Varmt välkomna till återinvigningen Göteborgs stadsbibliotek som öppnar igen efter två års ombyggnadstid!
Ordet är kanske slitet, men jag hittar inget bättre just nu än fantastiskt, för att beskriva känslan av att gå in i det tjugoförsta århundradets nya bibliotek vid Götaplatsen.
Arkitekturen är nydanande, men anknyter ändå på ett mycket förtjänstfullt sätt i sin kubiska konstruktion till det gamla biblioteket och den gamla ytterväggens tegel som syns på strategiska ställen genom glasfasaderna.
Gallerierna ut mot Götaplatsen och Avenyn med oräkneliga läsefåtöljer kommer säkerligen att bli en stamplats för stadens bokläsande allmänhet, även för GP-veteranen Mikael van Reis, som råkat få bibliotekets bokbestånd, både det som efter ombyggnaden fortfarande flyter och det fasta som står i de många hyllorna om bakfoten. Och ja, det finns plats för även fler böcker än tidigare, ganska exakt räknat är det just nu 150 hyllmeter mer än i det gamla biblioteket.
Satsningen på stadsbiblioteket förstärker inte minst litteraturens roll och ger bättre möjligheter att framhäva läsningens betydelse.
Tillsammans med satsningen på Litteraturhuset, återinförda arbetsstipendier för författare och stadens nyinrättade litterära priser har Göteborg verkligen ansträngt sig för att stärka litteraturen, till glädje för många gamla bokmalar som Mikael van Reis och även undertecknad.
Från stadsbibliotekets sida har man velat återöppna just idag, på Världsbokdagen.
Det har varit en spännande process att vara med från ax till limpa i denna byggprocess och jag kan inte annat än bli imponerad av hur många människor som lagt ned själ och hjärta i genomförandet av ombyggnaden.
En särskild eloge vill jag då ge till bibliotekschefen Christina Persson och hennes ledningsgrupp som har arbetat intensivt med att inte göteborgarna ska bli lidande när det gäller tillgången på böcker. Istället för ett provisorium lyckades man rent av bli Årets bibliotek 2013 med de olika filialerna Miini på Röhsska museet, Global och Dynamo på Göteborgs stadsmuseum och
300 kvadrat vid Brunnsparken. Personalen på de olika filialerna och de som förstärkt stadsdelsbiblioteken har likaså gjort ett utmäkt arbete för att upprätthålla servicen till brukarna, men också utvecklat biblioteken inför framtiden.
Christina Perssons arbetsinsats och personliga engagemang i denna fråga har varit och är helt enastående. Hon har också entusiasmerat ledningsgruppen som vad jag kan se i princip har jobbat dygnet runt den senaste tiden för att allt ska falla på plats. Och man jobbade hårt även innan. Förra sommaren sade Christina Persson "En utveckling av ett sådant bibliotek är once in a lifetime".
Och för egen del är det den allra största händelse jag varit med om under mitt arbetsliv hittills och jag tror att det blir svårt att toppa även framöver.
Kom dit och se själva. Uppdaterad info om vad som händer idag och den närmaste veckan som präglas av invigningsaktiviteter hittar man på webbplatsen stadsbiblioteket.nu/invigning.
onsdag 23 april 2014
måndag 21 april 2014
Göteborgs återlämnande av textilierna från Paracas. Del 2
I gårdagens GP bemötte Maria Backman kritiken mot sina artiklar om Paracas-textilierna. Jag måste säga att det är med viss förvåning man kan konstatera att det nu inte så mycket längre handlar om en synnerligen komplicerad fråga om kulturarvet, utan om en fråga om skattebetalarnas pengar som har ett "uppenbart allmänintresse". Det är naturligtvis också en viktig fråga, men långt ifrån anslaget i artikelserien och den efterföljande debatten.
Ur mitt perspektiv har Backman en otacksam uppgift när hon stödjer sig på Värdskulturmuseets uppgifter i denna fråga. Skälet är att Världskulturmuseet faktiskt var den institution som drog igång hela denna process genom att rubricera sin utställning 2008 "A Stolen World". Det var den provokationen som gjorde att Perus regering lämnat över en formell not till Göteborgs stad med krav på återlämnande.
Därefter fick Världskulturmuseet och dess myndighet kalla fötter och insåg vad som skulle komma, vilket också skedde. Detta försökte man rädda genom att tillsätta Christer Lindberg som sakkunnig utredare. Om syftet var att stödja Göteborgs stad i den fortsatta hanteringen kan man säga att det syftet fullständigt misslyckades. Dels för att utredningen var klar två år efter beslut fattats, dels för att utredningen är så undermålig att den inte går att använda.
Kulturförvaltningen fick i uppdrag av Kulturnämnden att redogöra för det juridiska läget, det moraliska ansvaret och komma med en slutsats och förslag till beslut.
