På Youtube kan man hitta de mest oväntade musikvideor. Framförallt uppskattar jag möjligheten att man kan jämföra liveuppträdanden som ibland ger möjlighet att upptäcka de mest spännande nyanser. När jag letade efter en viss spelning med Weather Report härom veckan hittade jag en tidig version av Miriam Makebas klassiker Pata Pata. Det är en fantastisk version. Den är från 1967. Hon har leopardklänning.
Men det är inte i första hand hennes utseende som tilltalar mig, även om hon på många sätt är sinnebilden för afrikansk skönhet vid denna tid. Det är den bubblande livsglädjen och stoltheten.
Och i denna version finns det några förklarande textrader som jag aldrig hört förut;
"Pata Pata is the name of a dance we do down in Johannesburg West. Everybody starts to move, as soon as the Pata Pata starts to play"
och lite längre fram i låten;
"Every Friday and Saturday night is Pata Pata time. The music is going on all night long, until the morning sun begins to shine".
Johannesburg West? Jag undrar om hon menar Johannesburg Southwest? Soweto? Probably.
Det är nio år innan kravallerna i Soweto, där motståndet mot apartheid växte fram, där Mandela bodde, där Tutu bodde, där fortfarande många av dagens sydafrikanska ledare bodde.
Det är på något sätt som om den kraften, livsviljan, energin, stoltheten som till slut ledde till att apartheid kunde övervinnas finns i hennes ögon, gester, varje frasering. Att Nelson Mandela blev fri och till slut, den är dagen på våren 1990 och kunde landa med flyget från Robben Island, på Pretorias flygplats och gå ned för trappan och lyfta den knutna handen mot skyn. Jag minns att jag läste den artikeln i Dagens Nyheter på mitt tjänsterum i Erlangen, klippte ut bilden på Mandela, satte den på väggen. Och när jag några år senare efter valsegern 1994, hörde hans tal när ANC vunnit valet, som alluderade på Martin Luther King, med omkvädet "Free at last". Det var så starkt, jag grät i bilen, minns att jag var på väg mellan Kungälv och Göteborg när jag hörde det på radio. När jag lyssnar till Miriam Makeba från 1967 tänker jag på allt det där, som om det redan fanns där då. Kanske är det bara en välvillig efterhandskonstruktion. Kanske har det inte alls med den saken att göra. Men det är de associationer jag får och för egen del är det bra så.
söndag 12 februari 2012
söndag 5 februari 2012
Lady Macbeth från Mzensk på Göteborgsoperan
Lady Macbeth of Scotland är i Shakespeares drama en rasande maktlysten kvinna som driver sin vankelmodige och inte lika begåvade make i fördärvet. Viljan till makt är den enda och och ohyggligt starka drivkraften, som överskuggar allt annat.
Lady Macbeth från Mzensk i Sjostakovitj opera är en helt annan kvinna - en uttråkad hustru till en välbärgad köpman, låt vara lika vankelmodig och obegåvad som den skotske tronpretendenten.
Gitte-Maria Sjöbergs Katerina Ismajlova är i jämförelse ett rö i vinden, som inte drivs av sin viljestyrka, utan snarare av sin stora längtan efter närhet och kärlek, åtminstone efter ett barn, eller vad som helst för att få en uppgift i livet. Sjöberg är en rasande skicklig sopran, från operan i Köpenhamn. Hon behärskar hela sitt register fullt ut, nyanserar nästan för bra, hon är den självklara mittpunkten i denna föreställning och distanserar alla i sin omgivning utom svärfar Boris Ismajlov som sjungs mycket övertygande av Mats Almgren. Även i sin roll är han den enda som håller emot den allt mer destruktiva Katerinas desperata försök att manövrera sig in i ett hopplöst läge som leder till att hon förgiftar sin svärfar och styper sin man Sinovij Ismajlov (Joakim Ottosson) med sin älskares, Sergejs, livrem.
