Göteborgs återlämnande av textilierna från Paracas. Del 1

Idag publicerar Maria Backman tre artiklar i GP om de osannolikt vackra och mycket värdefulla textilierna från Paracas i Peru. De är troligtvis ca 2000 år gamla och användes huvudsakligen för att linda in mumifierade döda personer innan de lades i olika gravar i ökensand.
2008-2011 visade Världskulturmuseet i Göteborg en utställning, som i sig själv vilade på vetenskaplig grund, hur just de textilier som finns i Göteborg sedan början av 1930-talet sannolikt härrör från ett gravfält i Paracas som plundrades under 20-talet.
Sveriges dåvarande honorärkonsul i Peru, Sven Karell, köpte under några år in 89 textilier som smugglades ur Peru via Karells diplomatiska kanaler och M/S Kungsholm till Göteborg. Detta är i sig inget anmärkningsvärt - det ägde rum överallt och var så man byggde upp samlingarna i de etnografiska museerna världen över.
Det betyder dock inte att det var lagligt eller hedervärt.
I museivärlden är frågan om återförande - repatriering - av andra kulturers föremål en känslig fråga. Man diskuterar denna typ av frågeställningar på många platser just nu och sannolikt kommer inte kraven på återlämnande att minska. I västvärlden finns det olika förhållningssätt till detta. Ett av världens ledande museer - British Museum - förespråkar nolltolerans, dvs man återlämnar aldrig något, utan anser att föremålen bör vara där de blir bäst omhändertagna, läs på British Museum.
I andra ändan av skalan finns det länder och museer som återlämnat föremål, eller förahandlar om det. Sverige återlämnade efter tolv års förhandlingar en totempåle till en indiansk stam i Kanada.
Maria Backmans tendens i artikalrna är att kommunfullmäktiges beslut att återlämna äganderätten av textilierna till Peru bygger på ett felaktigt  tjänsteutlåtande från kulturförvaltningen. (Intet är nytt under solen).
Backman kritiserar kulturförvaltningens utredning för att den inte har explicita hänvisningar till en uppsats av Stefan Jonsson och en senare tillkommen skrift av professor Christer Lindberg.
De båda skribenterna argumenterar i sak för helt olika förhållningssätt, vilket Backman uppenbarligen har missförstått.
När det gäller professor Christer Lindbergs uppsats En samlingshistorisk utredning av de svenska paracassamlingarna från 2012, kan man börja med att konstatera att uppsatsen förblev opublicerad. När jag läse den 2012 - två år efter att kulturnämnden fattat sitt beslut konstaterade jag två saker. För det första tillförde uppsatsen inget som helst nytt när det gäller själva sakläget. Textilerna är stöldgods och fördes illegalt ur landet. För det andra handlar uppsatsen till två tredjedelar om den historiska hanteringen med brevväxlingen mellan Sven Karell och museicheferna i Göteborg. Här ligger Lindberg väldig nära Stefan Jonssons skildring. Jag hävdar inte att Lindberg plagierat Jonsson. Men det mest uppseendeväckande i uppsatsen är dess avslutande tredjedel, som bara marginellt har med Paracas-textilierna att göra. Den delen är ett angrepp på tillkomsten av Världskulturmuseet i Göteborg, mot dess personal (enskilda medarbetare pekas ut) dess historiesyn, hur man bygger utställningar och andra för frågan helt irrelevanta synpunkter. Jag betraktar uppsatsen därmed i sin helhet som oseriös och ett inlägg i någon möjligen pågående intern debatt i forskarvärlden om de etnografiska museernas roll.
Det är därför olyckligt att Maria Backman i GP bygger hela sin skildring på Christer Lindbergs opublicerade och vetenskapligt undermåliga text. Det för inte saken framåt, tvärtom.
Kulturförvaltningens bedömning av sakläget återkommer jag till i ett senare inlägg.

