Campus Näckrosen - Göteborgs Universitet firar Göteborg 400 år

Igår presenterade Göteborgs Universitet sina planer på att samla sin konstnärliga fakultet tillsammans med den humanistiska fakulteten i ett Campus uppe vid Näckrosdammen.
Ur mitt perspektiv är detta en värdefull satsning för att fullfölja intentionerna för stadens utveckling från trehundraårsjubileet, vilket firades ett par år för sent, 1923.
Då var ambitionen att knyta ihop Korsvägen med Götaplatsen som ett naturligt stråk för människor att röra sig i staden i denna tänkta linje. När nu en planerad uppgång för den kommande Västlänken troligtvis blir i området, sannolikt närmast Artisten (där konstnärliga fakulteten redan finns med Högskolan för Scen och Musik) kommer de hundra år fördröjda planerna att äntligen kunna bli verklighet.
Möjligen måste nuvarande Hovrätten från 1948 ersättas med ett nytt Universitetsbibliotek och det kan man förstås ha synpunkter på, men i detta fall måste man nog se till helheten i projektet
Stadsarkitekt Björn Siesjö visade under presskonferensen på hur ett ur stadens perspektiv samlat grepp på frågan kan se ut. Det är detta helhetsperspektiv vi så väl behöver för att lättare kunna visa att det är samhällsnyttan som står i första rummet och inte enskilda aktörers intressen. Stadsutvecklingen går onekligen framåt i Göteborg.
När universitetets rektor Pam Fredman kommenterar saken är det också ur ett större samhällsperspektiv och inte utifrån universitetets specifika behov:
-Med det här initiativet lyfter vi fram betydelsen av humaniora och konst i samhället. Det är också en möjlighet att stärka Göteborg som kultur- och kunskapsstad, vilket kan bidra till att utveckla attraktionskraften för såväl universitet som för Göteborg.
Professor Ove Sernhede pekade nyligen i en artikel på GPs kultursida på att en koncentration av de konstnärliga utbildningarna i centrum är ett misstag ur integrationssynvinkel och förepråkar istället en lokalisering till ytterstaden. Det finns många aspekter av detta som är värda att diskutera och ta på allvar. Etablerandet av Södertörns högskola i Flemmingsberg är ett exempel på en utlokalisering. Ett mycket lyckat exempel på det motsatta är Malmö högskolas etablering i absolut toppläge i centrala Malmö. Där är andelen studerande med utländsk bakgrund över 30 % berättade konstnärliga fakultetens dekan Ingrid Elam, som inte trodde att en utlokalisering skulle påverka integrationsfrågan i någon nämnvärd riktning.
Det tror inte jag heller. Strategin att skapa ett City-universitet i Göteborg har gjort staden till den mest populära studentstaden i landet och kommit att påverka stadsbilden på ett mycket märkbart sätt. Att förstärka en sorts motsättning mellan centrum och periferi är ur mitt perspektiv ingen framkomlig väg att bryta segregationen. Ju starkare centrum, desto starkare attraktionskraft. Jag tror att det är ett minst lika gott incitament för att öka motivationen för ungdomar från hela staden och hela landet att söka sig till studier i Göteborg.

Das Ungeheuer av Terézia Mora - en förnyare av romanen?

Ibland kan man sträckläsa böcker. Och ibland sträckläsa ännu mer.
Förra veckans läsning av Terézia Moras roman Das Ungeheuer (Vidundret) som belönats med Tyska bokpriset 2013, lämnar fortfarande ett visst tomrum. Berättelsen om Darius Kopp och hans avlidna ungerska hustru Flora följs åt av en översättning av Floras texter på väg mot avgrunden.
På nedersidan av boksiorna.
Att fläta två texter in i varandra på det sättet har gjorts förut. Min hittills starkaste läsupplevelse av det slaget var Jaqcues Derridas enigmatiska bok Glas där filosofen låter en spalt om Jean Genet tvinna sig runt hans egen analys av Hegels  största verk Andens fenomenologi.
I den försöker Derrida leda i bevis att det finns en skillnad som ligger bortom Hegels stora dialektiska tankesystem, vilket dock inte lyckas. Men det är fascinerande läsning. Vill minnas att det tog ett år att läsa boken och försöka förstå det och jag vet ännu inte om det gick.
Jag minns också regnet mot fönsterrutorna, det grå havet längre bort och vinternattens ankomst när det gick mot december, Som nu. Terézia Mora närmar sig evigheten på ett annat vis. Och det måste vara hennes slutgiltiga genombrott som betydande samtida tysk språkig författare. Hon bor i Berlin sedan 1990. Var annars?

