Orfeus och Eurydike på Göteborgsoperan

Först igår hann jag se Orfeus och Eurydike på Göteborgsoperan med Katarina Karnéus och Kerstin Avemo (enligt uppgift lätt förkyld, vilket åtminstone inte jag hörde på sången) i huvudrollerna och en förtjusande Mia Karlsson som Amor. Man kan undra om hon är gravid eller är det en idé från regissören David Radok att Amor ska vara havande? Oavsett vilket, en källa till glädje.
Det är en hänförande föreställning. Duon Karnéus/Avemo har jag sett på scen åtminstone tre gånger och man kan verkligen tala om samspel och två röster som kompletterar varandra tydligt.  Katarina Karnéus sång är sannolikt bland det bästa som finns på de europeiska scenerna för närvarande, men i denna föreställning släpper hon även loss skådespeleriet och gestaltar mycket konsekvent den förkrossade Orfeus på ett sätt som jag inte sett tidigare.
David Radoks regi och Lars-Åke Thessmans scenografi följer ett spår som man kunnat se de senaste åren. En stram scenbild i grått, den mäktiga kören och aktörernas kostymer av obestämbart 1900-talssnitt skapar en distans till den grekiska mytologin i urtexten, men även till den gluckska samtiden. Göteborgsoperans uppsättning är den sk Parmaversionen, med libretto av Raniero de Calzabigi.
Sällan har jag blivit så gripen av scenografin som just här. När Orfeus vänt sig om på väg upp ur underjorden, Eurydike dör och vänder tillbaka, skrider Kerstin Avemo likt en lucia, mycket värdigt och långsamt bort och ned i det kvadratiska rör som slutar i dödsriket.Hon blir allt mer otydlig och försvinner nästan omärkligt. Var och en som suttit bredvid en människa som lämnar jorden känner igen sig på ett smärtsamt vis. För mig är det operans nyckelscen.
För att förstärka styckets cirkelkomposition återskapas scenbilden från inledningen. Vad jag kan se är det en förändring gentemot orginalet. Men det fördunklar inte den sällsamma skönheten i denna märkvärdig välspelade föreställning.