Mängdlära och yoga i filosofiska rummet

Under gårdagens yogapass lyssnade jag på en gammal utgåva av Filosofiska rummet i SR-biblioteket.
Ämnet var Matematik och tvärtemot vad man kan tro blev det en mycket uppsluppen tillställning. Tyvärr minns jag inte längre vilka de vittra respondenterna var som samtalade om ämnet, för just ett ord utlöste de mest oväntade associationskedjor - mängdlära.
Född 1960 var jag en av "the happy few" som redan i femman (1971)  fick möta mängdläran i alla dess facetter. Möjligen hade traditionell matematisk träning av de fyra räknesätten inklusive procenträkning under det som då hette låg- och mellanstadiet, resulterat i att jag i gymnasiet istället valt en naturvetenskaplig bana istället för den samhällsvetenskapliga. Nu kom mängdläran emellan, som en pedagogisk landvinning, vars huvudsakliga resultat blev havererad taluppfattning för några generationer elever. Ibland svindlar det när man betänker hur små saker i barndomen kan påverka hela livet.

Out to Sea - en utställning på Sjöfartsmuseet/Akvariet

Ett av de mest smärtsamma inslagen på utställningen Out to Sea på Sjöfartsmuseet/Akvariet är filmen från Midway, en ö i Stilla Havet. Där visar man först det stora fågellivet, en stund senare filmas döda fåglar med magarna fulla av plast. De har långsamt kvävts och avlidit eftersom de inte kunna ta till sig någon mer föda. Sjäva tanken att detta äger rum mitt ute i Stilla Havet tusentals kilometer från någon kontinent gör saken ännu värre. Hela havet är fullt av plast och plastliknande föremål som driver omkring i de stora strömsjoken på norra och södra halvklotet..
Redan Thor Heyerdahl uppmärksammade detta under sina flottfärder i samma hav för många år sedan nu. Då tröstade man sig med att hans flottar också drev med strömmarna, så troligtvis var inte hela havet så förorenat. Men det är det nu.
Bara på Bohuskusten flyter det in en kubikmeter plast i timmen. Och det tar ibland evinnerlig tid innan den försvinner. En barnblöja till exempel, beräknas ta 450 år att lösas upp. Glasflaskor vet man inte hur länge de håller sig, ölringar likaså flera hundra år.
Och när plasten väl löser upp sig finns mikrofibrer kvar i havet, som sedan fiskar och havsdjur får i sig och långsamt förgiftar individerna.
Det är som med ett annan osynligt gift i haven - lätt radioaktivt kylvatten från atomkraftverk och upparbetningsanläggningar. På samma sätt som plasten flyter iland vid Bohuskusten kan man några dagar senare avläsa förhöjd radioaktivitet i Skagerack när man släppt ut, eller det läckt ut vatten från upparbetningsanläggningen i Sellafield i Irländska sjön. Den lågdosbaserade plastens mikrofibrer och lågdosradioaktiviteten från atomkraften är irreversibla förändringar av livsmiljön i havet som på sikt hotar livet på planeten.
Vad man kan göra kan man också få tips om i utställningen. Ren kust Bohuslän är en organisation som får stöd av Västra Götalandsregionen och Havs- och vattenmyndigheten. Där jobbar man bland annat med faddrar som tar ansvaret för att strandstäda en särskild strand eller ö. Min egen familj har också adopterat en ö i Norra Bohuslän. Det går snabbare än man tror om man är några stycken, men det är ett tungt och smutsigt jobb. Har man varit med någon gång tänker man sig för så att man inte tappar skräp i havet i onödan. Man kan också undra vem som ska använda alla 600 miljarder plastpåsar som produceras varje år? Det finns ju gott om andra alternativ.
Utställningen är en vandringsutställning som kommer från Museum für Gestaltung i Zürich och finns att besöka på museet till den 18 maj. Hoppas att riktigt många hittar dit, inte minst skolklasser.

