söndag 1 april 2012

Lucrezia Borgia på Göteborgsoperan

Lucrezia Borgia, har bara spelats en gång tidigare i Göteborg, på Stora Teatern 1864. Så det var på tiden! Denna strama och sparsmakade föreställning är den raka motsatsen till den överdådigt bågnande Lady Macbeth från Mzensk, vars scenografiska form och provokativa utspel sprängde alla gränser. Även de som vanligtvis finns för det offentliga samtalet om opera och det halvofficiella skitpratet på Facebook.
I denna uppsättning är det musiken som istället spelar huvudrollen och Giancarlo Andrettas dirigering skapar en tonernas lätta flykt som är en ren njutning. Ann-Kristin Jones, tillbaka på Göteborgsoperans scen, tar täten i manskören (!) i inledningen och skapar redan från början en stark framåtrörelse, där regissören Christof Loy vågar lita på musikens bärande kraft, vilket i sin tur skapar ett nästan oupplösligt samspel mellan regi och koreografi. Sällan känns det så helgjutet som i detta verk.
Det enda jag undrar i inledningen är hur det kan komma sig att nästan all opera i Göteborg idag har en grå färg på golv, väggar, tak och på kostymer. Ibland kan trendkänsligheten snarare skapa en tvångströja än flexibilitet och moderiktighet.
För mig är detta i allra första hand Bülent Bezdüs stora stund som Gennaro. Jag såg honom i Bohéme och i Lucia di Lammermoor men jag tyckte inte att han i de föreställningarna gjorde sig påmind på något avgörande sätt. I denna opera är det dock helt annorlunda. Han är på scen i stort sett hela tiden, och lider, älskar, hatar, blir förvivlad och till slut hjälplös inför de krafter som gjort honom till Borgias okände son, en prins utan land, en omständighet som långsamt går upp för honom och något tidigare, henne.
Den ganska knapphändiga men spännande intrigen rör sig egentligen bara omkring denna problemställning och det blir till sist också dess slutpunkt när Gennaro inte längre litar på sin mor efter att hon förgiftat hans vänner, och han därmed vägrar att svälja motgiftet. Katja Levins starka Borgia går inledningsvis lite på rutin, känns det som, men efter hand lyfter sången till kosmiska höjder, som t.ex. i vansinnesscenen på slutet. Kanske är det också meningen att det ska vara en sorts stegring - som i så fall gestatltas effektfullt i den mycket sparsmakade scenografin. LUCREZIA BORGIA, står det på fondväggen fullt läsbart med stora versaler i inledningen. Då är myten större än kvinnn när man talar om henne. Efterhand, som hon blir allt mer personlig och stiger fram skjuts fondväggen ut till vänster och kvar är bara kvinnan på scenen. Människan  har tagit över sin egen myt och därmed blir sången desto mera levande.
Slutet är, som sagt, magnifikt. Det är den metalliskt vrålande storkören som skakar om rejält och det är i mina ögon den mäktigaste slutscenen sedan Mästersångarna i Nürnberg. Jag får rysningar fortfarande, bara jag tänker på den. Eller på båda!