Bastionsstaden Göteborg, Stora Hamnen - och Antwerpen

Göteborg byggdes för att skydda Göta Älvs mynning och försvara älvtrafiken och sjöfarten mot danskarna. Därför blev staden en bastionsstad och det motsvarar det område idag som vanligtvis kallas "Inom Vallgraven".
När Göteborg byggdes var det redan från början en sorts mångkulturellt projekt, ett stadsbygge som genomfördes av svenskar, danskar, tyskar, skottar, engelsmän och holländare. Stadsarkitekterna kom från Holland och hade med sig ritningar som också påminde om dem man skapat för att bygga Amsterdam och Battavia (numera Djakarta). Göteborg har alltid vänt sig västerut, både som ett försvar, men också som en öppning mot världshaven och andra länder och kontinenter. Man kan tänka på ostindietrafiken under 1700-talet, som sträckte sig ända till Kina och emigrationen till Amerika 150 år senare, som huvudsakligen utgick från Packhusplatsen.
På många sätt kan man säga att öppningen till Stora Hamnkanalen, som av sjöfolk ofta kallades Stora Hamnen, vid klaffbron Stora Bommen, under århundraden varit navet i stadens internationella kontakter. De sträckte sig, som sagt från Kanton till New York, redan på segelfartygens tid.
När jag läser den sista av W G Sebalds romaner, Austerlitz, hittar jag ett ställe som handlar om Antwerpens bastioner, och inser att det lika gärna kunde handlat om Göteborg.
Man brukar säga att den samlade kunskapsmängden i världen fördubblas vart tionde år. Jag kan inte låta bli att undra hur mycket kunskap som också går förlorad genom seklerna.

I Austerlitz berättar huvudpersonen följande;
"Ingen, sade Austerlitz, hade idag ens ett ungefärligt begrepp om hur överflödande rik litteraturen om befästningsbyggande var, hur fantastisk den däri nedlagda geometriska, trigonometriska och logistiska kalkyleringen, ingen kände till de hypertrofiska utväxterna på fortifikations- och belägringskonstens fackspråk eller förstod de enklaste beteckningar som escarpe och courtine, faussebraie, réduit, eller glacis, men även där vi stod idag var det skönjbart att den planritning som föredrogs och som mot slutet av 1600-talet till sist utkristalliserades ur de olika systemen var den stjärnliknande tolvhörningen med förgrav, ett så att säga gyllene snittet härlett idealtypiskt mönster som.....utan vidare övertygade till och med en lekmans förstånd som ett emblem för den absoluta makten såväl som för de i maktens tjänst stående ingenjörernas ingenium"

Man kan fråga sig på vilket sätt denna kunskap är användbar idag? För den stadsplanering och kulturplanering som äger rum i den här typen av gamla kulturmiljöer är det förstås av yttersta vikt att kunskapen om tillkomst och användning av ett sådant bastionsverk förs vidare och inte faller i glömska. En spännande läsning för den intreseerade är onekligen 1866 års stadsplan för Göteborg. Läs den gärna, den visar hur god smak och förnuft alltid måste vara vägledande för hur en stad ska kunna växa och utvecklas.
En stad är i vissa avseenden som en orm som ömsar skinn gång på gång, efter hand som den rivs och byggs om. Men färgen eller möstret på skinnet är alltid det samma. Och det borde stadens mönster också vara.