Faust och Faustin and Out på Stadsteatern - It's a man's world

Det är sannerligen en händelse att Hilda Hellwig sätter upp Elfriede Jelineks Faustin and Out på Studion, Stadsteatern. Uppenbarligen också med ett medskick från författaren själv att arbeta in Goethes Faust i själva pjäsen. Faustin and Out betecknar Jelinek som en kommentar till Goethes i särklass mest betydelsefulla och ännu levande text.
Själva ordet Faustin är i sig själv ett statement om något  - ändelsen -in är tyska språkets svar på hen, en markering att de allra flesta funktioner nu finns med både maskulina och feminina användare. Man pratar om Arzt - Ärztin, Künstler- Künstlerin, Jurist - Juristin un so weiter. Ordleken tar en annan vändning när den i själva titeln även alluderar på könsakten, - in and out, med en mera frivol språklig dräkt.
Och den klaustrofobiska interiören från Fritzl-källaren, ett i det närmaste psykoanalytiskt eländesdrama som bara överträffas i dess obegripliga vidrighet av verkligheten, är en smärstam miljö som pressas ut i salongen och inte lämnar någon oberörd. I första akten är det de båda flickrollerna gestaltade av Mia Höglund-Melin med hypnotisk kraft och Kim Theodoridou - Bergquist, vars psykopatiska drag och maniska utlevelse är starkt fängslande, för att använda ett i sammanhanget närbesläktat adjektiv.
Klokt nog gestaltas den galna fadern/mannen/älskaren enbart av en docka som inverterat till verkligheten kastas omkring och hanteras på olika sätt av döttrar/hustrur/fruar. En mindre, men inte obetydlig roll har Åsa-Lena Hjelm, som den avtrubbade, närmast psykotiska modern som vidhåller att TV-världen är den enda verkliga världen, som i sin tur projicerar filmsekvenser från källarhålsmänniskornas kollektiva undermedvetna.
I detta källaruniversum är också galningen Fritzl Gud Fader. Han har på egen hand skapat källaren, med madrasserade dörrar och fönster, värmepannan som även fungerar som krematorium och ekar av Förintelsens historia - likaså understruket av ett citat av Paul Celan, "ditt gyllene hår Margareta" , som i första akten citeras flera gånger.
In i denna avgrundsvärld bryter sedan Goethes Faust in, med sin äldre version kongenialt spelad av Iwar Wiklander och i den yngre, föryngrade upplagan en undanglidande Adam Lundgren, som lika gärna kunde varit en annan av Goethes lidande unga män, Werther, i sin å ena sidan adolescenta  driftstyrda jakt på Gretchen, å andra sidan diffus, utan konsekvens och vilja. Faust lockas att skriva på kontraktet att han ska få allt han vill, mot att Mefisto, en lysande ambivalent Simon Norrthon, får hans själ om han ändå säger sig vilja vara kvar på jorden - en önskan han tidigare förnekat - genom de klassiska orden "Dröj stund, du är så skön ändå".
Jelineks radikalfeministiska ansats får i mina ögon inte fullt genomslag i den bearbetningen. Det finns alltför mycket försonande och snarare parodiskt, ömsint i skildringen av mannen som historiskt har byggt imperier, behärskat läkekonsten, juristeriet och konsten. Fritzls källare är det deformerade imperiebygget verkar Jelinek/Hellwig vilja säga. I alla händelser är det en omtumlande och stark föreställning, som fortsätter att växa när man lämnat teatern. För egen del har jag vissa svårigheter med den traditionella tyska skrikteatern, även om skriken i just denna föreställning kanske kan vara mer befogade än i många andra dramer. Det handlar ändå till stor del om primalskrin ur källarhålet.
När jag väl hemma bläddrar i dagens post hittar jag en tidning jag inte beställt och inte vill ha som heter Connoisseur. Det handlar om inredning, design, gourmetkultur, exklusiva annonser på sovrum med välklädda snygga kvinnor som breder ut sig i sängarna. Till tidskriften bifogades även en del andra reklamfoldrar och jag undrar om jag blivit utsatt för någon sorts målgruppsreklam riktad till medelålders män? Den första lila foldern heter "För smarta miljonärer" - redan där missar man målgruppen, från Nordnet. Nordnet visar sig vara en smart bank som sysselsätter 13 yngre män i grå kostymer och en bergsklättrare.
Jo, förresten, på sidan rådgivning skymtar en välmaikyrerad kvinnohand, men ett ansikte behövs tydligen inte för rådgivningen. (Upplagan nu indragen, se kommentarfältet)
Nästa folder kommer från Ålandsbanken som också fokuserar på banking, all time high, förvaltning. Där finns 23 män på bild, alltifrån Olof Palme till Thor Modéen. Här finns dock även en mikroskopisk bild på en kvinnlig handbollsspelare och på den kvinnliga idealisten Emelie Kanter som har drivit barnhemmet Great Andoh i Ghana i fem år. Hon är kvinnligt placerad mitt i grupper av bedårande afrikanska barn i skoluniformer - dit kan man bli månadsgivare.
Sista foldern är Edition Autoropa som presenterar nya Jaguar E-type, kommentarer överflödiga. I den finns bara en enda människa, en man som inte presenteras, men som troligtvis har något med saken att göra eftersom han välkomnar mig som läsare till Jaguar. Och förresten till den klassiska jeepen Range Rover.
I Jelineks pjäs och i Faust dissikeras de olika områden som ända till ganska nyligen var övervägande manliga domäner, såsom läkaryrket, advokatyrket, delar av konsten, men som idag i allt högre takt befolkas av oftast ännu mer kompetenta kvinnor.
Om man ska tro tendensen i det slumpmässiga utskicket av riktad manlighetsreklam så är kanske finansvärlden fortfarande en hyfsat ohotad manlig bastion, vilket givetvis är en sak som borde diskuteras lite oftare med tanke på att finansvärlden i det senkapitalistiska samhället är den arena där en stor del av makten  koncentreras, oavsett geografi, historia, religion och samhällsskick.