I vår utredning, som jag knappast kan tro att Backman läst, redogör vi för de vid den tidpunten kända historiska läget (2009) och går igenom de internationella konventioner som finns på området. Vi har hela tiden hävdat att detta är en museifråga och inte en angelägenhet mellan länderna Sverige och Peru. Kulturdepartementet bekräftade också denna hållning genom att avslå stadens begäran om att textilierna skulle föras över till staten, läs Världskulturmuseet.
Vi har i första hand använt oss av den internationella museiorganisationen ICOMs etiska regler, som tillämpas i museivärlden. I dessa regler framgår klart att om ett kulturföremål kan misstänkas vara stöldgods måste man omedelbart påbörja förhandlingar om återförande. Eftersom jag ville vara helt säker på att vi gjorde rätt tolkning inhämtade jag en second opinion från rättschefen vid Stiftung Preussischer Kulturbesitz, som är ansvarig för samtliga statliga tyska museer. Man hade ungefär samtidigt fått en begäran om återförande av Neferetiti-statyn till Egypten, så det var intressant att höra hur man resonerade i denna fråga.
Stiftung Preussischer Kulturbesitz bekräftade den uppfattning vi själva hade kommit fram till. Det är ingen tvekan om att textilierna är stöldgods och vi är skyldiga att påbörja förhandlingar om återförande.
I vår undersökning går vi också igenom samtliga andra internationella konventioner från Unesco och Unidroite.
När det gäller Stefan Jonssons uppsats, som till skillnad från Lindbergs är mycket läsvärd, anser sig Backman tydligen veta bättre vad den handlar om än författaren själv, så jag lämnar saken därhän.
Under maj kommer förhandlingarna mellan Göteborg och de peruanska museimyndigheterna och kulturministeriet att slutföras. Vi vet ännu inte utgången av dessa förhandlingar, men från båda håll är den goda viljan att åstadkomma en gemensam överenskommelse som gagnar kulturarvsfrågorna och i detta specifika fall de mytomspunna textilierna från Paracas den allra bästa.
Ur mitt perspektiv har Backman en otacksam uppgift när hon stödjer sig på Värdskulturmuseets uppgifter i denna fråga. Skälet är att Världskulturmuseet faktiskt var den institution som drog igång hela denna process genom att rubricera sin utställning 2008 "A Stolen World". Det var den provokationen som gjorde att Perus regering lämnat över en formell not till Göteborgs stad med krav på återlämnande.
Därefter fick Världskulturmuseet och dess myndighet kalla fötter och insåg vad som skulle komma, vilket också skedde. Detta försökte man rädda genom att tillsätta Christer Lindberg som sakkunnig utredare. Om syftet var att stödja Göteborgs stad i den fortsatta hanteringen kan man säga att det syftet fullständigt misslyckades. Dels för att utredningen var klar två år efter beslut fattats, dels för att utredningen är så undermålig att den inte går att använda.
Kulturförvaltningen fick i uppdrag av Kulturnämnden att redogöra för det juridiska läget, det moraliska ansvaret och komma med en slutsats och förslag till beslut.
I vår utredning, som jag knappast kan tro att Backman läst, redogör vi för de vid den tidpunten kända historiska läget (2009) och går igenom de internationella konventioner som finns på området. Vi har hela tiden hävdat att detta är en museifråga och inte en angelägenhet mellan länderna Sverige och Peru. Kulturdepartementet bekräftade också denna hållning genom att avslå stadens begäran om att textilierna skulle föras över till staten, läs Världskulturmuseet.
Vi har i första hand använt oss av den internationella museiorganisationen ICOMs etiska regler, som tillämpas i museivärlden. I dessa regler framgår klart att om ett kulturföremål kan misstänkas vara stöldgods måste man omedelbart påbörja förhandlingar om återförande. Eftersom jag ville vara helt säker på att vi gjorde rätt tolkning inhämtade jag en second opinion från rättschefen vid Stiftung Preussischer Kulturbesitz, som är ansvarig för samtliga statliga tyska museer. Man hade ungefär samtidigt fått en begäran om återförande av Neferetiti-statyn till Egypten, så det var intressant att höra hur man resonerade i denna fråga.
Stiftung Preussischer Kulturbesitz bekräftade den uppfattning vi själva hade kommit fram till. Det är ingen tvekan om att textilierna är stöldgods och vi är skyldiga att påbörja förhandlingar om återförande.
I vår undersökning går vi också igenom samtliga andra internationella konventioner från Unesco och Unidroite.
När det gäller Stefan Jonssons uppsats, som till skillnad från Lindbergs är mycket läsvärd, anser sig Backman tydligen veta bättre vad den handlar om än författaren själv, så jag lämnar saken därhän.
