På lördag öppnar jubileumsutställningen på Göteborgs Stadsmuseum, som funnits i 150 år. Egentligen är det dock inte Stadsmuseet som funnits så länge, dess nuvarande form kom till 1994, utan Göteborgs Museum. Under världsutställningen i Crystal Palace i London 1851 formades konceptet för det moderna museet - en direkt följd blev Victoria & Albert Museum i London.
V & A spelade delvis roll för inrättandet av Göteborgs museum 10 år senare och i ännu högre grad för Röhsska, som byggdes upp mellan 1913 och 1916, och vars samlingar avspeglar dem på V & A. Även på Röhsska har vi alltså snart ett runt jubileum på gång.
Och konstsamlingen i Göteborgs Museum flyttades 1923 över till det då nybyggda Göteborgs Konstmuseum på Götaplatsen. Så i någon mening kan man säga att Göteborgs Museum är göteborgsmuseernas moder.
Grundidén var att den nya tidens museum skulle innehålla samlingar, pedagogik, forskning och bibliotek. Det har sedan i skiftande grad varit så, inte bara i London och Göteborg, även om biblioteken ofta är mycket specialiserade, och mera referensbibliotek.
Jag tycker mycket om Göteborgs Stadsmuseums nya logga, med museets rötter ned i myllan och kanalerna. Där samlas berättelsen om staden och det ligger i historiskt betydelsebärande lokaler i Ostindiska huset, invid Stora Hamnkanalen, Göteborgs gamla hjärta.
Välkomna till Göteborgs stadsmuseum på lördag den 26/11 klockan 13!
Då öppnas jubileumsutställningen av Sabine Söndergaard, VD för Göteborg & Co och museichef Cornelia Lönnroth.
torsdag 24 november 2011
måndag 21 november 2011
Stadsbiblioteket på 300 kvadrat!
Södra Hamngatan 57, snett mitt emot Palace-huset, är adressen för Stadsbibliotekets nya filial som öppnar på söndag den 27 november, lagom till advent. Advent betyder ankomst och det kommer onekligen att dröja en tid innan det ombyggda Stadsbibliotekets ankomst är att vänta, men desto bättre att det inom en vecka finns en hypermodern filial mitt i centrala stan. Läget ett halvt stenkast från Drottningtorget kan knappast vara mer centralt. Både förra och nuvarande kulturnämnden har diskuterat att testa en biblioteksfilial i närheten av en en större station för kollektivtrafiken. Man prövar för närvarande saken i Stockholm och det är en onekligen engod idé.
Denna filial på 300 kvadratmeter kan naturligtvis inte ersätta de 9000 kvadrat som finns vid Götaplatsen, men man kommer att kunna erbjuda ett gott urval av böcker, filmer och andra medier och filialen kommer även att vara ansluten till stadens gemensamma bokkatalog och distributionssystem. Det betyder att man kan beställa en bok från en dator i Hammarkullen, hämta boken på 300 kvadrat och, om man vill lämna tillbaka den på t.ex. Guldhedens bibliotek. Denna infrastruktur som omfattar både Stadsbiblioteket och stadsdelsbiblioteken och är ett mycket sinnrikt och väl fungerande system för stadens böcker.
Jag måste säga att jag blev imponerad över de mycket trevliga och ljusa lokalerna när jag besökte filialen tidigare idag. Lokalen ligger i ett hörn och de stora panoramafönstren ger en fin exponering av de vackraste väggar man kan tänka sig, de som är fyllda med böcker från golv till tak. Öppningen av 300 kvadrat kan man på ett vis säga är det första steget i den emotsedda ombyggnaden av Göteborgs Stadsbibliotek. Ombyggnaden är i sig en kraftig manifestation för boken och litteraturen i Göteborg. Intresset för Stadsbiblioteket är också mycket stort. Årligen besöker ca 1,4 miljoner människor lokalerna på Götaplatsen. Det gör Stadsbiblioteket till Göteborgs näst mest besökta plats efter Liseberg.
Välkommen till Södra Hamngatan 57 fr o m söndag den 27 november!
Denna filial på 300 kvadratmeter kan naturligtvis inte ersätta de 9000 kvadrat som finns vid Götaplatsen, men man kommer att kunna erbjuda ett gott urval av böcker, filmer och andra medier och filialen kommer även att vara ansluten till stadens gemensamma bokkatalog och distributionssystem. Det betyder att man kan beställa en bok från en dator i Hammarkullen, hämta boken på 300 kvadrat och, om man vill lämna tillbaka den på t.ex. Guldhedens bibliotek. Denna infrastruktur som omfattar både Stadsbiblioteket och stadsdelsbiblioteken och är ett mycket sinnrikt och väl fungerande system för stadens böcker.
Jag måste säga att jag blev imponerad över de mycket trevliga och ljusa lokalerna när jag besökte filialen tidigare idag. Lokalen ligger i ett hörn och de stora panoramafönstren ger en fin exponering av de vackraste väggar man kan tänka sig, de som är fyllda med böcker från golv till tak. Öppningen av 300 kvadrat kan man på ett vis säga är det första steget i den emotsedda ombyggnaden av Göteborgs Stadsbibliotek. Ombyggnaden är i sig en kraftig manifestation för boken och litteraturen i Göteborg. Intresset för Stadsbiblioteket är också mycket stort. Årligen besöker ca 1,4 miljoner människor lokalerna på Götaplatsen. Det gör Stadsbiblioteket till Göteborgs näst mest besökta plats efter Liseberg.