Stora Teatern - Göteborgs gästspelscen

Ovanför mitt skrivbord i mitt hem har jag en aktie No 7556 i AB Stora Teatern, som köptes av Herr Axel H Ågren den 31 december 1917 till priset av 100 kronor. Högst upp är det en bild av teatern och Kungsportsbron, bortom byggnaden breder sig den då större Kungsparken ut sig. Det är med särskild glädje jag tittar på aktien, en vän tipsade mig om att den fanns till salu för 500 kronor i Antikhallarna. Jag gick dit direkt. En värdeökning för papperet med 400 kronor på 97 år?
Nåja, vad som hände med just det bolaget som drivit verksamhet i den anrika teatern vet jag inte. Men många är det, som varit där, sedan starten 1859.
I en intressant artikel på GTs kultursida i fredags skildrade Anna-Clara Löfvenberg teaterns historia på ett mycket levande sätt. Löfvenberg påminner om att arkitekten Bror Carl Malmberg bland annat hämtade inspiration från Dresdens Hoftheater. Hon skriver vidare att den är ritad i stram Karl Johansstil, eller Senempir, som det brukar kallas på kontinenten, vilket är nytt för mig. Jag trodde att huset klassades som nyrenässans, som var den dominerande stilen under 1850-talet. Alldeles oavsett är huset en juvel mitt istan, både exteriört och interiört, utom möjligen de många och långa trapporna som förbinder de olika våningarna och arbetsrummen bakom kulisserna, ett kraftprov för personalen.
När vi började utreda möjligheten att flytta över Pusterviksteaterns gästspelsscen till Stora Teatern under 2010 var det inte alls självklart att det skulle gå att använda det anrika huset till den moderna scenkonstens nya uttrycksformer. Vissa begränsningar finns förstås, inte minst vad gäller dansen, som idag ofta kräver att man sitter högre och tittar ner, och inte som man i Stora Teaterns stora salong, sitter nere och tittar upp.
Vi bestämde redan då att använda gradänger på scenen, för mindre föreställningar, men de alternativ som man ibland ser på annat håll, till exempel på Schaubühne i Berlin, med täckt parkett och scen över hela salongen har vi ännu inte kunnat pröva. Min förhoppning är dock att det ska kunna bli av i framtiden.
Under 2011 bedrev vi en viss verksamhet i lokalerna på uppdrag av Higab och syftet för oss var att pröva ut om det var möjligt att jobba med ett modernt scenkonstprogram. Det var det.
Ett av de i särklass roligaste minnena från mitt arbetsliv var premiären den 10 januari 2012, när Cirkus Cirkör öppnade på Stora scenen. Det var en fantastisk föreställning på alla sätt- Wear It Like a Crown. När publiken efteråt gav stående ovationer tänkte jag  hur underbart det var att det här äntligen är en riktig teater igen.
Nu har verksamheten varit igång i drygt två år och jag är mycket överraskad över hur snabbt man lyckats sätta ett spännande och omväxlande program, vecka för vecka, månad för månad. Jag har hela tiden trott att det kommer att ta minst tre år innan man hittat formerna och alla kontaktnät och samarbetspartners att vi kan vara säkra på att få hit den mest angelägna scenkonsten, dansen, musiken och debatterna.
Men det ser verkligen lovande ut redan nu, trots de utmaningar som det gamla huset hela tiden har i beredskap åt medarbetarna. Att Stora Teatern redan hamnat i fokus och debatteras och granskas av konstutövare och medier ser jag som ett gott tecken på att verksamheten är viktig och angelägen för många. Och hur skulle den inte kunna vara det, med husets geografiska placering, långa historia och kraftfulla inriktning?