Under maj kommer förhandlingarna mellan Göteborg och de peruanska museimyndigheterna och kulturministeriet att slutföras. Vi vet ännu inte utgången av dessa förhandlingar, men från båda håll är den goda viljan att åstadkomma en gemensam överenskommelse som gagnar kulturarvsfrågorna och i detta specifika fall de mytomspunna textilierna från Paracas den allra bästa.
onsdag 9 april 2014
Årets museum - Göteborgs stadsmuseum, och lite till.
Det är svårt att hålla tillbaka superlativerna efter gårdagens i bitar utportionerade glädjebesked. Först blev Göteborgs stadsmuseum Årets museum, en stund senare fick man även utmärkelsen Årets utställning för den numera riksbekanta Vi är romer, samproducerad med representanter från den romska gruppen i Göteborg.
Inte minst den senare omständigheten bidrog enligt juryn till priset. Det är ett nytt förhållningssätt att involvera de berörda, som inte minst skapar trovärdighet och tillför helt unika perpektiv som man aldrig kan läsa eller forska sig till.
En av de bilder i utställningen som berörde mig djupt var husvagnslägret från Backaplan i början av femtiotalet. Då stod husvagnarna bland lerpölar och illa klädda barn med stora ögon tittade förundrat på fotograferna. Det var en sinnebild för misär och utanförskap.
När man tänker på den igår, på Romadagen, diskuterade avhysningen av romer i husvagnsläger på en parkeringsplats i Mölndal, inser man graden av aktualitet i utställningens tema och ärende. Över sextio år och inget har hänt.
Det var ungefär lika omskakande att läsa om den parkeringsplatsen som det var att för någon vecka sedan läsa om när regeringen skulle presentera sin vitbok om bristen på integration av romer i det svenska samhället. Då blev en av regeringen inbjuden delegat, Diana Nyman från Romska rådet, utslängd från frukostmatsalen på Sheraton.
Eller veckan innan, när Vanessa från Bulgarien inte en, utan två gånger fick en spann vatten över sig av butiskchefen på Hemköp på Bangatan, där jag brukar handla efter jobbet.
Kanske är det för att Stadsmuseets utställning inte bara historiserar, utan pekar rakt in i ett svart hål i det svenska samhället, (även det europeiska, förstås) som utställningen mött en sådan respons. Sedan är den mycket skickligt producerad. Allt är som det ska. Det är bara att glädjas med museets ledning, personal och de romska medproducenterna till denna framgång.
Men det är inte bara denna utställning som ligger till grund för utmärkelsen Årets museum. Göteborgs stadsmuseum har på senare år hittat en tydlig identitet som stadsmuseum och är en naturlig mötesplats för diskussioner och samtal om stadsutveckling, den pågående fotoutställningen av Lars Bygdemark med flygbilder över Göteborg och den planerade utställningen 2015 med stadens musikhistoria är några andra exempel på verksamheten.
Man får inte heller i sammanhanget glömma bort att Sjöfartsmuseet/Akvariet förra året nominerades till samma titel för sitt starka utvecklingsarbete, som fortsätter i år med den angelägna utställningen Out to Sea, och att Göteborgs konstmuseum för närvarande är inne i ett storslaget år med samtida foto, historiemåleri i samarbete med Nationalmuseum och den största internationella satsningen på åratal till sommaren med Van Gogh, Cezanne och Bernhard.
På Röhsska museet har vi äntligen kommit igång med helt nödvändiga lokalrenoveringar och kan planera framåt på ett helt nytt sätt. Jag ser verkligen fram emot sommarens utställning av Picassos keramik.
Beskedet om Stadsmuseets framgångar nådde mig igår under en visning av det ombyggda stadsbiblioteket som återöppnar om fjorton dagar. Det är en underbar känsla att gå omkring i de luftiga och ljusa lokalerna och se hur man tänkt igenom verksamheten in i minsta detalj. Gallerierna ut mot Berzeligatan och Avenyn med de sköna fåtöljerna i ekologiskt producerat konstläder kommer att bli en gräddhylla för alla göteborgare.
Och det är inte mer än ett halvår sedan även Stadsbiblioteket blev Årets bibliotek.
Det är roligt (nästan) jämnt!
Inte minst den senare omständigheten bidrog enligt juryn till priset. Det är ett nytt förhållningssätt att involvera de berörda, som inte minst skapar trovärdighet och tillför helt unika perpektiv som man aldrig kan läsa eller forska sig till.
En av de bilder i utställningen som berörde mig djupt var husvagnslägret från Backaplan i början av femtiotalet. Då stod husvagnarna bland lerpölar och illa klädda barn med stora ögon tittade förundrat på fotograferna. Det var en sinnebild för misär och utanförskap.
När man tänker på den igår, på Romadagen, diskuterade avhysningen av romer i husvagnsläger på en parkeringsplats i Mölndal, inser man graden av aktualitet i utställningens tema och ärende. Över sextio år och inget har hänt.
