Färger som den tystes språk

För jag vet inte vilken gång i ordningen dyker jag in i Ivan Ivarssons bildvärld, nu aktuell med en mycket fin separatutställning på Göteborgs konstmuseum. Jag har funderat så länge på vad det är som gör att de starka färgerna och det konturlösa formspråket påverkar mig så djupt. Det är som om färgerna i sig själva talar. Inte som hos impressionisterna, där konstverket är en inre bild av intrycken från världen utanför, inte heller som hos expressionisterna, där konstverken gestaltar det inre landskapet.
Ivan Ivarssons konst gestaltar istället en sorts förlust av självmedvetandet. En bild som "Stora Hamnkanalen", där Ostindiska huset och Tyska kyrkan finns i fonden och en mindre segeljakt med det rödaste av segel ligger förtöjd i förgrunden, är för mig själva sinnebilden för en epifani, ett förklarat extatiskt ögonblick. Det är som om det är just i det ögonblick där subjektet - målaren - helt släpper kontakten med sitt eget jag och ser på omvärlden genom ett färgfilter. De starka färgerna är bärare av upplevelsen. De blir representationen av själva extasen i det medvetande som vänder sig bort från sig själv, men ännu inte kommit fram till sitt objekt - huset, kyrkan, båten, kanalens vatten. Ett svävande utan förankring, som en bit drivved i kanalen.
Ett ögonblick tänker jag att det är kanske själva kärnan i det måleri som brukar kallas Göteborgskolorismen, men tanken vindlar vidare. Kvar blir bilden, minnet av bilden och färgen som extasens tysta statement.