktigaste slutscenen sedan Mästersångarna i Nürnberg. Jag får rysningar fortfarande, bara jag tänker på den. Eller på båda!