Nordens största hamnstad på Sjöfartsmuseet

Nu i helgen öppnas nya tredje våningen på Sjöfartsmuseet. När jag står i det rum som är avsett för skolelevernas fikapaus och tittar ut genom fönstren genom hamnen mot Älvsborgsbron tänker jag att det är symboliskt att man nu höjt golvet så att man kan se ut.
Hela ombyggnaden av det översta våningsplanet har i själva verket bidragit till att lyfta blicken, att förnya bilden av Göteborg som sjöfarts- och hamnstad sedan dess grundläggning för snart 400 år sedan.
Det är nästan paradoxalt att Göteborg, som fortfarande har Nordens största hamn, med livlig verksamhet i ytterhamnarna möjligen är den hamnstad som är mest blygsam med att lyfta fram sjöfartens betydelse för dess historia och samtid. Kanske beror det på att det just därför fortfarande finns en del intressekonflikter mellan hamnen och andra delar av staden, såsom färjetrafikens utrymmen längs Södra Älvstranden och hamnbanans dragning på Norra Älvstranden.
Genom nya Sjöfartsmuseet/Akvariet har det blivit lättare att se hamnen för bara båtar, skulle man kunna säga. En levande förankring till den gamla Stora hamnen (nuvarande Stora hamnkanalen) skulle på ett mycket konkret sätt knyta an till livet ombord. En av de finaste händelserna i en annan nordisk hamnstad, Helsingfors, är de återkommande sillfiskeveckorna på hösten. Då ligger strömmingfiskarna med sina båtar inne i centrala stan och säljer sill direkt från däck, färsk och olika inläggningar. Precis så som det var i Stora hamnen i Göteborg en bit in på 1900-talet. Nya Sjöfartsmuseet berättar sjöfartens och hamnens historia genom enskilda människors minnen och historier. Man kan pröva att styra fartyg i en simulator och den som har läggningen blir garanterat sjösjuk, så verklighetstroget är det.
Nya varvet, Maritiman, Gullbergs kaj, Stenpiren är alla platser där det ligger fartyg, skutor, och båtar. De är synliga från älven, men inte alltid lika synliga från land. Någonting säger mig att det inom en inte allt för avlägsen framtid kommer att se annorlunda ut.

Du ljuger, Peer!

2011 är det 100 år sedan August Strindberg dog och då öppnar Stadsteatern året med - en Ibsen. Men markeringen är subtilare än så. Stefan Metz sätter upp en Peer Gynt som är betydligt mer strindbergsk än ibsensk. Det råder ganska stor enighet om att Henrik Ibsen är den större dramatikern av de båda, men det finns en fundamental skillnad i hållningen till hur de båda författarna ville att deras pjäser skulle spelas. Ibsen var pedant in i minsta detalj och scenanvisning - han var den sena realismens och naturalismens oöverträffade mästare och förblev så. Strindbergs författarskap var i ständig rörelse och de naturalistiska höjdpunkterna som Fröken Julie och Fadern överträffades av det symbolistiska Ett drömspel och därefter av världslitteraturens första expressonistiska drama, Till Damaskus.
Ibsen förbjöd regissörerna att göra egna tolkningar och scensanvisningarna skulle följas till punkt och pricka. Strindberg däremot uppskattade när regissörer och skådespelare gjorde egna tolkningar och tillförde texten nya dimensioner.
Peer Gynt i denna aktuella version (jag såg torsdagens genrep) är en mycket frimodig och sjävständig tolkning. Strindberg hade varit förtjust. Alex Tarragüel Rubios scenografi är något alldeles extra. Jag kan inte minnas när jag sett en sådan imponerande öppningsscen vid Götaplatsen, någonsin. Peer själv är sig ganska lik - han ljuger, sviker, hårdnar och mjuknar igen i någon sorts halvhjärtat sökande efter sin egen kärna. Men det finns ingen sådan. Peer skalar sin lök, drar av skikt för skikt av sina överlagrade identiteter, och innerst inne finns bara tomhet. Metz Peer skalar dock en purjolök istället för den traditionella gula och tomheten längst in är av en annan karaktär. Bortsett från det dramaturgiskt effektivare skalandet av en purjolök är det också en markering av att det är inte bara en annan lök, utan också en annan Peer. Men som i alla uppsättningar av Peer Gynt går dock vägen till sen självinsikt och antydd försoning genom Solveig. Precis som hos Strindberg.

