Göteborgs återlämnande av textilierna från Paracas. Del 1

Idag publicerar Maria Backman tre artiklar i GP om de osannolikt vackra och mycket värdefulla textilierna från Paracas i Peru. De är troligtvis ca 2000 år gamla och användes huvudsakligen för att linda in mumifierade döda personer innan de lades i olika gravar i ökensand.
2008-2011 visade Världskulturmuseet i Göteborg en utställning, som i sig själv vilade på vetenskaplig grund, hur just de textilier som finns i Göteborg sedan början av 1930-talet sannolikt härrör från ett gravfält i Paracas som plundrades under 20-talet.
Sveriges dåvarande honorärkonsul i Peru, Sven Karell, köpte under några år in 89 textilier som smugglades ur Peru via Karells diplomatiska kanaler och M/S Kungsholm till Göteborg. Detta är i sig inget anmärkningsvärt - det ägde rum överallt och var så man byggde upp samlingarna i de etnografiska museerna världen över.
Det betyder dock inte att det var lagligt eller hedervärt.
I museivärlden är frågan om återförande - repatriering - av andra kulturers föremål en känslig fråga. Man diskuterar denna typ av frågeställningar på många platser just nu och sannolikt kommer inte kraven på återlämnande att minska. I västvärlden finns det olika förhållningssätt till detta. Ett av världens ledande museer - British Museum - förespråkar nolltolerans, dvs man återlämnar aldrig något, utan anser att föremålen bör vara där de blir bäst omhändertagna, läs på British Museum.
I andra ändan av skalan finns det länder och museer som återlämnat föremål, eller förahandlar om det. Sverige återlämnade efter tolv års förhandlingar en totempåle till en indiansk stam i Kanada.
Maria Backmans tendens i artikalrna är att kommunfullmäktiges beslut att återlämna äganderätten av textilierna till Peru bygger på ett felaktigt  tjänsteutlåtande från kulturförvaltningen. (Intet är nytt under solen).
Backman kritiserar kulturförvaltningens utredning för att den inte har explicita hänvisningar till en uppsats av Stefan Jonsson och en senare tillkommen skrift av professor Christer Lindberg.
De båda skribenterna argumenterar i sak för helt olika förhållningssätt, vilket Backman uppenbarligen har missförstått.
När det gäller professor Christer Lindbergs uppsats En samlingshistorisk utredning av de svenska paracassamlingarna från 2012, kan man börja med att konstatera att uppsatsen förblev opublicerad. När jag läse den 2012 - två år efter att kulturnämnden fattat sitt beslut konstaterade jag två saker. För det första tillförde uppsatsen inget som helst nytt när det gäller själva sakläget. Textilerna är stöldgods och fördes illegalt ur landet. För det andra handlar uppsatsen till två tredjedelar om den historiska hanteringen med brevväxlingen mellan Sven Karell och museicheferna i Göteborg. Här ligger Lindberg väldig nära Stefan Jonssons skildring. Jag hävdar inte att Lindberg plagierat Jonsson. Men det mest uppseendeväckande i uppsatsen är dess avslutande tredjedel, som bara marginellt har med Paracas-textilierna att göra. Den delen är ett angrepp på tillkomsten av Världskulturmuseet i Göteborg, mot dess personal (enskilda medarbetare pekas ut) dess historiesyn, hur man bygger utställningar och andra för frågan helt irrelevanta synpunkter. Jag betraktar uppsatsen därmed i sin helhet som oseriös och ett inlägg i någon möjligen pågående intern debatt i forskarvärlden om de etnografiska museernas roll.
Det är därför olyckligt att Maria Backman i GP bygger hela sin skildring på Christer Lindbergs opublicerade och vetenskapligt undermåliga text. Det för inte saken framåt, tvärtom.
Kulturförvaltningens bedömning av sakläget återkommer jag till i ett senare inlägg.