Sjostakovitjs musik är sällsamt vacker, sällsamt rysk, sällsamt varligt dirigerad av Thomas Sanderling och en ren njutning i denna föreställning. Man skulle kunna sitta och bara lyssna, det vore värt hela kvällen. Men då hade man missat det oavbrutna myllret på scenen. Jag minns inte när jag senast såg en operaföreställning där det hände så mycket på scenen, nästan hela tiden är det rörelse. Men det är en sorts fördröjd action, i takt med den kvardröjande musiken.
Och framför allt hade man även missat den likaså mest ambitiösa scenografi i Göteborgsoperans historia, denna gång av Paul Brown. Det blir möjligt att utveckla den på detta vis tack vare den stora och djupa scenen. Sista aktens hela vägg är monumental. Den har ett tiotal rum som befolkas med ett femtiotal personer, alla oavbrutet i rörelse. I slutscenen begår Katerinas sitt sista mord på en rival (avviker här från originalet) och sitt eget självmord med svampröra av en giftsvamp som också är det som används för att röja svärfar Boris ur vägen.
Passionens pris, är det vad Sjostakovitj vill köpslå om? Kanske, men ändå inte. Det är nog egentligen inte passionen som han anser är problemet, utan hur man väljer att förhålla sig till den. Om den blir en positiv kraft i ens liv, eller om man inte håller emot, utan låter den ta egen gestalt och ta över. Då blir inget kvar, bara död och förtvivlan.
Lady Macbeth från Mzensk i Sjostakovitj opera är en helt annan kvinna - en uttråkad hustru till en välbärgad köpman, låt vara lika vankelmodig och obegåvad som den skotske tronpretendenten.
Gitte-Maria Sjöbergs Katerina Ismajlova är i jämförelse ett rö i vinden, som inte drivs av sin viljestyrka, utan snarare av sin stora längtan efter närhet och kärlek, åtminstone efter ett barn, eller vad som helst för att få en uppgift i livet. Sjöberg är en rasande skicklig sopran, från operan i Köpenhamn. Hon behärskar hela sitt register fullt ut, nyanserar nästan för bra, hon är den självklara mittpunkten i denna föreställning och distanserar alla i sin omgivning utom svärfar Boris Ismajlov som sjungs mycket övertygande av Mats Almgren. Även i sin roll är han den enda som håller emot den allt mer destruktiva Katerinas desperata försök att manövrera sig in i ett hopplöst läge som leder till att hon förgiftar sin svärfar och styper sin man Sinovij Ismajlov (Joakim Ottosson) med sin älskares, Sergejs, livrem.
Sjostakovitjs musik är sällsamt vacker, sällsamt rysk, sällsamt varligt dirigerad av Thomas Sanderling och en ren njutning i denna föreställning. Man skulle kunna sitta och bara lyssna, det vore värt hela kvällen. Men då hade man missat det oavbrutna myllret på scenen. Jag minns inte när jag senast såg en operaföreställning där det hände så mycket på scenen, nästan hela tiden är det rörelse. Men det är en sorts fördröjd action, i takt med den kvardröjande musiken.
Och framför allt hade man även missat den likaså mest ambitiösa scenografi i Göteborgsoperans historia, denna gång av Paul Brown. Det blir möjligt att utveckla den på detta vis tack vare den stora och djupa scenen. Sista aktens hela vägg är monumental. Den har ett tiotal rum som befolkas med ett femtiotal personer, alla oavbrutet i rörelse. I slutscenen begår Katerinas sitt sista mord på en rival (avviker här från originalet) och sitt eget självmord med svampröra av en giftsvamp som också är det som används för att röja svärfar Boris ur vägen.
Passionens pris, är det vad Sjostakovitj vill köpslå om? Kanske, men ändå inte. Det är nog egentligen inte passionen som han anser är problemet, utan hur man väljer att förhålla sig till den. Om den blir en positiv kraft i ens liv, eller om man inte håller emot, utan låter den ta egen gestalt och ta över. Då blir inget kvar, bara död och förtvivlan.
onsdag 1 februari 2012
Konsten intar Drottningtorget i Göteborg
I gårdagens GP kommenterade Annika von Hauswolff det nya konstverket av Jaume Plensa på Drottningtorget. Konstverket, tre män som sitter och håller för ögon, öron och mun, är en del av den konstnärliga gestaltning av Clarion Post Hotel som curerats av Sune Nordgren, ända in i varje rum.