Det var ungefär lika omskakande att läsa om den parkeringsplatsen som det var att för någon vecka sedan läsa om när regeringen skulle presentera sin vitbok om bristen på integration av romer i det svenska samhället. Då blev en av regeringen inbjuden delegat, Diana Nyman från Romska rådet, utslängd från frukostmatsalen på Sheraton.
Eller veckan innan, när Vanessa från Bulgarien inte en, utan två gånger fick en spann vatten över sig av butiskchefen på Hemköp på Bangatan, där jag brukar handla efter jobbet.
Kanske är det för att Stadsmuseets utställning inte bara historiserar, utan pekar rakt in i ett svart hål i det svenska samhället, (även det europeiska, förstås) som utställningen mött en sådan respons. Sedan är den mycket skickligt producerad. Allt är som det ska. Det är bara att glädjas med museets ledning, personal och de romska medproducenterna till denna framgång.
Men det är inte bara denna utställning som ligger till grund för utmärkelsen Årets museum. Göteborgs stadsmuseum har på senare år hittat en tydlig identitet som stadsmuseum och är en naturlig mötesplats för diskussioner och samtal om stadsutveckling, den pågående fotoutställningen av Lars Bygdemark med flygbilder över Göteborg och den planerade utställningen 2015 med stadens musikhistoria är några andra exempel på verksamheten.
Man får inte heller i sammanhanget glömma bort att Sjöfartsmuseet/Akvariet förra året nominerades till samma titel för sitt starka utvecklingsarbete, som fortsätter i år med den angelägna utställningen Out to Sea, och att Göteborgs konstmuseum för närvarande är inne i ett storslaget år med samtida foto, historiemåleri i samarbete med Nationalmuseum och den största internationella satsningen på åratal till sommaren med Van Gogh, Cezanne och Bernhard.
På Röhsska museet har vi äntligen kommit igång med helt nödvändiga lokalrenoveringar och kan planera framåt på ett helt nytt sätt. Jag ser verkligen fram emot sommarens utställning av Picassos keramik.
Beskedet om Stadsmuseets framgångar nådde mig igår under en visning av det ombyggda stadsbiblioteket som återöppnar om fjorton dagar. Det är en underbar känsla att gå omkring i de luftiga och ljusa lokalerna och se hur man tänkt igenom verksamheten in i minsta detalj. Gallerierna ut mot Berzeligatan och Avenyn med de sköna fåtöljerna i ekologiskt producerat konstläder kommer att bli en gräddhylla för alla göteborgare.
Och det är inte mer än ett halvår sedan även Stadsbiblioteket blev Årets bibliotek.
Det är roligt (nästan) jämnt!
lördag 5 april 2014
Samlingen på Göteborgs Konstmuseum och dess välvilliga donatorer och vänner.
I dagens GP recenserar Mikael van Reis Samlingen, den nya bok som presenterar densamma vid Göteborgs konstmuseum. Jag delar uppfattningen att det är ett magnifikt verk, som inte bara visar många av museets främsta konstverk, utan som också berättar deras väg till huset vid Götaplatsen. Mikael van Reis lyfter också fram några av de andra välvilliga mecenaterna och donatorerna som bidragit till samlingen med finansiering av olika köp. Ett av de mest berömda är kanske grosshandlare Werners insats för att köpa in Rembrandts Riddaren med falken, eller familjen Pinéus donation av Picassos Akrobatfamiljen.
Det förekommer donationer av konstverk även idag, men viktigare för museets verksamhet är utan tvivel det benägna stödet från vänföreningen och från andra intresserade, som till exempel fastighetsbolaget Wallenstam.
Betydelsen av Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur kan inte överdrivas och man har under många år möjliggjort både ombyggnationer, utställningar och inrättandet av den forskningsenhet som tillsammans med museichef Isabella Nilsson varit ansvarig för verket Samlingen. Forskningsenheten producerar också ny forskning med utgångspunkt i museets verksamhet. Nyligen kom det sjätte numret av tidskriften Skiascope, med temat "Blond och blåögd" ut. Det anknyter för övrigt till den nu pågående utställningen En målad historia, som är ett samarbete med Nationalmuseum. Stenastiftelsen bekostar även den nu pågående förstudien för om- och tillbyggnad av Göteborgs konstmuseum.
En annan benägen samarbetspartner är Hasselbladsstiftelsen, vars aktuella utställningar alltid finns i museet.
I detta inlägg vill jag särskilt rikta ett tack till Tomas Söderberg och Thorsten Söderbergs stiftelse, som finansierat produktionen och utgåvan av detta nya verk om samlingen vid Göteborgs konstmuseum.
Utan Tomas Söderbergs hjälp hade denna bok inte kommit till.
Det förekommer donationer av konstverk även idag, men viktigare för museets verksamhet är utan tvivel det benägna stödet från vänföreningen och från andra intresserade, som till exempel fastighetsbolaget Wallenstam.