Koyaanisqatsi i Scandinavium - Filmfestivalen i högform

Än en gång har Göteborgs Internationella Filmfestival visat de mest fantastiska filmer från hela världen, nu också digitalt på en del platser i Västra Götaland.
Mitt bästa minne från denna upplaga är i alla händelser; film- och musikupplevelsen Koyaaniqatsi på Scandinavium i lördags.
Filmen gjordes av Francis Ford Coppola på åttiotalet och namnet betyder på hopi-indianernas språk, något som liknar jordens undergång, eller åtminstone undergång och kaos.
Några filmsekvenser i början, de magnifika naturscenerna var särskilt framträdande, ju fler människor som kom in i bilden desto mer lätt daterad kändes den kanske, men ändå på ett fint vis.
Den största behållningen var symfonikernas musikaliska tolkning, den häpnadsväckande symfonikerkören och Philip Glass med sin miniorkester som också var på plats.
För mig som gjorde min musikaliska värnplikt i tonåren i den symfoniska rockmusikens brittiska kolonier, kändes musiken hemtam, nästan familjär, trots att jag hörde den för första gången. Spännande också att så mycket folk kom, att det går att använda Scandinavium även till den här typen av, ska vi säga, experimentell konst. Fast å andra sidan, minns även Genesis spelning 1976, eller om det var 1977, när Peter Gabriel lämnat bandet och man körde turnén för A Trick of the Tail, i mina ögon en av rockmusikens bästa produktioner, ever.
Lite samma känsla som då, fast med andra andra ögon och öron.

Africa is a great country - Jens Assur på Världskulturmuseet

Första gången jag flög in över Afrika glömmer jag aldrig. Det var över Egypten, västerut bredde sig ett ofantligt land ut i riktning mot solljuset. Speglingarna i Nilen, den djupa grönskan vart man än såg i Nildeltat, öknen längre bort. Eller gryningen i Masai Mara, hyenor på väg mot vila efter nattens jakt. En svart noshörning i skogsbrynet.
Jens Assurs stora utställning med afrikanska bilder är enligt honom själv resultatet av tjugo års resor till olika städer och länder på den afrikanska kontinenten. Han berättelse om pojken som trampat på en mina och som fick benet avsågat med en fogsvans lämnar ingen oberörd. Det var en avgörande upplevelse för honom, som ändrade inriktning i hans liv.
Han har fått kritik för att hans bilder inte skildrar det Afrika man kanske tänker sig. Krigens, svältens, torkans och eländets kontinent. När man gått omkring i utställningen en stund känns det som en helt irrelevant debatt. Det finns så många Afrika.
När jag ser en bild på en man som målar mittlinjen på en ny väg kan jag inte låta bli att tänka att vägen sannolikt byggts av ett kinesisk byggföretag, ett av dem som köper in sig på alla tänkbara marknader både norr och söder om Sahara. Hotellanläggningen med pool i Kigali kanske ägs av indier som förbjuder svarta att beträda området om de inte är där för att arbeta.
Afrika är tydligen den kontinent på jorden där tillväxten är högst, vad nu det kan vara ett mått på i det sammanhanget, när EU köpt in sig på vattenrättigheterna i Victoriasjön. Själv kan jag inte glömma färjeläget vid södra stranden mittemot Mombasa. Det var den mest bisarra kåkstad jag sett, där färjeterminalen även tjänade som en sorts minaret med regelbundna böneutrop i högtalare på en volym som dränkte allt annat ljud. Det finns så många Afrika, skrev SIDA-chefen i GT idag. Det har hon alldeles rätt i. Assur skildrar några av dem.
För egen del har jag lite svårt för några av de ganska hårt stiliserade bilderna. De är inte bara stiliserade, de känns delvis nästan även steriliserade. Geometriska möster på landningsbanor och husfasader, warholska reklamskyltar i medljus, hav Men det är samtidigt en utställning med ett massivt, nästan lite omtumlande uttryck.
Med viss förvåning kunde man konstatera att det fortfarande är vita, europeiska män (tre till antalet), som invigde själva utställningen. Inte mycket verkar ha hänt i synen på Afrika i de etnografiska museernas värld.
The white man´s burden, som Kipling skrev.