Det är ett ganska nytt grepp i Göteborg, även om Avalon Hotel arbetat på liknande sätt. Man kan ha olika uppfattning om Plensas verk - von Hauswolff anser att det är kitsch och misstänker bristande konstpolitik i staden.
Till skillnad från de flesta andra städer i Sverige har Göteborg en uttalad konstpolitik. Om den lett till några revolutionerande resultat för Göteborg som konststad är väl ännu ovisst. Men det är ändå en viktig hållning i en tid när man på nationell och regional nivå allt oftare börjar distansera sig från en renodlad konstpolitik, av olika skäl. Rent konkret fördelar kulturnämnden drygt 50 miljoner kronor om året till det fria kulturlivet i staden, bedömningarna för detta görs helt på konstpolitikens grunder.Konstpolitiken finns även kvar som självständigt politikområde i den kulturstrategi som är under framtagning.
Jaume Plensas verk är dock inget resultat av stadens konstpolitik, utan av Sune Nordgrens arbete med Clarion Post Hotel. Den totala kostnaden för hotellet lär vara 1,4 miljarder kronor. Därav har man satt av 20 miljoner till konstnärlig gestaltning. Det är 1,5 procent av totalkostnaden, dvs en halv procent mer än den procent som staden nu fattat beslut om att avsätta för konstnärlig gestaltning av offentliga byggnader. Den traditionellt symboliska betydelsen av de tre männens försök att stänga av världen utanför är att man på det viset kan undvika att dras in i konflikter med omvärlden.
Det kan dock betyda flera andra saker, som att inte vilja lyssna eller förstå det som händer. Det kan kanske kännas provocerande - inte minst i en stad som fått ordentliga törnar på senare tid. Kitsch eller inte, det är onekligen ett steg i rätt riktning att provocerande konstverk tar plats på de stora mötesplatserna i stan.
Det är ett ganska nytt grepp i Göteborg, även om Avalon Hotel arbetat på liknande sätt. Man kan ha olika uppfattning om Plensas verk - von Hauswolff anser att det är kitsch och misstänker bristande konstpolitik i staden.
Till skillnad från de flesta andra städer i Sverige har Göteborg en uttalad konstpolitik. Om den lett till några revolutionerande resultat för Göteborg som konststad är väl ännu ovisst. Men det är ändå en viktig hållning i en tid när man på nationell och regional nivå allt oftare börjar distansera sig från en renodlad konstpolitik, av olika skäl. Rent konkret fördelar kulturnämnden drygt 50 miljoner kronor om året till det fria kulturlivet i staden, bedömningarna för detta görs helt på konstpolitikens grunder.Konstpolitiken finns även kvar som självständigt politikområde i den kulturstrategi som är under framtagning.
Jaume Plensas verk är dock inget resultat av stadens konstpolitik, utan av Sune Nordgrens arbete med Clarion Post Hotel. Den totala kostnaden för hotellet lär vara 1,4 miljarder kronor. Därav har man satt av 20 miljoner till konstnärlig gestaltning. Det är 1,5 procent av totalkostnaden, dvs en halv procent mer än den procent som staden nu fattat beslut om att avsätta för konstnärlig gestaltning av offentliga byggnader. Den traditionellt symboliska betydelsen av de tre männens försök att stänga av världen utanför är att man på det viset kan undvika att dras in i konflikter med omvärlden.
Det kan dock betyda flera andra saker, som att inte vilja lyssna eller förstå det som händer. Det kan kanske kännas provocerande - inte minst i en stad som fått ordentliga törnar på senare tid. Kitsch eller inte, det är onekligen ett steg i rätt riktning att provocerande konstverk tar plats på de stora mötesplatserna i stan.
tisdag 31 januari 2012
Pustervik - Göteborgs nya musikscen
Det blir en spännande nystart för Göteborgs nya musikscen Pustervik i Pusterviks gamla lokaler på Järntorgsgatan. Namnförvirring? Nej, Pusterviksteatern har som bekant intagit Stora Teatern och skapar en ny verksamhet där, namnet är därmed givet, åtminstone sedan 1880. Stora Teatern hette inledningsvis Nya Teatern när den invigdes 1859. Inriktningen på spännande och konstnärligt anspråksfuill scenkonst förblir dock den samma.