Mig äger ingen - har Du sett boken?

För mig fanns det en nyckelscen i filmen Mig äger ingen, som anges vara "fritt baserad" på boken med samma namn av Åsa Linderborg. Det var de gånger när Lisa, underbart spelad av Ping Mon Wallén (som 8-åring) och Saga Samuelsson (som 11-åring) satte sig på pakethållaren bakom pappan Hasse, en sedvanligt machobrutal (denna gång godhjärtad) Mikael Persbrandt.
Mycket i denna av Kjell-Åke Andersson välregisserade eländesskildring sätter ljuset på att det även under eländet kan finnas både kärlek, ömhet och ömsesidig förståelse. Just denna framställning balanserar möjligen här på sentimentalitetens rand, och för det mesta ändå ganska väl.
Men så var det där med pakethållaren, som gjorde att mina minnen av samma sak fick fritt spelrum.
Det är nästan svårt att tänka sig idag - när de flesta har både hjälm och barnstol på sina cyklar, att man balanserade iväg så där, utför backar och uppför backar, utan att få in foten i ekrarna.
Men det var inte heller cykelsäkerheten som i första hand fångade mig - utan förstås närheten och tilliten. Om Du sitter som jag säger och håller Dig fast ordentligt så kommer inget att hända.
Det var en värld där tryggheten var total och känslan av morgonluften mot kinderna när vi rullade utför Galärbacken i Fjällbacka för att komma bort till hamnen och ta båten ut på sjön kan jag när som helst aktivera. I Lisas fall blev båten kvar på land innan den såldes och pengarna söps upp. Själv lärde jag mig både sjövett och att arbeta i den där öppna träsnipan.
Vissa minnen är som små¨bubblor i medvetandet som dyker upp när man minst väntar det. Den bubblan var mitt starkaste intryck från gårdagens premiärvisning.