Nyårskonserten i Wien 2014

För första gången hade SVT den goda smaken att visa hela Wienerfilharmonikernas nyårskonsert och inte som tidigare, bara efter pausen. Camilla Lundberg som återhållsam ciceron var välgörande - allt hon säger är av betydelse, men hon undviker att prata sönder musiken.
En av musikvärldens giganter, Daniel Barenboim, ledde denna idag orkestern för andra gången (första gången var 2009) med en sällan skådad auktoritet. Den argentinsk- israeliske dirigenten och pianisten leder både Statsoper unter den Linden i Berlin och La Scala i Milano och har under sin karriär även tagit musikalisk-politiska initiativ av betydelse; dels var han den förste att sätta upp den för sina antisemitiska åsikter kontroversielle Richard Wagner i Israel, dels har han startat Öst-Västliga Diwan-orkestern i Sevilla, som har både israeliska och palestinska medlemmar - ett statement mot Israels ockupation av palestinska områden och för försoning i Mellanöstern. I en intervju med en ung musiker sade han en gång:- Orkestern är ett mänskligt laboratorium som kan uttrycka för hela världen hur man kan komma överens och samarbeta.
Även den mest traditionella symfoniorkester kan vara sällsamt radikal, med andra ord.
Camilla Lundberg antar att blomsterprakten som alltid kommer från San Remo, men här har det ägt rum ett skifte och sedan åtta år har den inhemska blomsternäringen steg för steg tagit över dekorationerna - en förändring som kanske är den enda i detta mycket traditionella och i Europa folkkära evenemang.
Lundberg påpekade också att 2014 är hundraårsminnet efter Första världskrigets utbrott. Det krig som slutgiltigt krossade det Habsburgska väldets dominans i Centraleuropa (mästerligt skildrat i Roths Radetskymarschen och Musils Mannen utan egenskaper). När man hör Strauss-tonerna flöda, ser filmklippen från slott och broar i Wien och ibland även från de ungerska palatsen, känns det ibland för ett ögonblick som tiden står stilla, eller som om den sexhundriga Habsburg-historien ännu, i det fördolda, lever vidare sitt eget liv.
Och det gör det nog i någon mening. Kommer att tänka på Pétér Estérhazys magnum opus Harmonia Celaestis och ett av hans barndomsminnen när hans familj var fördriven till östra Ungern och de en gång, mitt i natten fick ett besök i hallen, ett möte som avhölls mumlande i någon halvtimma. barnen fick inte vara med. När besöket gått kom pappan in i köket och sade i förbigående, -Det var kejsaren, dvs Otto von Habsburg, som efter murens fall framlevde sina dagar som EU-parlamentariker för Bayern, till sin död för några år sedan.
Musiken? Ja, den är som man har rätt att förvänta sig, perfekt in i minsta detalj. Detta är traditionens som talar och om man förväntar sig nyskapande kanske man ska väla en annan kanal. Det blir mycket Strauss förstås, de fyra österrikiska och den tyske Richard från München. När Vivianne Westwood designar kläderna för baletten i skotskrutigt, kan denna punkmormors salongsfähighet bara mynna ut i slutsatsen att Hegel hade rätt. Systemet vinner alltid och omfattar förr eller senare allt, även dem som ställer sig utanför på egen hand.
När det gäller övriga händelser av vikt var det värt att notera är att Barenboim dirigerade ur minnet och inte hade några noter.
Det här inlägget publiceras innan extranumren "An der schönen blauen Donau" och "Radetskymarschen".
De talar för sig själva, alltid. Och är kanske det närmaste man kan komma när det gäller att hävda vissa musikaliska verks emblematiska betydelse. Prosit Neujahr!