onsdag 20 maj 2009

Planeten Fantasmagori är en annan stjärna

När jag läser recensionerna av Peter Kadhammars bok som försöker att rekonstruera kommunismens fall i Polen utifrån en uppsagd varvsarbetare, Anna, på Leninvarvet i Gdansk tänker jag att det är alltid en tacksam vinkel att skapa en enskild upphovsman till en så stor förändring. Lilla Anna mot generalen (Jaruzelski).
Verkligheten var nog mer komplicerad än så och det förvånar mig att det är så få författare och journalister som intresserar sig för hur vänstervågen i väst 1968 speglades av en liberaliseringsvåg i öst, vars starkaste yttring var Pragvåren. Men också i Polen började motståndet mot kommunismen långt innan Anna fick kicken från Leninvarvet.
En av de mest gripande polska poeterna från denna tid är för mig Ryszard Krynicki, som introducerades för femton år sedan av Joanna Helander i den magnifika diktboken Planeten
Fantasmagori. Boken illustrerades också med ett antal underbara bilder av Helander, varav ett par av dem finns i mitt minne för alltid.
Bo Perssons förord introducerar författaren på en nivå som är poetisk i sig:
"Rösten från Planeten Fantasmagori vittnar ofta om en enigmatisk, sammanstörtad värld i vilken drömmarnas fiktion tycks ha blivit verklighet, där inget är vad det synes vara, där tidens och rummets ordning trasats sönder. Samtidigt finns det i hans författarskap en ljus ton, en obetvinglig humor, en försiktig glädje, oförstörbara kristaller av kärlek."

Tag och läs!

onsdag 13 maj 2009

Inferno på Liljeholmsbron

Det som fick mig att plötsligt bli intresserad av Anna Odells examensarbete på Konstfack var uppgiften som kom fram i helgen att hon för snart femton år sedan tagits om hand när hon balanserade på Liljeholmsbron och sedan lades in på psyket. För mig kom saken i ett helt annat ljus. Från att ha varit måttligt intresserad av det som skulle kunna uppfattas som någon sorts effektsökeri, billig provokation eller taffligt wallraffande öppnade sig istället den betydligt intressantare frågan om installationen i själva verket var en sorts bearbetning av den egna psykosen. Det faktum att Odell inte vad jag sett diskuterat just detta gör saken än mer angelägen att försöka förstå, eftersom syftet att undersöka individens utsatthet i vårdapparaten snarast låter som en tillkämpad problemformulering. En tid för väldigt länge sedan när jag sysslade en del med August Strindberg tröttnade jag ganska rejält på sekundärlitteraturen som försökte analysera författaren och dennes psykoser ur ett patologiskt perspektiv. Ingen har skrivit klarare om Strindberg än Olof Lagecrantz, lätt, precist och bortom alla tungfotade akademiska utlåtanden. Lagercrantz teori om den sk Infernokrisen i Paris, som skildras i romanen Inferno och dramatiseras i Till Damaskus går kort ut på att Strindberg försökte gestalta en del av sina upplevelser litterärt. Han avfärdar de forskare som försökte hitta sjukdomsbilden i själva romanen med den kloka förklaringen att ingen som är så sjuk som huvudpersonen i Inferno skulle kunna skriva så klar och redig prosa som Strindberg gör där.
Jag tror att det är sant.
Kanske lyckas inte Odell att fullt ut varken bearbeta eller gestalta sin psykos där på bron för femton år sedan, men som Bo Madestrand skrev i DN nyligen, elever har rätt att misslyckas.
Och det har väl konstnärer också för den delen. Som tur är finns det intressanta misslyckanden.

måndag 11 maj 2009

Verfremdung - av vem?