Betydelsen av Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur kan inte överdrivas och man har under många år möjliggjort både ombyggnationer, utställningar och inrättandet av den forskningsenhet som tillsammans med museichef Isabella Nilsson varit ansvarig för verket Samlingen. Forskningsenheten producerar också ny forskning med utgångspunkt i museets verksamhet. Nyligen kom det sjätte numret av tidskriften Skiascope, med temat "Blond och blåögd" ut. Det anknyter för övrigt till den nu pågående utställningen En målad historia, som är ett samarbete med Nationalmuseum. Stenastiftelsen bekostar även den nu pågående förstudien för om- och tillbyggnad av Göteborgs konstmuseum.
En annan benägen samarbetspartner är Hasselbladsstiftelsen, vars aktuella utställningar alltid finns i museet.
I detta inlägg vill jag särskilt rikta ett tack till Tomas Söderberg och Thorsten Söderbergs stiftelse, som finansierat produktionen och utgåvan av detta nya verk om samlingen vid Göteborgs konstmuseum.
Utan Tomas Söderbergs hjälp hade denna bok inte kommit till.
torsdag 3 april 2014
Orfeus och Eurydike på Göteborgsoperan
Först igår hann jag se Orfeus och Eurydike på Göteborgsoperan med Katarina Karnéus och Kerstin Avemo (enligt uppgift lätt förkyld, vilket åtminstone inte jag hörde på sången) i huvudrollerna och en förtjusande Mia Karlsson som Amor. Man kan undra om hon är gravid eller är det en idé från regissören David Radok att Amor ska vara havande? Oavsett vilket, en källa till glädje.
Det är en hänförande föreställning. Duon Karnéus/Avemo har jag sett på scen åtminstone tre gånger och man kan verkligen tala om samspel och två röster som kompletterar varandra tydligt. Katarina Karnéus sång är sannolikt bland det bästa som finns på de europeiska scenerna för närvarande, men i denna föreställning släpper hon även loss skådespeleriet och gestaltar mycket konsekvent den förkrossade Orfeus på ett sätt som jag inte sett tidigare.
David Radoks regi och Lars-Åke Thessmans scenografi följer ett spår som man kunnat se de senaste åren. En stram scenbild i grått, den mäktiga kören och aktörernas kostymer av obestämbart 1900-talssnitt skapar en distans till den grekiska mytologin i urtexten, men även till den gluckska samtiden. Göteborgsoperans uppsättning är den sk Parmaversionen, med libretto av Raniero de Calzabigi.
Sällan har jag blivit så gripen av scenografin som just här. När Orfeus vänt sig om på väg upp ur underjorden, Eurydike dör och vänder tillbaka, skrider Kerstin Avemo likt en lucia, mycket värdigt och långsamt bort och ned i det kvadratiska rör som slutar i dödsriket.Hon blir allt mer otydlig och försvinner nästan omärkligt. Var och en som suttit bredvid en människa som lämnar jorden känner igen sig på ett smärtsamt vis. För mig är det operans nyckelscen.
För att förstärka styckets cirkelkomposition återskapas scenbilden från inledningen. Vad jag kan se är det en förändring gentemot orginalet. Men det fördunklar inte den sällsamma skönheten i denna märkvärdig välspelade föreställning.
Det är en hänförande föreställning. Duon Karnéus/Avemo har jag sett på scen åtminstone tre gånger och man kan verkligen tala om samspel och två röster som kompletterar varandra tydligt. Katarina Karnéus sång är sannolikt bland det bästa som finns på de europeiska scenerna för närvarande, men i denna föreställning släpper hon även loss skådespeleriet och gestaltar mycket konsekvent den förkrossade Orfeus på ett sätt som jag inte sett tidigare.
David Radoks regi och Lars-Åke Thessmans scenografi följer ett spår som man kunnat se de senaste åren. En stram scenbild i grått, den mäktiga kören och aktörernas kostymer av obestämbart 1900-talssnitt skapar en distans till den grekiska mytologin i urtexten, men även till den gluckska samtiden. Göteborgsoperans uppsättning är den sk Parmaversionen, med libretto av Raniero de Calzabigi.
Sällan har jag blivit så gripen av scenografin som just här. När Orfeus vänt sig om på väg upp ur underjorden, Eurydike dör och vänder tillbaka, skrider Kerstin Avemo likt en lucia, mycket värdigt och långsamt bort och ned i det kvadratiska rör som slutar i dödsriket.Hon blir allt mer otydlig och försvinner nästan omärkligt. Var och en som suttit bredvid en människa som lämnar jorden känner igen sig på ett smärtsamt vis. För mig är det operans nyckelscen.