Kaiserwetter in Kitz

Efter några dagars snöväder över Alperna låg nysnön även nere i dalarna denna vackra lördag. Sol, högtryck, dvs Kaiserwetter över hela Alperna. I Cortina d'Ampezzo gick damernas störtlopp på sedvanligt välpreparerade pister. Tofana-passet halvvägs ned i dalen är troligtvis en av de vackraste passagerna i Dolomiterna, ja möjligen i hela Alperna. Anja Pärson körde på fel sida en port, kanske för att inte våga riskera knät genom att vrida skidan rätt på det hårda underlaget. Ett ögonblick av kristallklar bedömning och allt är över - störtloppet är till skillnad från slalom och storslalom en gren som på ett annat sätt sätter allt på spel. Liv, hälsa, risken att i värsta fall förvandlas från att vara en hjältinna till att skidkarriären tar slut i ett enda ögonblick. Det är idrott på liv och död mer än kanske någon annan sportgren.
Just denna livsfara och vandring på den tunna ryggen av självtillit och svart diabas förkroppsligas i kanske ännu högre utsträckning i likaså dagens avgörande i Hahnenkammrennen i österrikiska Kitzbühel. Störtloppet, som kallar Die Streif (troligtvis efter en jaktterm, när jägarna gick sin runda på jakt efter gams- eller stenbock genom seklen) räknas som det farligaste i världen. Även i år körde en ung österrikisk åkare av banan under ett träningslopp i en av de svåraste passagerna som kallas Die Mausefalle (musfällan) och ligger, vad jag vet, fortfarande i koma efter en operation som tydligen gick bra. Tävlingen, som har körts på Die Streif oavbrutet sedan 1937, har en speciell dragningskraft och sprider sitt skimmer över den lilla staden Kitzbühel som är en av de främsta mötesplatserna för det vackra folket från München. Legendariska personer som Franz Beckenbauer och hans följe bor i utkanten av stan, när det är dags för Hahnekammrennen är "alla" där.
Själv föredrar jag Kitzbühel Horn, med en radiomast och ett "Gipfelkreuz" (stort kristet kors på bergstoppen), som till formen ser ut som Europas stoltaste berg, Matterhorn, fast i mindre skala - både för skidåkningen och för att vandra under sommaren. Kitzbühel ligger bara på ca 800 meter över havet och är inte lika snösäkert som orter som ligger på högre altituder, men det finns något speciellt i denna dal, Brixental, som löper från Kitzbühel i öster till Hopfgarten i väster, söder om de mäktiga Kaisergebirge. De flesta dalar i Alperna ligger i syd-nordlig riktning och utgår från Alpen Hauptkamm, som skiljer Alpernas syd- och nordsida. På nordsidan ligger Österrike och på sydsidan Italien. Denna skiljelinje är också en sorts latitud som skiljer det soliga och sangviniska Sydeuropa från det skuggtyngda Centraleuropa. Kitzbühel borde egentligen ligga på sydsidan. Mondäniteten, men samtidigt också det ursprungligt bondska blandas på ett oemotståndligt sätt. Och ikväll, det medger jag, skulle jag hellre sitta på Landhäusl och äta Käsespätzle och dricka en Erdinger Hefeweizen än att vara i Göteborg. Det var länge sedan nu.

Göteborg eller Berlin?

