Göteborgs återlämnande av textilierna från Paracas. Del 1

Idag publicerar Maria Backman tre artiklar i GP om de osannolikt vackra och mycket värdefulla textilierna från Paracas i Peru. De är troligtvis ca 2000 år gamla och användes huvudsakligen för att linda in mumifierade döda personer innan de lades i olika gravar i ökensand.
2008-2011 visade Världskulturmuseet i Göteborg en utställning, som i sig själv vilade på vetenskaplig grund, hur just de textilier som finns i Göteborg sedan början av 1930-talet sannolikt härrör från ett gravfält i Paracas som plundrades under 20-talet.
Sveriges dåvarande honorärkonsul i Peru, Sven Karell, köpte under några år in 89 textilier som smugglades ur Peru via Karells diplomatiska kanaler och M/S Kungsholm till Göteborg. Detta är i sig inget anmärkningsvärt - det ägde rum överallt och var så man byggde upp samlingarna i de etnografiska museerna världen över.
Det betyder dock inte att det var lagligt eller hedervärt.
I museivärlden är frågan om återförande - repatriering - av andra kulturers föremål en känslig fråga. Man diskuterar denna typ av frågeställningar på många platser just nu och sannolikt kommer inte kraven på återlämnande att minska. I västvärlden finns det olika förhållningssätt till detta. Ett av världens ledande museer - British Museum - förespråkar nolltolerans, dvs man återlämnar aldrig något, utan anser att föremålen bör vara där de blir bäst omhändertagna, läs på British Museum.
I andra ändan av skalan finns det länder och museer som återlämnat föremål, eller förahandlar om det. Sverige återlämnade efter tolv års förhandlingar en totempåle till en indiansk stam i Kanada.
Maria Backmans tendens i artikalrna är att kommunfullmäktiges beslut att återlämna äganderätten av textilierna till Peru bygger på ett felaktigt  tjänsteutlåtande från kulturförvaltningen. (Intet är nytt under solen).
Backman kritiserar kulturförvaltningens utredning för att den inte har explicita hänvisningar till en uppsats av Stefan Jonsson och en senare tillkommen skrift av professor Christer Lindberg.
De båda skribenterna argumenterar i sak för helt olika förhållningssätt, vilket Backman uppenbarligen har missförstått.
När det gäller professor Christer Lindbergs uppsats En samlingshistorisk utredning av de svenska paracassamlingarna från 2012, kan man börja med att konstatera att uppsatsen förblev opublicerad. När jag läse den 2012 - två år efter att kulturnämnden fattat sitt beslut konstaterade jag två saker. För det första tillförde uppsatsen inget som helst nytt när det gäller själva sakläget. Textilerna är stöldgods och fördes illegalt ur landet. För det andra handlar uppsatsen till två tredjedelar om den historiska hanteringen med brevväxlingen mellan Sven Karell och museicheferna i Göteborg. Här ligger Lindberg väldig nära Stefan Jonssons skildring. Jag hävdar inte att Lindberg plagierat Jonsson. Men det mest uppseendeväckande i uppsatsen är dess avslutande tredjedel, som bara marginellt har med Paracas-textilierna att göra. Den delen är ett angrepp på tillkomsten av Världskulturmuseet i Göteborg, mot dess personal (enskilda medarbetare pekas ut) dess historiesyn, hur man bygger utställningar och andra för frågan helt irrelevanta synpunkter. Jag betraktar uppsatsen därmed i sin helhet som oseriös och ett inlägg i någon möjligen pågående intern debatt i forskarvärlden om de etnografiska museernas roll.
Det är därför olyckligt att Maria Backman i GP bygger hela sin skildring på Christer Lindbergs opublicerade och vetenskapligt undermåliga text. Det för inte saken framåt, tvärtom.
Kulturförvaltningens bedömning av sakläget återkommer jag till i ett senare inlägg.