Den nya musikscenen Pustervik kommer att drivas av den entusiastiska trion Lotten Erlander, Johan "Red Top" Larsson och Joakim Levin. När Red Top, Joakim och jag klev omkring i byggmaterialet en dag förra veckan var det svårt att känna annat än ren glädje. Det kommer att bli ett härligt ställe, can't wait for the Grand Opening någon gång under våren, datum ännu hemligt.
Red Top berättar om de olika möjliga scenformaten och hur man vill arbeta med musik ur de mest skilda genrer. Man vill gärna också medverka i andra större och mindre arrangemang, såsom Filmfestivalen, Dans & Teaterfestivalen och liknande. Vilken programläggning det blir i övrigt är inte klart ännu, men man vill gärna ha så stor bredd som möjligt och våga göra det överraskande.
När jag går där ifrån tänker jag att det är underbart med människor som vill något, som har idéer, och vågar att satsa på dem. Och nu ser man även till att den inarbetade adressen på Järntorgsgatan ut mot Järntorget även framöver kommer att vara en självklar mötesplats i stan.
Den nya musikscenen Pustervik kommer att drivas av den entusiastiska trion Lotten Erlander, Johan "Red Top" Larsson och Joakim Levin. När Red Top, Joakim och jag klev omkring i byggmaterialet en dag förra veckan var det svårt att känna annat än ren glädje. Det kommer att bli ett härligt ställe, can't wait for the Grand Opening någon gång under våren, datum ännu hemligt.
Red Top berättar om de olika möjliga scenformaten och hur man vill arbeta med musik ur de mest skilda genrer. Man vill gärna också medverka i andra större och mindre arrangemang, såsom Filmfestivalen, Dans & Teaterfestivalen och liknande. Vilken programläggning det blir i övrigt är inte klart ännu, men man vill gärna ha så stor bredd som möjligt och våga göra det överraskande.
När jag går där ifrån tänker jag att det är underbart med människor som vill något, som har idéer, och vågar att satsa på dem. Och nu ser man även till att den inarbetade adressen på Järntorgsgatan ut mot Järntorget även framöver kommer att vara en självklar mötesplats i stan.
måndag 23 januari 2012
Sol, snö och salta hav
Det är något visst med snötäckta bohuslänska klippor och is i vikarna. Några år i början av nittiotalet bodde jag i Fjällbacka och hade ute hummertinorna ända in i december. Ljuset är helt annorlunda kalla vinterdagar än under någon annan tid på året. De rosa skyarna laddade den röda graniten med ytterligare nyanser av regnbågar, det nästan nollgradiga vattnet doftade annorlunda, som om det tog fast form, tång, fisk, rått.
Redan efter årsskiftet klarnar det upp och blir isblått. Man kan vandra längs stranden och småprata förtroligt, det är en bra tid för drömmar. Tystnaden talar lika ofta, en laber nordostlig vind skär rakt in i själen, minner om andra breddgrader, bortom röstlösheter. Men ändå.
Man kan inte möta solens blick utan att bli bländad. Bländningen är också ett tilltal, av annan sort. Lika ofta behövs den, för att kunna se klart sedan.
Redan efter årsskiftet klarnar det upp och blir isblått. Man kan vandra längs stranden och småprata förtroligt, det är en bra tid för drömmar. Tystnaden talar lika ofta, en laber nordostlig vind skär rakt in i själen, minner om andra breddgrader, bortom röstlösheter. Men ändå.
Man kan inte möta solens blick utan att bli bländad. Bländningen är också ett tilltal, av annan sort. Lika ofta behövs den, för att kunna se klart sedan.
söndag 15 januari 2012
Chaucer, Blake, Pasolini och universums skapelse
När jag saltade vattnet för att koka en bit fransyska och göra en Tafelspitz (österrikiskt pepparrotskött) rörde jag runt i kastrullen och plötsligt skapades en virvel och saltet snurrade runt i vattnet på ett sätt som påminde starkt om bilder av Vintergatan.