I ett tänkvärt blogginlägg i dagarna diskuterar Björn Wiman, Expressens kulturchef, kritiken av kritiken, dvs gnället på kultursidorna. Man kan hålla med om att det finns, som Wiman påpekar, en sorts ständigt återkommande självspäkning, när kulturjournalister diskuterar kultursidornas banalisering och brist på det ena eller andra som inte just för ögonblicket har högkonjunktur. Det ligger kanske något i just det - att kultursidorna är trendkänsliga och i någon mening kanske också måste svara upp mot det som diskuteras i kulturlivet för dagen, oavsett om det är postkolonialismen i litteraturen, feministisk teoribildning, nycirkus på scen eller musikartiklar som lika gärna kunnat publiceras på nöjessidorna. Men är det just detta innehåll i sak som är ett problem för kultursidorna? I don´t think so.
Vad som emellertid är ett oavvisligt krav som kultursidan i papperstidningen inte får tumma på är kravet på trovärdighet. En tidning som slirar på sanningen kommer inte att överleva. Då kommer man att konkurreras ut av gratistidningar i papper som presenterar vederhäftig returinformation, men utan spekulativa inslag av drev och personförföljelse.
Där någonstans, i det fältet, återfinner man både kulturjournalistikens välsignelse och förbannelse. Det subjektiva tilltalet och den personliga krönikan kan väcka tankar hos läsaren som påverkar samhället i en positiv riktning mer än spaltmil av infotainment. Å andra sidan, och det är kulturjournalistikens verkliga problem, kan skribenter, ibland t o m enstaka redaktörer, förblindas av sin maktposition över ordet och förledas att driva personliga kampanjer för eller emot det ena eller det andra och koka en soppa som har alla ingredienser. Utom just trovärdighet. Och det tror jag att även Björn Wiman tycker är out of bounds, Wiman som visserligen lät "grätten" som han skrev i sitt inlägg häromdagen, men ändå chefar över rikets absolut muntraste kultursida.

onsdag 6 maj 2009

De nios pris

I DN läser jag att Steve Sem-Sandberg fått "De nios pris" 2009. Mer än välförtjänt skulle man kunna säga! Steve Sem-Sandberg är en författtare som i mina ögon går från klarhet till klarhet
och vars böcker har skapat nya livsvärldar med alldeles egna rum. En annan svensk författare som också tagit sig an dokumentärromanen och den "realistiska" romanen på ett liknande vis är Ola Larsmo och tillsammans utgör de en egen fåra i den svenska litteraturen.
Mina favoriter bland Sem-Sandbergs romaner är inte oväntat de som utspelar sig i Tyskland, Theres, Allt förgängligt är bara en bild och inte minst Ravensbrück. I DN står det att en ny roman om ghettot i Lodz är att vänta i september. Den ser jag verkligen fram emot att läsa. Steve Sem-Sandberg är också en kulturjournalist med hög integritet, beläsenhet och ett knivskarpt omdöme, och vars åsikter jag möjligen inte alltid delar, men alltid respekterar. Det gläder mig att han får årets pris från De nio!

lördag 2 maj 2009

Nietzsches ejdermoral

När jag kör med båten ut mellan öarna från Hamburgsund och västerut ser jag att gudingarna, ejderhanarna, fortfarande är kvar i innerskärgården. Av det kan man dra slutsatsen att äggen ännu inte kläckts. När ejderungarna kommer säger man att hanarna drar sig ut på öppet hav.
Syftet lär vara att gudingarna inte vill konkurrera med ådorna om maten, som i de allra flesta fall handlar om blåmuslor på sådant djup att de kommer åt dem. Denna gamla strandsittarvisdom bygger på en sorts fåglarnas moral, där de vuxna avstår till förmån för ungarna.
När äggen kläcks inställer sig det mest kritiska ögonblicket i en ejders liv, vägen från redet till havet. Så snart ejderungarna når vattnet och omedelbart kan simma och dyka har de mycket lättare att skydda sig mot de rovgiriga silltrutarna, som utöver att passa sina egna reden, också håller skarp utsikt efter ejderungarna.
Jag har sett det några gånger, en ejdermamma i spetsen för en lite flock nykläckta ungar, som angrips av en silltrut, och i ett ögonblick är ett av syskonen borta. När de når vattnet har truten oftast inte längre någon chans.
Jag tänker på detta när jag läser Hans Joas "Die Entstehung der Werte" (Värderingarnas uppkomst). Joas diskuterar Nietzsches moralkritik och menar att man inte så lätt kan avgöra om Nietzsche menar att den dionysiska moralen egentligen är en kritik av den "kristna, livsförnekande slavmoralen" som han väljer att kalla den till förmån för en mer ursprunglig, hednisk och mindre hänsynstagande driftstyrd moral. Kanske är det istället så att Nietzsche i själva verket menar att den dionysiska moralen är en syntes av kristen moral och det han kallar "Livets drivkrafter", såsom överlevnadsinsinkt, sexdrift, hunger, törst och andra fysiska behov som präglar människan så länge behoven inte är mättade. Nietzsches metafor för denna kamp är örnens kamp med ormen över de stora bergsdjupen i "Also sprach Zarathustra".
Den bohuslänska varianten av detta naturdrama är kanske silltrutens som slår ejderungen på väg till vattnet. Vinden går över mot väster, det mörknar vid horisonten.