För att förstärka styckets cirkelkomposition återskapas scenbilden från inledningen. Vad jag kan se är det en förändring gentemot orginalet. Men det fördunklar inte den sällsamma skönheten i denna märkvärdig välspelade föreställning.
söndag 30 mars 2014
Göteborgs återlämnande av textilierna från Paracas. Del 1
Idag publicerar Maria Backman tre artiklar i GP om de osannolikt vackra och mycket värdefulla textilierna från Paracas i Peru. De är troligtvis ca 2000 år gamla och användes huvudsakligen för att linda in mumifierade döda personer innan de lades i olika gravar i ökensand.
2008-2011 visade Världskulturmuseet i Göteborg en utställning, som i sig själv vilade på vetenskaplig grund, hur just de textilier som finns i Göteborg sedan början av 1930-talet sannolikt härrör från ett gravfält i Paracas som plundrades under 20-talet.
Sveriges dåvarande honorärkonsul i Peru, Sven Karell, köpte under några år in 89 textilier som smugglades ur Peru via Karells diplomatiska kanaler och M/S Kungsholm till Göteborg. Detta är i sig inget anmärkningsvärt - det ägde rum överallt och var så man byggde upp samlingarna i de etnografiska museerna världen över.
Det betyder dock inte att det var lagligt eller hedervärt.
I museivärlden är frågan om återförande - repatriering - av andra kulturers föremål en känslig fråga. Man diskuterar denna typ av frågeställningar på många platser just nu och sannolikt kommer inte kraven på återlämnande att minska. I västvärlden finns det olika förhållningssätt till detta. Ett av världens ledande museer - British Museum - förespråkar nolltolerans, dvs man återlämnar aldrig något, utan anser att föremålen bör vara där de blir bäst omhändertagna, läs på British Museum.
I andra ändan av skalan finns det länder och museer som återlämnat föremål, eller förahandlar om det. Sverige återlämnade efter tolv års förhandlingar en totempåle till en indiansk stam i Kanada.
Maria Backmans tendens i artikalrna är att kommunfullmäktiges beslut att återlämna äganderätten av textilierna till Peru bygger på ett felaktigt tjänsteutlåtande från kulturförvaltningen. (Intet är nytt under solen).
Backman kritiserar kulturförvaltningens utredning för att den inte har explicita hänvisningar till en uppsats av Stefan Jonsson och en senare tillkommen skrift av professor Christer Lindberg.
De båda skribenterna argumenterar i sak för helt olika förhållningssätt, vilket Backman uppenbarligen har missförstått.
När det gäller professor Christer Lindbergs uppsats En samlingshistorisk utredning av de svenska paracassamlingarna från 2012, kan man börja med att konstatera att uppsatsen förblev opublicerad. När jag läse den 2012 - två år efter att kulturnämnden fattat sitt beslut konstaterade jag två saker. För det första tillförde uppsatsen inget som helst nytt när det gäller själva sakläget. Textilerna är stöldgods och fördes illegalt ur landet. För det andra handlar uppsatsen till två tredjedelar om den historiska hanteringen med brevväxlingen mellan Sven Karell och museicheferna i Göteborg. Här ligger Lindberg väldig nära Stefan Jonssons skildring. Jag hävdar inte att Lindberg plagierat Jonsson. Men det mest uppseendeväckande i uppsatsen är dess avslutande tredjedel, som bara marginellt har med Paracas-textilierna att göra. Den delen är ett angrepp på tillkomsten av Världskulturmuseet i Göteborg, mot dess personal (enskilda medarbetare pekas ut) dess historiesyn, hur man bygger utställningar och andra för frågan helt irrelevanta synpunkter. Jag betraktar uppsatsen därmed i sin helhet som oseriös och ett inlägg i någon möjligen pågående intern debatt i forskarvärlden om de etnografiska museernas roll.
Det är därför olyckligt att Maria Backman i GP bygger hela sin skildring på Christer Lindbergs opublicerade och vetenskapligt undermåliga text. Det för inte saken framåt, tvärtom.
Kulturförvaltningens bedömning av sakläget återkommer jag till i ett senare inlägg.
2008-2011 visade Världskulturmuseet i Göteborg en utställning, som i sig själv vilade på vetenskaplig grund, hur just de textilier som finns i Göteborg sedan början av 1930-talet sannolikt härrör från ett gravfält i Paracas som plundrades under 20-talet.
Sveriges dåvarande honorärkonsul i Peru, Sven Karell, köpte under några år in 89 textilier som smugglades ur Peru via Karells diplomatiska kanaler och M/S Kungsholm till Göteborg. Detta är i sig inget anmärkningsvärt - det ägde rum överallt och var så man byggde upp samlingarna i de etnografiska museerna världen över.
Det betyder dock inte att det var lagligt eller hedervärt.