Lagerhuset, Litteraturhuset och Litteraturhusets litterära scen

Förra veckan invigdes den litterära scenen i Litteraturhuset Lagerhuset. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att medverka, men ser fram emot den kommande hösten. På många sätt känns det som om en lång resa nu tagit slut och en annan börjat.
För egen del går den här historien tillbaka till mitten av nittiotalet, när jag satt i redaktionsråd och styrelsen för tidskriften Ord & Bild. Redaktionen låg på Vallgatan, men förslaget kom upp att flytta till Lagerhuset på Heurlins plats. Det blev ett par år på Karl-Johansgatan först, men sedan landade man där.
Redan då fanns det planer hos Higab att möjligen skapa ett hus för kultur och kanske med särskild inriktning mot litteratur. En annan viktig person i sammanhanget var förläggaren Kerstin Aronsson, som drev frågan med stöd av Christina Hjorth som då var chef för kulturförvaltningen.
Sedan dess har huset fyllts med allt fler litterära verksamheter; ett stort antal små förlag, tidskrifter som Ord & Bild, Glänta och Paletten finns där, kulturverkstäderna, Nätverkstan, projektledarutbildningen Kulturverkstan och en rad andra kreativa individer och näringar, såsom arkitekter, fotografer och andra liknande verksamheter.
Jag lämnade Ord & Bild i början av 2000-talet och satte knappt min fot i Lagerhuset förrän runt 2008 när vi började leta efter nya lokaler för den då utdömda Pusterviksteatern på Järntorgsgatan. Dåvarande kulturnämnden såg möjligheten att flytta Pustervik till Lagerhuset och en flytt förbereddes. Efterhand ändrades dock detaljplanen för området och den nödvändiga tillbyggnaden av ett nytt scenrum omöjliggjordes.
Ungefär samtidigt blev Stora Teatern helt oväntat  ledig (tidigare hyresgästen hade ett kontrakt på fyrtio år) och kulturnämnden beslutade att flytta över Pusterviks gästspelsverksamhet dit istället, eftersom det redan fanns en stor scen och möjligheten att skapa en blackbox för mindre uppsättningar.
Stora Teatern drivs nu i kulturnämndens regi sedan 2012 och uppbyggnadsfasen har hittills gått mycket snabbare än jag vågat hoppas. Men man måste kanske ändå räkna med tre år innan verksamheten går för fullt med olika inriktningar året om.
Ungefär samtidigt som planerna med Stora Teatern lanserades fick kulturnämnden i tilläggsbudgeten 2010 oväntat uppdraget att skapa ett Ungdomens kulturhus. Frågan hade diskuterats sedan Backabranden 1998 och inte funnit någon slutgiltig lösning trots flera mycket fina ungdomssatsningar i stadsdelarna. Fri konst och kultur vid kulturförvaltningen genomförde dialoger med ungdomsgrupper man hade kontakt med och från alla håll pekade man in mot Järntorget och Lagerhuset. Kulturnämnden beslutade att satsa på att etablera det nya centrala kulturhuset i Lagerhuset och sedan något år tillbaka är verksamheten i full gång. Det har visat sig vara en tillgång i huset på många sätt och Frilagret, som verksamheten nu heter, styrs av ungdomar med stöd av kulturförvaltningens personal.
För ett par år sedan publicerade en grupp författare en debattartikel i GT som pekade på att staden och regionen borde satsa mer på litteraturen i staden. Kulturnämnden tog uppmaningen på allvar och gav bl a Ingrid Elam i uppdrag att utreda ett ev litteraturhus i Göteborg. Hon lade fram tre olika förslag och kulturnämnden valde att gå på det som innebar att skapa en litterär scen i Lagerhuset.
Under den korta tid Pustervik bedrev verksamhet i Lagerhuset och efter att Frilagret kom igång var det första gången i husets historia som det funnits kontinuerligt öppna scener för olika typer av kulturella program, med undantag för några serier med författarkvällar i början av Förlagshusets verksamhet.
När nu en öppen litterär scen etablerats finns det goda möjligheter att skapa något helt nytt i Göteborg, en scen som drivs av olika aktörer med litteraturen i centrum.
Och inte minst har Lagerhuset nu en levande bottenvåning med Frilagret, den litterära scenen, en bra restaurang och ett fräckt nystartat café i Frilagrets medregi.
Så numera kan man bara slinka förbi och ta en öl eller en fika. Eller diskutera William Blake.
Känns hoppfullt!

Bokmässan över - Maj-Lis i London

Nästa år firar Bokmässan 30-årsjubileum (30). Jag har kanske inte varit där varje år, men ändå ganska många gånger, med de mest skiftande uppgifter. Två av de roligaste åren var kanske runt 2005, när Bokmässan genomförde ett pilotprojekt med gymnasieskolorna i Mölndal, som jag då var utbildningschef för.
Man förlängde helt enkelt mässan med en dag (onsdagen innan) och lade upp ett program för enbart ungdomar. Det blev väldigt lyckat och uppskattades mycket av eleverna. Man fortsatte inte projektet då det var väldigt arbetskrävande och svårt att få lönsamt. Men med dagens diskussioner om vikten av att få unga att läsa kanske man skulle kunna återuppväcka tankarna och söka medfinansiering från de oroades sida?
Än så länge finns ingen liknande manifestation för boken i landet och det lär väl knappast uppstå något liknande heller inom överskådligt tid. Det allra största är förstås den litteratur som presenteras och det är inte bara storsäljarna från de storsäljande förlagen. Man vet aldrig vad man hittar.
Starx innan mässan föll dock en liten oansenlig bok i mina händer. Den heter Maj-Lis i London och har, vad jag kan se, givits ut på eget förlag. Maj-Lis är fotografen Maj-Lis Andersen, som man även kan läsa mer om på hennes hemsida www.maryspictures.net.
Boken är en sorts självbiografisk, poetisk foto-essä som handlar om ett annat London och England än det man tänker på när man hör namnen. Jag förstår av texten att författaren har bott långa perioder i London och gjort staden till sin på det smärtsamma sätt som man bara kan göra när man bor där, inte vill något annat, men ändå inte kan göra den till sin på riktigt. För att det inte går.
" Vi bodde på landsbygden i Essex, där jag stod och kopierade bilder i skjulet i Bills trädgård. Bill var medlem i den lokala fotoklubben. Vi bodde i Chislehurst söder om London och vi bodde i Notting Hill. Vi flyttade ut. Madonna flyttade in."
Hela texten och bilderna är en sorts vildsint och samtidigt tillbakalutad glidning i marginalen, som just därför öppnar perspektiven in mot centrum. I staden och berättelsen. Boken lämnar mig ingen ro, läser den om och om.
"Who wants my Tesco card after I´m gone?"

