söndag 12 februari 2012

Miriam Makeba och tiden som går.

På Youtube kan man hitta de mest oväntade musikvideor. Framförallt uppskattar jag möjligheten att man kan jämföra liveuppträdanden som ibland ger möjlighet att upptäcka de mest spännande nyanser. När jag letade efter en viss spelning med Weather Report härom veckan hittade jag en tidig version av Miriam Makebas klassiker Pata Pata. Det är en fantastisk version. Den är från 1967. Hon har leopardklänning.
Men det är inte i första hand hennes utseende som tilltalar mig, även om hon på många sätt är sinnebilden för afrikansk skönhet vid denna tid. Det är den bubblande livsglädjen och stoltheten.
Och i denna version finns det några förklarande textrader som jag aldrig hört förut;
"Pata Pata is the name of a dance we do down in Johannesburg West. Everybody starts to move, as soon as the Pata Pata starts to play"
och lite längre fram i låten;
"Every Friday and Saturday night is Pata Pata time. The music is going on all night long, until the morning sun begins to shine".
Johannesburg West? Jag undrar om hon menar Johannesburg Southwest? Soweto? Probably.
Det är nio år innan kravallerna i Soweto, där motståndet mot apartheid växte fram, där Mandela bodde, där Tutu bodde, där fortfarande många av dagens sydafrikanska ledare bodde.
Det är på något sätt som om den kraften, livsviljan, energin, stoltheten som till slut ledde till att apartheid kunde övervinnas finns i hennes ögon, gester, varje frasering. Att Nelson Mandela blev fri och till slut, den är dagen på våren 1990 och kunde landa med flyget från Robben Island, på Pretorias flygplats och gå ned för trappan och lyfta den knutna handen mot skyn. Jag minns att jag läste den artikeln i Dagens Nyheter på mitt tjänsterum i Erlangen, klippte ut bilden på Mandela, satte den på väggen. Och när jag några år senare efter valsegern 1994, hörde hans tal när ANC vunnit valet, som alluderade på Martin Luther King, med omkvädet "Free at last". Det var så starkt, jag grät i bilen, minns att jag var på väg mellan Kungälv och Göteborg när jag hörde det på radio. När jag lyssnar till Miriam Makeba från 1967 tänker jag på allt det där, som om det redan fanns där då. Kanske är det bara en välvillig efterhandskonstruktion. Kanske har det inte alls med den saken att göra. Men det är de associationer jag får och för egen del är det bra så.