I museivärlden är frågan om återförande - repatriering - av andra kulturers föremål en känslig fråga. Man diskuterar denna typ av frågeställningar på många platser just nu och sannolikt kommer inte kraven på återlämnande att minska. I västvärlden finns det olika förhållningssätt till detta. Ett av världens ledande museer - British Museum - förespråkar nolltolerans, dvs man återlämnar aldrig något, utan anser att föremålen bör vara där de blir bäst omhändertagna, läs på British Museum.
I andra ändan av skalan finns det länder och museer som återlämnat föremål, eller förahandlar om det. Sverige återlämnade efter tolv års förhandlingar en totempåle till en indiansk stam i Kanada.
Maria Backmans tendens i artikalrna är att kommunfullmäktiges beslut att återlämna äganderätten av textilierna till Peru bygger på ett felaktigt tjänsteutlåtande från kulturförvaltningen. (Intet är nytt under solen).
Backman kritiserar kulturförvaltningens utredning för att den inte har explicita hänvisningar till en uppsats av Stefan Jonsson och en senare tillkommen skrift av professor Christer Lindberg.
De båda skribenterna argumenterar i sak för helt olika förhållningssätt, vilket Backman uppenbarligen har missförstått.
När det gäller professor Christer Lindbergs uppsats En samlingshistorisk utredning av de svenska paracassamlingarna från 2012, kan man börja med att konstatera att uppsatsen förblev opublicerad. När jag läse den 2012 - två år efter att kulturnämnden fattat sitt beslut konstaterade jag två saker. För det första tillförde uppsatsen inget som helst nytt när det gäller själva sakläget. Textilerna är stöldgods och fördes illegalt ur landet. För det andra handlar uppsatsen till två tredjedelar om den historiska hanteringen med brevväxlingen mellan Sven Karell och museicheferna i Göteborg. Här ligger Lindberg väldig nära Stefan Jonssons skildring. Jag hävdar inte att Lindberg plagierat Jonsson. Men det mest uppseendeväckande i uppsatsen är dess avslutande tredjedel, som bara marginellt har med Paracas-textilierna att göra. Den delen är ett angrepp på tillkomsten av Världskulturmuseet i Göteborg, mot dess personal (enskilda medarbetare pekas ut) dess historiesyn, hur man bygger utställningar och andra för frågan helt irrelevanta synpunkter. Jag betraktar uppsatsen därmed i sin helhet som oseriös och ett inlägg i någon möjligen pågående intern debatt i forskarvärlden om de etnografiska museernas roll.
Det är därför olyckligt att Maria Backman i GP bygger hela sin skildring på Christer Lindbergs opublicerade och vetenskapligt undermåliga text. Det för inte saken framåt, tvärtom.
Kulturförvaltningens bedömning av sakläget återkommer jag till i ett senare inlägg.
fredag 28 mars 2014
Mängdlära och yoga i filosofiska rummet
Under gårdagens yogapass lyssnade jag på en gammal utgåva av Filosofiska rummet i SR-biblioteket.
Ämnet var Matematik och tvärtemot vad man kan tro blev det en mycket uppsluppen tillställning. Tyvärr minns jag inte längre vilka de vittra respondenterna var som samtalade om ämnet, för just ett ord utlöste de mest oväntade associationskedjor - mängdlära.
Född 1960 var jag en av "the happy few" som redan i femman (1971) fick möta mängdläran i alla dess facetter. Möjligen hade traditionell matematisk träning av de fyra räknesätten inklusive procenträkning under det som då hette låg- och mellanstadiet, resulterat i att jag i gymnasiet istället valt en naturvetenskaplig bana istället för den samhällsvetenskapliga. Nu kom mängdläran emellan, som en pedagogisk landvinning, vars huvudsakliga resultat blev havererad taluppfattning för några generationer elever. Ibland svindlar det när man betänker hur små saker i barndomen kan påverka hela livet.
Ämnet var Matematik och tvärtemot vad man kan tro blev det en mycket uppsluppen tillställning. Tyvärr minns jag inte längre vilka de vittra respondenterna var som samtalade om ämnet, för just ett ord utlöste de mest oväntade associationskedjor - mängdlära.
Född 1960 var jag en av "the happy few" som redan i femman (1971) fick möta mängdläran i alla dess facetter. Möjligen hade traditionell matematisk träning av de fyra räknesätten inklusive procenträkning under det som då hette låg- och mellanstadiet, resulterat i att jag i gymnasiet istället valt en naturvetenskaplig bana istället för den samhällsvetenskapliga. Nu kom mängdläran emellan, som en pedagogisk landvinning, vars huvudsakliga resultat blev havererad taluppfattning för några generationer elever. Ibland svindlar det när man betänker hur små saker i barndomen kan påverka hela livet.
onsdag 5 mars 2014
Out to Sea - en utställning på Sjöfartsmuseet/Akvariet
Ett av de mest smärtsamma inslagen på utställningen Out to Sea på Sjöfartsmuseet/Akvariet är filmen från Midway, en ö i Stilla Havet. Där visar man först det stora fågellivet, en stund senare filmas döda fåglar med magarna fulla av plast. De har långsamt kvävts och avlidit eftersom de inte kunna ta till sig någon mer föda. Sjäva tanken att detta äger rum mitt ute i Stilla Havet tusentals kilometer från någon kontinent gör saken ännu värre. Hela havet är fullt av plast och plastliknande föremål som driver omkring i de stora strömsjoken på norra och södra halvklotet..