Göteborgs stadsbibliotek är årets bibliotek

Utnämningen av Göteborgs bibliotek till årets bibliotek är resultatet av ett osannolikt lagarbete på biblioteket. Beskedet att biblioteket skulle behöva stängas i två år under ombyggnaden kom nog som en kalldusch för de flesta, både brukare och personal. Men istället för att hänga med huvudet har man tillsammans gjort mer än det bästa av situationen och prövat nya idéer för att utveckla arbetsformer och service till det nya biblioteket som invigs på världsboksdagen den 23 april nästa år.
Innovationerna har man prövat ut på de fyra nischbiblioteken Global, Dynamo Mini och 300 kvadrat, men man får inte heller glömma att en stor del av personalen arbetar runt om i staden på stadsdelsbiblioteken och hämtar inspiration och idéer därifrån, som man kan ta med sig in i det nya huset.
Så denna utmärkelse måste ses som en arbetsseger för hela stadsbibliotekets personal. Kulturnämnden och kommunstyrelsen har också visat största förståelse för svårigheten att budgetera när hela verksamheten har varit i rörelse och det har underlättat och möjliggjort för bibliotekschefen att fatta de mest rationella besluten.
Stadsbibliotekets ledningsgrupp har suttit i lokaler i förvaltningens centrala administration på Norra Hamngatan 8 under den här tiden och jag har själv sett med vilken energi, glädje och konstruktiv attityd man haft för att lösa uppkommande problem. Man är där från tidiga ottan till sent, har bestämt sig för att detta att skapa göteborgarnas nya bibliotek är en händelse som är "once in a lifetime" och man agerar därefter.
Det är ett lagarbete, men det är viktigt för mig att säga att detta är ett fint erkännande för bibliotekschefen Christina Persson, som är den mest engagerade och drivande bibiblioteksmänniska jag har mött.

Bokmässan igång - Michael Kaiser talade om konstens värde på Medieakademin

Bokmässan rivstartade idag klockan åtta med en intensiv presentation av Michael Kaiser, som ibland kallas USA:s inofficiella kulturminister. Kaiser är chef för John F. Kennedy Center i Washington, ett "center for performing arts", med en budget på 200 miljoner dollar. Av detta har man ett statligt anslag på 150 000 vilket gör att man "inte blir så känslig för neddragningar av det offentliga stödet", som han uttryckte det.
Huvudfrågan är kanske hur man finansierar de övriga 199,850 miljonerna?
I sin nya bok The Cycle presenterar Kaiser sin filosofi, som i korthet går ut på att det viktigaste, det allra viktigaste och nästan enda viktiga, är att man måste utgå från hög konstnärlig kvalitet, att stödja konstnärernas drömmar och hjälpa till med att förverkliga dem.
Om idéerna är tillräckligt bra hittar man sedan de sponsorer, donatorer och mecenater som är villiga att stödja dem. Med denna grundfilosofi har han vänt mer eller mindre konkursmässiga konstnärliga ensembler och institutioner till att gå ihop och med vinst. Framför allt i USA, men även i Europa. Det tog 17 år att få ordning på och renovera och omorganisera Londonoperan....ett perspektiv som manar till eftertanke nu när Kungliga operan ska byggas om.
Han betonade att det är mycket lättare att arbeta på detta sätt i USA, eftersom det är ett "national embarrassment" att man inte har någon statlig kulturpolitik, ett historiskt arv från de första europeiska puritaner som seglade över Atlanten med Mayflower och som ansåg att musik och skådespel är synd.
Denna förlägenhet har skapat ett dåligt samvete som i sin tur lett till att det finns en störe beredskap och intresse för att gå in med donationer av olika slag i det amerikanska kulturlivet. Om han fick välja skulle det vara en modell som bestod av en större offentlig grundfinansiering och en lika stor privat. Då skulle man inte bli så känslig för konjunkturer, utan skulle kunna arbeta mera långsiktigt.
På många sätt är Kaisers tankar varken originella eller nya. Men det är kanske inte det som är huvudfrågan - det svåra är att göra det, genomföra det, i praktiken. Och på det området är han nog oöverträffad. Kanske var det också därför kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth avrundade mötet med att förläna honom Nordstjärneorden.