Tankana vandrade till William Blakes rader; "To see a world in a grain of sand/ and heaven in a wild flower" - att se Vintergatan i en kastrull....
Sådana ögonblick av synkronicitet är lika svårfångade som värdefulla, de sätter en sorts vass kant på en konturlös dag.
Igår såg jag om Pasolinis filmatisering av Geoffrey Chaucers sällsamma berättelser Canterbury Tales. De berättelserna är skrivna på den vackraste medeltida engelska, (på italienska försvinner förstås flera nyanser) och innehållsmässigt präglas de av en helt annan världsbild, en dualistisk värld där människan är i kläm mellan himmel och helvete. En tid när Bob Dylans ord "God is the greatest, but Satan rules the world" var närmast självklara för alla och envar, innan renässansens idémässiga expansioner och upplysningens lagiska bekräftelser av desamma kastade ut människorna på en resa mot helt andra kontinenter.
Det sinnrika med Pasolinis fria tolkningar av Chaucer är att de berättartekniska skikten i sig själva på ett märkligt vis bär berättelsen framåt. Canterbury Tales handlar om pilgrimernas resa till Canterbury och hur de resande förkortar sina kvällar genom att berätta sällsamma, humoristiska och erotiska berättelser för varandra. I Pasolinis film spelar regissören själv Chaucer, som är med på pilgrimsresan, men som sedan byter perspektiv och sitter i sin skrivarstol i sitt hem. Han somnar in under arbetet, blir väckt av sin hustrus skarpa stämma, de nedtecknade berättelserna flyter ihop med drömmar. Den pasoliniska tolkningarna är skruvade, men rörande mänskliga i sin branta kontrast mellan en drömd andlighet och rå lust.
Till slut mynnar filmens fabel ut i helvetet som är ett surrealistiskt mån- eller vulkanlandskap där en rödvingad stordjävul skiter ut nya människor, fullt påklädda, ut i världen.
Saltet virvlar i kastrullen, innan det smälter i det allt varmare vattnet.
"Hold infinity in the palm of Your hand/ and eternity in an hour."
Tankana vandrade till William Blakes rader; "To see a world in a grain of sand/ and heaven in a wild flower" - att se Vintergatan i en kastrull....
Sådana ögonblick av synkronicitet är lika svårfångade som värdefulla, de sätter en sorts vass kant på en konturlös dag.
Igår såg jag om Pasolinis filmatisering av Geoffrey Chaucers sällsamma berättelser Canterbury Tales. De berättelserna är skrivna på den vackraste medeltida engelska, (på italienska försvinner förstås flera nyanser) och innehållsmässigt präglas de av en helt annan världsbild, en dualistisk värld där människan är i kläm mellan himmel och helvete. En tid när Bob Dylans ord "God is the greatest, but Satan rules the world" var närmast självklara för alla och envar, innan renässansens idémässiga expansioner och upplysningens lagiska bekräftelser av desamma kastade ut människorna på en resa mot helt andra kontinenter.
Det sinnrika med Pasolinis fria tolkningar av Chaucer är att de berättartekniska skikten i sig själva på ett märkligt vis bär berättelsen framåt. Canterbury Tales handlar om pilgrimernas resa till Canterbury och hur de resande förkortar sina kvällar genom att berätta sällsamma, humoristiska och erotiska berättelser för varandra. I Pasolinis film spelar regissören själv Chaucer, som är med på pilgrimsresan, men som sedan byter perspektiv och sitter i sin skrivarstol i sitt hem. Han somnar in under arbetet, blir väckt av sin hustrus skarpa stämma, de nedtecknade berättelserna flyter ihop med drömmar. Den pasoliniska tolkningarna är skruvade, men rörande mänskliga i sin branta kontrast mellan en drömd andlighet och rå lust.
Till slut mynnar filmens fabel ut i helvetet som är ett surrealistiskt mån- eller vulkanlandskap där en rödvingad stordjävul skiter ut nya människor, fullt påklädda, ut i världen.
Saltet virvlar i kastrullen, innan det smälter i det allt varmare vattnet.