I dagens GP skriver Emma Engström om det nya stora filmpriset som Göteborgs Filmfestival instiftat i samverkan med Västra Götalandsregionen och Göteborgs stad. Prissumman är på en miljon kronor, och i sitt slag en av de största kontanta prissummorna i filmvärlden. Emma Engström har talat med representanter för filmen i de nordiska länderna och de är tveksamma till om detta pris gör att Göteborgs Internationella Filmfestival går förbi Filmfestivalen i Berlin i betydelse. Det är säkert sant.
Men med tanke på att Berlinfestivalen är världens näst största och prestigefyllda filmfestival, bara Cannes är större, så måste jag säga att jag kan leva med om Göteborg i så fall hamnar på tredje plats.

Nyårskonsert på nyårsafton?

Same procedure like last year, same procedure like every year James?
En av årets höjdpunkter på TV infaller varje år på årets första dag, Wienerfilharmonikernas nyårskonsert, smyckad med de sedvanliga blommorna från San Remo, i år vita och rosa rosor och ranunkel. Å ena sidan är det något nästan musealt över hela tillställningen. De djupa rötterna i sekeltyngd habsburgsk hovkultur, caféernas Wien, stilla flyter Donau.
Samtidigt är det något djupt rogivande och glädjefyllt i återseendet och nytolkningarna av de klassiska verken, orkesterns nyårshälsning "Prost Neujahr". Gästdirigent i år var Franz Weber-Möst, ny chef för Wiener Staatsoper. Följdriktigt blev det en sorts intern angelägenhet, lite väl insmickrande, mjukt, okontroversiellt. Tja, inte precis en konsert man minns.
Kontrasten mot nyårsaftons kväll var förbluffande. Då dirigerade Gustavo Dudamel filharmonikerna i Berlin, med soloframträdande av den omsusade sopranen Elina Garanca från Lettland. Dudamels enastående karisma och förmåga att driva på orkestern och leda den var fascinerande att följa. Samspelet med Garanca likaså, det slog gnistor om dem och blev ett nästan förtrollat ögonblick under framförandet av Bizets Carmen. Ibland är det en glädje att ha tillgång till tysk TV, nu i häpnadsväckande fin HD-kvalitet.

E-biblioteket vid Götaplatsen

Under teknikdagarna på Stadsbiblioteket för ett par veckor sedan var det möjligt för besökarna att prova ny teknik. Man kunde bl.a. låna och testa en Ipad för att se hur den tekniken fungerar.
Inför julledigheten lånade jag med mig en hem för att testa hur det är att läsa en bok på en pekskärm, men också för att pröva hur det går till när man lånar en E-bok. Hittills har jag hunnit läsa en bok som låg på Ipaden - Winnie-the-Pooh på engelska.
Förvånansvärt nog är det en mer taktil känsla än jag väntat mig. Ljudet när man vänder blad påminner om ett pappersljud, men ändå inte. För en obotlig bibliofil och litterturvetare som jag är det kanske så att hoppet någonstans är ute för att kunna byta medium helt och fullt. Men av praktiska skäl är det inte dumt att ha tillgång till Stadsbibliotekets E-bok-bestånd var man än befinner sig. När Ipadens teknik utvecklats lite bättre och det finns ett riktigt svenskt tangentbord och möjlighet att arbeta med officepaketet tror jag inte att jag kommer att behöva en bärbar dator längre. Men i dagsläget finns det begränsningar som känns i största laget för ett byte för gott. Nästa gång ska jag låna en E-bok och läsa den för att för att pröva hur det är.