Välkommen till Södra Hamngatan 57 fr o m söndag den 27 november!
lördag 19 november 2011
Tosca på Göteborgsoperan - den utdragna passionens tempo.
Ibland blir konsten överraskad av samtidens autonomi. Vem kunde ana att premiären för Puccinis största och mest folkkära opera Tosca skulle sammanfalla med den allvarligaste krisen i Italiens ekonomi sedan Romarrikets nedgång och fall?
I Tosca lever man i skuggan av att Napoleon korsar Alperna för att erövra landet. I Lorenzo Marianis uppsättning på Göteborgsoperan glunkas det visserligen om Napoleon vid åtminstone ett tillfälle, men det är en annan marsch mot Rom som står i centrum, nämligen Mussolinis.
De fascistiska baskrarna är kännetecknet för det förtryck som får den kärlekskranke polischefen Scarpia (Anders Lorentzon) att tvinga sig på Floria Tosca (Ingela Brimberg) mot hennes vilja. Det leder till hans död, när Tosca full av vämjelse först bestiger honom på poliskontorets skrivbord, sedan med all kraft stöter dolken i hans hjärta.
Därmed tror hon kunna rädda sin stora kärlek, konstnären Mario Cavaradossis (Thomas Lind) liv, men ödets ironi leder till att de aldrig kan utnyttja det gemensamma utresetillståndet, då den fejkade avrättningen blir verklig, tvärtemot vad som var planerat. Tosca störtar sig utför stupet i en effektfull slutscen. Det hade hon kanske gjort även om de lyckats fly. Ty även Cavaradossi älskade en annan.
På ett vis är detta en ganska traditionell föreställning, men det finns något som oroar, som ligger under ytan och stör. Jag märker inte först vad det är, men tänker nu att det nog är det ganska långsamma tempot, i kombination med de olika scenbildernas framskjutna fonder. Det skapar bitvis en trängsel på scenen, i handlingen, en sorts andnöd som blir påtaglig och bestämmande. Det skapar också lysande förutsättningar för de tre solisterna att briljera. Sången är underbar, mest tycker jag idag om Ingela Brimbergs kraftfulla stämma, som jag uppskattade mycket också i Katja Kabanova för ett par år sedan. Hennes röda klänning, och den röda och gyllene bakgrund som skjuts fram när hon är är på scen är passionens, men också offrets och blodets färg.
I denna tragedi finns det bara offer, och de tre huvudpersonerna, som för övrigt spelar med ett härligt självförtroende, kämpar med kärlekens bristande synkronicitet över hela linjen. Det är ett av livets kvarvarande mysterier, hur människor väljer varandra och vilken destruktiv kraft det finns i de val som inte är ömsesidiga.
Tosca spelas vanligtvis varje decennium. Bilderna på väggen vid andra våningens bar från Stora Teatern berättar styckets historia i Göteborg. Den är lika lång som den är bred.
I Tosca lever man i skuggan av att Napoleon korsar Alperna för att erövra landet. I Lorenzo Marianis uppsättning på Göteborgsoperan glunkas det visserligen om Napoleon vid åtminstone ett tillfälle, men det är en annan marsch mot Rom som står i centrum, nämligen Mussolinis.
De fascistiska baskrarna är kännetecknet för det förtryck som får den kärlekskranke polischefen Scarpia (Anders Lorentzon) att tvinga sig på Floria Tosca (Ingela Brimberg) mot hennes vilja. Det leder till hans död, när Tosca full av vämjelse först bestiger honom på poliskontorets skrivbord, sedan med all kraft stöter dolken i hans hjärta.
Därmed tror hon kunna rädda sin stora kärlek, konstnären Mario Cavaradossis (Thomas Lind) liv, men ödets ironi leder till att de aldrig kan utnyttja det gemensamma utresetillståndet, då den fejkade avrättningen blir verklig, tvärtemot vad som var planerat. Tosca störtar sig utför stupet i en effektfull slutscen. Det hade hon kanske gjort även om de lyckats fly. Ty även Cavaradossi älskade en annan.
På ett vis är detta en ganska traditionell föreställning, men det finns något som oroar, som ligger under ytan och stör. Jag märker inte först vad det är, men tänker nu att det nog är det ganska långsamma tempot, i kombination med de olika scenbildernas framskjutna fonder. Det skapar bitvis en trängsel på scenen, i handlingen, en sorts andnöd som blir påtaglig och bestämmande. Det skapar också lysande förutsättningar för de tre solisterna att briljera. Sången är underbar, mest tycker jag idag om Ingela Brimbergs kraftfulla stämma, som jag uppskattade mycket också i Katja Kabanova för ett par år sedan. Hennes röda klänning, och den röda och gyllene bakgrund som skjuts fram när hon är är på scen är passionens, men också offrets och blodets färg.