Redan Thor Heyerdahl uppmärksammade detta under sina flottfärder i samma hav för många år sedan nu. Då tröstade man sig med att hans flottar också drev med strömmarna, så troligtvis var inte hela havet så förorenat. Men det är det nu.
Bara på Bohuskusten flyter det in en kubikmeter plast i timmen. Och det tar ibland evinnerlig tid innan den försvinner. En barnblöja till exempel, beräknas ta 450 år att lösas upp. Glasflaskor vet man inte hur länge de håller sig, ölringar likaså flera hundra år.
Och när plasten väl löser upp sig finns mikrofibrer kvar i havet, som sedan fiskar och havsdjur får i sig och långsamt förgiftar individerna.
Det är som med ett annan osynligt gift i haven - lätt radioaktivt kylvatten från atomkraftverk och upparbetningsanläggningar. På samma sätt som plasten flyter iland vid Bohuskusten kan man några dagar senare avläsa förhöjd radioaktivitet i Skagerack när man släppt ut, eller det läckt ut vatten från upparbetningsanläggningen i Sellafield i Irländska sjön. Den lågdosbaserade plastens mikrofibrer och lågdosradioaktiviteten från atomkraften är irreversibla förändringar av livsmiljön i havet som på sikt hotar livet på planeten.
Vad man kan göra kan man också få tips om i utställningen. Ren kust Bohuslän är en organisation som får stöd av Västra Götalandsregionen och Havs- och vattenmyndigheten. Där jobbar man bland annat med faddrar som tar ansvaret för att strandstäda en särskild strand eller ö. Min egen familj har också adopterat en ö i Norra Bohuslän. Det går snabbare än man tror om man är några stycken, men det är ett tungt och smutsigt jobb. Har man varit med någon gång tänker man sig för så att man inte tappar skräp i havet i onödan. Man kan också undra vem som ska använda alla 600 miljarder plastpåsar som produceras varje år? Det finns ju gott om andra alternativ.
Utställningen är en vandringsutställning som kommer från Museum für Gestaltung i Zürich och finns att besöka på museet till den 18 maj. Hoppas att riktigt många hittar dit, inte minst skolklasser.
Redan Thor Heyerdahl uppmärksammade detta under sina flottfärder i samma hav för många år sedan nu. Då tröstade man sig med att hans flottar också drev med strömmarna, så troligtvis var inte hela havet så förorenat. Men det är det nu.
Bara på Bohuskusten flyter det in en kubikmeter plast i timmen. Och det tar ibland evinnerlig tid innan den försvinner. En barnblöja till exempel, beräknas ta 450 år att lösas upp. Glasflaskor vet man inte hur länge de håller sig, ölringar likaså flera hundra år.
Och när plasten väl löser upp sig finns mikrofibrer kvar i havet, som sedan fiskar och havsdjur får i sig och långsamt förgiftar individerna.
Det är som med ett annan osynligt gift i haven - lätt radioaktivt kylvatten från atomkraftverk och upparbetningsanläggningar. På samma sätt som plasten flyter iland vid Bohuskusten kan man några dagar senare avläsa förhöjd radioaktivitet i Skagerack när man släppt ut, eller det läckt ut vatten från upparbetningsanläggningen i Sellafield i Irländska sjön. Den lågdosbaserade plastens mikrofibrer och lågdosradioaktiviteten från atomkraften är irreversibla förändringar av livsmiljön i havet som på sikt hotar livet på planeten.
Vad man kan göra kan man också få tips om i utställningen. Ren kust Bohuslän är en organisation som får stöd av Västra Götalandsregionen och Havs- och vattenmyndigheten. Där jobbar man bland annat med faddrar som tar ansvaret för att strandstäda en särskild strand eller ö. Min egen familj har också adopterat en ö i Norra Bohuslän. Det går snabbare än man tror om man är några stycken, men det är ett tungt och smutsigt jobb. Har man varit med någon gång tänker man sig för så att man inte tappar skräp i havet i onödan. Man kan också undra vem som ska använda alla 600 miljarder plastpåsar som produceras varje år? Det finns ju gott om andra alternativ.
Utställningen är en vandringsutställning som kommer från Museum für Gestaltung i Zürich och finns att besöka på museet till den 18 maj. Hoppas att riktigt många hittar dit, inte minst skolklasser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