Idag är vi alla romer

När jag kom tillbaka till Sverige efter fyra år i Tyskland 1992 insåg jag att jag hade förlorat något av den tillit och förtroende för Sverige som hemland som jag tydligen hade innan jag flyttade därifrån. Det fanns många skäl till det. Ett av de viktigaste var den påfallande självgodheten.
Efter att ha levt med den tyska återföreningen och den allt mer skoningslösa uppgörelsen med de egna tyska förbrytelserna innan och under Andra världskriget hade jag sett något som jag aldrig upplevt på det viset tidigare - en självkritik på riktigt.
I de svenska medier som fanns tillgängliga i Tyskland på den tiden kunde man utläsa en lätt blasé hållning till de stora händelserna där nere på kontinenten. I Sverige hade vi kommit så mycket längre, bra att de demokratiserar sig, det var på tiden, osv.
Det som sedan slog mig var att man i Sverige inte alls hade bearbetat sin förträngda historia med Nazi-Tyskland. Var det inte passkandaler så var det naziguld, stulet från mördade i koncentrationsläger. Jag kan inte se att denna historia är helt utredd ännu.
Likadant var det med diskrimineringen av romerna i Sverige. Delar av denna sorgliga historia kan man ta del av i den omskakande utställningen "Vi är romer" på Göteborgs stadsmuseum. Diskrimineringen har pågått in i vår tid, och nu visar det sig att den blivit ännu mera utvecklad genom specifika register över romer. På listan finns över 200 barn, flera bara ett par år gamla. Varför dessa listor upprättats kommer vi säkert den närmaste tiden få läsa mer eller mindra fantasirika skildringar om, av välmenande företrädare för polismyndigheten.
Det verkligt allvarliga är i mina ögon att man inte ser eller inser att det inte är någon som helst skillnad på den här typen av registrering och den typ av registrering av romer, judar eller andra utpekade grupper i Nazi-Tyskland under den tiden. Inte heller där var alla tjänstemän, poliser eller hemliga poliser enbart ondsinta ideologiska fanatiker, utan av olika skäl gjorde som man blev tillsagd, av rädsla att förlora jobbet, eller livet, sitt eget eller närståendes.
Den oron behöver dock inte nitiska svenska tjänstemän hysa idag, ifall man skulle vägra upprätta olagliga register över specifika folkgrupper. Det hela kokar ned till en sorts sorglig blandning av naiv okunskap, historielöshet, självgodhet och bristande omdöme.
En av de författare som tidigast skrev om det generella övervakningssamhället var George Orwell i sin roman 1984. Om han vetat att den gata han bodde på, den park han passerade förbi på väg till puben och själva puben idag är TV-övervakade hade han knappast trott att det kunde vara möjligt. Det överskrider vida den fantasi han själv hade om en dystopisk övervakningsvärld.
I den världen lever vi alla, oavsett om vi kablar ut våra personliga data och omständigheter via Facebook, eller amerikanska säkerhetstjänsten hackar sig in i läkarjournaler och bankkonton. Men där är vi alla en av alla andra som utsätts för samma övervakning.
Skandalen med registreringen av svenska romer går flera steg längre och måste omedelbart redas ut och avbrytas. För romernas skull, men också för alla andras.
Idag är vi alla romer och jag känner bara hopplöshet efter ännu en obegriplig, onödig och farlig kränkning.