I denna tragedi finns det bara offer, och de tre huvudpersonerna, som för övrigt spelar med ett härligt självförtroende, kämpar med kärlekens bristande synkronicitet över hela linjen. Det är ett av livets kvarvarande mysterier, hur människor väljer varandra och vilken destruktiv kraft det finns i de val som inte är ömsesidiga.
Tosca spelas vanligtvis varje decennium. Bilderna på väggen vid andra våningens bar från Stora Teatern berättar styckets historia i Göteborg. Den är lika lång som den är bred.
torsdag 3 november 2011
Lingaphone av Olav Christopher Jenssen - Konsten visar vägen för visionen om Centrala Älvstaden
Imorgon klockan 14 inviger kulturnämndens ordförande Thomas Martinsson det sista konstverket i Göteborgs Internationella Konstbiennal för denna gång, Lingaphone av Olav Christopher Jenssen. Verkets placering är Bananpiren, mitt i centrala Göteborgs hjärta, mitt i Göta Älv.
Göteborgs stad har möjliggjort placering och finansiering, då det visade sig att verket på ett mycket fint vis korresponderar med visionsarbetet för Centrala Älvstaden. Skulpturen, som är 6 meter hög och 5,4 meter bred står på en gjuten sockel på drygt en meter vid Bananpirens spets och bryter horisonten runt om. Den ligger mitt i linjen mellan Sveriges Radio och SVT på Lindholmen och Göteborgsoperan och syns från stora delar av centrala stan. Ser fram emot att se den belyst i mörkret!
Ledningsgruppen för Centrala Älvstaden beslutade att hjälpa Konstbiennalen med detta konstverk då det på ett fint vis symboliserar den vision som vi arbetar med att ta fram. Arbetshypotesen är att Göteborg bygger staden över älven från två håll, från Södra Älvstranden och från Hisingen.
Lingaphone är konstruerat som en klippdocka som man gjorde i småskolan (stadens barnperspektiv kommer in på ett elegant vis....) man viker ett papper, klipper ett motiv och viker upp papperet. På så vis får man identiskt lika sidor.
Det är en tanke som känns så grundläggande för hela arbetet med Centrala Älvstaden. Staden kanske inte kommer att se exakt likadan ut på båda sidor av älven, men båda delarna är lika mycket värda. Olav Christopher Jenssens verk kan bli symbolen för visionen i det fortsatta utvecklingsarbetet med Centrala Älvstaden.
Det är en viktig händelse, kan jag tycka, att det första, det allra första, som händer i verkligheten i den gigantiska stadsutvecklingsprocess som arbetet med Centrala Älvstaden ändå är, nu blir att Göteborgs Internationella Konstbiennal genom sitt initiativ, gör att konsten blir den som visar vägen in i framtiden.
Från många håll har man efterlyst att det inte bara får bli snack, utan också måste bli verkstad. Verkstaden, eller möjligen ateljén, är här, första steget på en mycket lång resa har tagits och det är konsten som materialiserar det fortsatta visionsarbetet.
Det är stort - ett genombrott för Göteborg.
Göteborgs stad har möjliggjort placering och finansiering, då det visade sig att verket på ett mycket fint vis korresponderar med visionsarbetet för Centrala Älvstaden. Skulpturen, som är 6 meter hög och 5,4 meter bred står på en gjuten sockel på drygt en meter vid Bananpirens spets och bryter horisonten runt om. Den ligger mitt i linjen mellan Sveriges Radio och SVT på Lindholmen och Göteborgsoperan och syns från stora delar av centrala stan. Ser fram emot att se den belyst i mörkret!
Ledningsgruppen för Centrala Älvstaden beslutade att hjälpa Konstbiennalen med detta konstverk då det på ett fint vis symboliserar den vision som vi arbetar med att ta fram. Arbetshypotesen är att Göteborg bygger staden över älven från två håll, från Södra Älvstranden och från Hisingen.
Lingaphone är konstruerat som en klippdocka som man gjorde i småskolan (stadens barnperspektiv kommer in på ett elegant vis....) man viker ett papper, klipper ett motiv och viker upp papperet. På så vis får man identiskt lika sidor.
Det är en tanke som känns så grundläggande för hela arbetet med Centrala Älvstaden. Staden kanske inte kommer att se exakt likadan ut på båda sidor av älven, men båda delarna är lika mycket värda. Olav Christopher Jenssens verk kan bli symbolen för visionen i det fortsatta utvecklingsarbetet med Centrala Älvstaden.
Det är en viktig händelse, kan jag tycka, att det första, det allra första, som händer i verkligheten i den gigantiska stadsutvecklingsprocess som arbetet med Centrala Älvstaden ändå är, nu blir att Göteborgs Internationella Konstbiennal genom sitt initiativ, gör att konsten blir den som visar vägen in i framtiden.
Från många håll har man efterlyst att det inte bara får bli snack, utan också måste bli verkstad. Verkstaden, eller möjligen ateljén, är här, första steget på en mycket lång resa har tagits och det är konsten som materialiserar det fortsatta visionsarbetet.
Det är stort - ett genombrott för Göteborg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
