Ett dygn i Stockholm - Minneskonst på Bonniers konsthall

Så här tillbaka i Göteborg efter en sedvanlig försening med tåget på ett par, tre timmar och hemkomst mitt i natten frågar jag mig vad jag minns mest av den i tisdags kväll öppnade utställningen Minneskonst på Bonniers konsthall.
Som så ofta är det i själva verket inte alltid konsten som man minns bäst från ett vernissage, även om denna utställning är mycket kraftfull på flera sätt.
Det är mera gliporna i tiden, samtalen innan själva öppningen, polishelikoptern som hovrade ovanför Gamla stan för att skydda Obama och i princip gjorde det omöjligt att vistas på takterassen  till hotellet, samtalet om opera och Heidegger med en god vän, eftermiddagssolen på Café Tranan, rundeln i Asplunds bibliotek.
Men vid närmare eftertanke är detta i alla händelser en storslagen utställning och den följdes upp igår med en seminarieserie där talarna tematiserade just minnet och dess komplikationer. Seminariedagen var ett för utställningen genomfört samarbete med Södertörns högskola, där filosofen Hans Ruin, aktuell med en intressant Heidegger-bok, leder ett forskningsprojekt om just tid och minne. Flera av konstnärerna, som polska Alina Szapocznikow, hade egna minnen av Andra världskriget och Förintelsen, vilket i någon mening distanserar alla andra hågkomster till en annan typ av historia. Curatorn Anna Rottenberg talade medryckande om denna i Sverige förhållandevis okända skulptör, vars verk Tumörer personifierade sätter fram den andra livskrisen i skulptörens liv - cancerdiagnosen. Var och en som sett det på nära håll, och säkert de flesta andra, kan inte gå oberörd därifrån.
Victoria Fareld pratade om den österrikiske författaren Jean Amérys störda tidsuppfattning i relation till glömska och minne i hans liv som också innehöll två år  koncentrationslägret Bergen-Belsen. Fareld menade att en sådan katastrof pågår alltid och går inte att glömma. Minnet sträcker sig in i samtiden, som ett oavslutat skeende man aldrig kan vända sig bort ifrån.
För egen del saknade jag kanske (och det gör jag nog alltid) en koppling till Paul Celan, vars debutdiktsamling hette Mohn und Gedächtnis (betyder Vallmo och Minne), där vallmon är en symbol för glömska. I Celans fall handlar det om samma glidning mellan de olika upplevelserna av koncentrationsläger, Förintelse och Död och hur resten av livet utspelar sig i skuggan av detta minne.
Likt en konstbiennal finns det även en del andra verk i Minneskonst som ingår i utställningen utspridda på olika platser i Stockholm, såsom Stadsbiblioteket, Judiska museet, Vasaparken osv.
Jag hann inte se allt, men vill försöka göra det innan utställningen packar ihop den 24 november.