DiverCity - ett projekt som bejakar mångfald

DiverCity är ett projekt som är en del av arbetet med att ta fram en vision för Centrala Älvstaden i Göteborg. Initiativtagare är Chalmers Arkitektur och Göteborgs stad genom Stadskansliet och Kulturförvaltningen.
Tanken är att projektet ska initiera och underhålla en internationell debatt om kulturens roll i samhällsbyggandet i relation till kulturplanering, estetisk gestaltning, medborgardialog och framtidsbilden av hållbar samhällutveckling. Vem har tillträde till det offentliga rummet? Hur blir medborgarna delaktiga i förändringar, hur kan arbetet kring Centrala Älvstaden bidra till att skapa nya planeringsverktyg som sätter människans behov i centrum och som bejakar demokratiska och medborgarnära processer? Hur kan man undvika att slå sönder fungerande mikrosamhällen och livsmönster när man bygger staden på nytt?
DiverCity kommer att arbeta med att visa och debattera exempel från andra städer i världen. Rom byggdes inte på en dag och det är många år tills dess att Centrala Älvstaden tagit form.
Det finns många exempel på hur man inte bör göra när man förnyar stadsmiljöer. Det finns väldokumenterad och relevant kritik av förflutna och samtida processer, och av dem måste man lära sig att inte begå samma fel.
Men lika viktigt är att leta upp de lyckade idéerna, att skapa en europeisk och global dialog kring urbanisering och förändrade livsmönster. Världens städer växer med enorm hastighet över hela klotet. Vi kan med våra erfarenheter och idéer bidra till att påverka utvecklingen mot ett långsiktigt hållbart samhälle. Och vi kan börja här, i Göteborg, nu och imorgon.
Idag smög vi igång projektet DiverCity, som är tänkt att fysiskt äga rum i Urbanum på Göteborgs Stadsmuseum. Idag föreläste arkitekter och konstnärer från London och Barcelona och deras exempel skar rakt in i vår aktuella problematik kring bärande stadsplaneringsfrågor. Olga Tarrasso från Barcelona beskrev i ett exempel från Paris hur man i en stadsdel nära Ille de St Denis arbetade för att övervinna den barriär som ringmotorvägen skapade mellan stadsdelen och Seine. Det är precis samma problematik som vi i Göteborg har kring Oscarsleden.
Jag tror att framtidens stadsplanering i första hand kommer att utgå från människornas behov, hur vill vi leva i staden. När man enats kring det är det dags att se över trafikplaneringen. DiverCity kan förhoppningsvis bidra till att öka dialogen och kunskapen kring denna och liknande frågor.
Det blir nya seminarier till våren och de kommer sannolikt att följas upp med en skriftserie och/eller bilddokumentation. Slutligen hoppas vi kunna genomföra några konstnärliga projekt för att problematisera hållbar utveckling, men också för att skapa nya vinklar och perspektiv på platser i staden som oftast använts till annat.

Färger som den tystes språk

För jag vet inte vilken gång i ordningen dyker jag in i Ivan Ivarssons bildvärld, nu aktuell med en mycket fin separatutställning på Göteborgs konstmuseum. Jag har funderat så länge på vad det är som gör att de starka färgerna och det konturlösa formspråket påverkar mig så djupt. Det är som om färgerna i sig själva talar. Inte som hos impressionisterna, där konstverket är en inre bild av intrycken från världen utanför, inte heller som hos expressionisterna, där konstverken gestaltar det inre landskapet.
Ivan Ivarssons konst gestaltar istället en sorts förlust av självmedvetandet. En bild som "Stora Hamnkanalen", där Ostindiska huset och Tyska kyrkan finns i fonden och en mindre segeljakt med det rödaste av segel ligger förtöjd i förgrunden, är för mig själva sinnebilden för en epifani, ett förklarat extatiskt ögonblick. Det är som om det är just i det ögonblick där subjektet - målaren - helt släpper kontakten med sitt eget jag och ser på omvärlden genom ett färgfilter. De starka färgerna är bärare av upplevelsen. De blir representationen av själva extasen i det medvetande som vänder sig bort från sig själv, men ännu inte kommit fram till sitt objekt - huset, kyrkan, båten, kanalens vatten. Ett svävande utan förankring, som en bit drivved i kanalen.
Ett ögonblick tänker jag att det är kanske själva kärnan i det måleri som brukar kallas Göteborgskolorismen, men tanken vindlar vidare. Kvar blir bilden, minnet av bilden och färgen som extasens tysta statement.