Mängdlära och yoga i filosofiska rummet

Under gårdagens yogapass lyssnade jag på en gammal utgåva av Filosofiska rummet i SR-biblioteket.
Ämnet var Matematik och tvärtemot vad man kan tro blev det en mycket uppsluppen tillställning. Tyvärr minns jag inte längre vilka de vittra respondenterna var som samtalade om ämnet, för just ett ord utlöste de mest oväntade associationskedjor - mängdlära.
Född 1960 var jag en av "the happy few" som redan i femman (1971)  fick möta mängdläran i alla dess facetter. Möjligen hade traditionell matematisk träning av de fyra räknesätten inklusive procenträkning under det som då hette låg- och mellanstadiet, resulterat i att jag i gymnasiet istället valt en naturvetenskaplig bana istället för den samhällsvetenskapliga. Nu kom mängdläran emellan, som en pedagogisk landvinning, vars huvudsakliga resultat blev havererad taluppfattning för några generationer elever. Ibland svindlar det när man betänker hur små saker i barndomen kan påverka hela livet.

Out to Sea - en utställning på Sjöfartsmuseet/Akvariet

Ett av de mest smärtsamma inslagen på utställningen Out to Sea på Sjöfartsmuseet/Akvariet är filmen från Midway, en ö i Stilla Havet. Där visar man först det stora fågellivet, en stund senare filmas döda fåglar med magarna fulla av plast. De har långsamt kvävts och avlidit eftersom de inte kunna ta till sig någon mer föda. Sjäva tanken att detta äger rum mitt ute i Stilla Havet tusentals kilometer från någon kontinent gör saken ännu värre. Hela havet är fullt av plast och plastliknande föremål som driver omkring i de stora strömsjoken på norra och södra halvklotet..
Redan Thor Heyerdahl uppmärksammade detta under sina flottfärder i samma hav för många år sedan nu. Då tröstade man sig med att hans flottar också drev med strömmarna, så troligtvis var inte hela havet så förorenat. Men det är det nu.
Bara på Bohuskusten flyter det in en kubikmeter plast i timmen. Och det tar ibland evinnerlig tid innan den försvinner. En barnblöja till exempel, beräknas ta 450 år att lösas upp. Glasflaskor vet man inte hur länge de håller sig, ölringar likaså flera hundra år.
Och när plasten väl löser upp sig finns mikrofibrer kvar i havet, som sedan fiskar och havsdjur får i sig och långsamt förgiftar individerna.
Det är som med ett annan osynligt gift i haven - lätt radioaktivt kylvatten från atomkraftverk och upparbetningsanläggningar. På samma sätt som plasten flyter iland vid Bohuskusten kan man några dagar senare avläsa förhöjd radioaktivitet i Skagerack när man släppt ut, eller det läckt ut vatten från upparbetningsanläggningen i Sellafield i Irländska sjön. Den lågdosbaserade plastens mikrofibrer och lågdosradioaktiviteten från atomkraften är irreversibla förändringar av livsmiljön i havet som på sikt hotar livet på planeten.
Vad man kan göra kan man också få tips om i utställningen. Ren kust Bohuslän är en organisation som får stöd av Västra Götalandsregionen och Havs- och vattenmyndigheten. Där jobbar man bland annat med faddrar som tar ansvaret för att strandstäda en särskild strand eller ö. Min egen familj har också adopterat en ö i Norra Bohuslän. Det går snabbare än man tror om man är några stycken, men det är ett tungt och smutsigt jobb. Har man varit med någon gång tänker man sig för så att man inte tappar skräp i havet i onödan. Man kan också undra vem som ska använda alla 600 miljarder plastpåsar som produceras varje år? Det finns ju gott om andra alternativ.
Utställningen är en vandringsutställning som kommer från Museum für Gestaltung i Zürich och finns att besöka på museet till den 18 maj. Hoppas att riktigt många hittar dit, inte minst skolklasser.