"Hold infinity in the palm of Your hand/ and eternity in an hour."
fredag 6 januari 2012
Nyårskonserten 2012
Mariss Jansons dirigerade årets nyårskonsert från Wiener Musikverein på nyårsdagen. Jansons föddes i Riga i Lettland där han dirigerade byggklossar och leksaker redan i som liten. Ett tidigare yrkesval är svårt att tänka sig och han studerade sedan vid Musikkonservatoriet i dåvarande Leningrad.
1969 flyttade Jansons till Wien och följde den legendariske Herbert von Karajan några år innan han 1979 tog över Oslos symfoniker, där han stannade till år 2000. För närvarande leder han Bayerischer Rundfunks symfoniorkester i München. Så steget över till Wien var inte så långt denna gång och vad jag förstod på den tyske kommentatorn finns det en stor sympati mellan orkestern och dirigenten. Det var också tydligt att se under den lite ovanliga konserten i år. Tonvikten låg vid de olika kompositörerna med namnet Strauss; Johann Strauss den äldre, den yngre ( Ander schönen blauen Donau) och bröderna Eduard och Joseph.
Men även Bizets Carmen spelades, lite symboliskt. Janssons var inbokad för att dirigera hela operan i Wien för några år sedan, men en hjärtinfarkt kom emellan. Nu var spelglädjen synbar på alla sätt. Den största utmaningen som dirigent hade Jansons denna gång när det gällde att dosera publikens taktklapp till Radetskymarschen. Man kan ana en generationsväxling även i publiken, så odsiciplinerat och på fel ställe klämde man i från parketten.
En förändring som jag tidigare inte noterat var att de traditionellt underbara blomsterarrangemangen från San Remo i Italien i år även medgestaltas av lokala blomsterhandlare. Man anar wienska korridorsförhandlingar.....
Sammantaget tycker jag nog att det var en mer levande konsert än 2011.
Aber Wien verbleibt Wien.
1969 flyttade Jansons till Wien och följde den legendariske Herbert von Karajan några år innan han 1979 tog över Oslos symfoniker, där han stannade till år 2000. För närvarande leder han Bayerischer Rundfunks symfoniorkester i München. Så steget över till Wien var inte så långt denna gång och vad jag förstod på den tyske kommentatorn finns det en stor sympati mellan orkestern och dirigenten. Det var också tydligt att se under den lite ovanliga konserten i år. Tonvikten låg vid de olika kompositörerna med namnet Strauss; Johann Strauss den äldre, den yngre ( Ander schönen blauen Donau) och bröderna Eduard och Joseph.
Men även Bizets Carmen spelades, lite symboliskt. Janssons var inbokad för att dirigera hela operan i Wien för några år sedan, men en hjärtinfarkt kom emellan. Nu var spelglädjen synbar på alla sätt. Den största utmaningen som dirigent hade Jansons denna gång när det gällde att dosera publikens taktklapp till Radetskymarschen. Man kan ana en generationsväxling även i publiken, så odsiciplinerat och på fel ställe klämde man i från parketten.
En förändring som jag tidigare inte noterat var att de traditionellt underbara blomsterarrangemangen från San Remo i Italien i år även medgestaltas av lokala blomsterhandlare. Man anar wienska korridorsförhandlingar.....
Sammantaget tycker jag nog att det var en mer levande konsert än 2011.
Aber Wien verbleibt Wien.
onsdag 4 januari 2012
Tysklands president Wulff intervjuas
Nyss avslutades en intervju med Tysklands president Christian Wulff i tyska ARD (Tyska TV 1). Han utfrågades av två garvade politiska journalister, Ulrich Deppendorf (Tysklands svar på Sören Holmberg, som alltid kommenterar alla valresultat sedan 20 år) och Bettina Schausten.
Den tjugo minuter långa intervjun gav inga nya svar. Man frågade om den privata krediten för husköpet efter skilsmässan, som inte har varit olaglig på något vis, och efter hans försök att skjuta upp publiceringen i Bild-Zeitung av detaljerna kring samma kredit.
Presidenten försökte vinna sympatier genom att vädja till tyskarnas förståelse för hans pressade situation och önskan att skydda privatlivet och journalisterna tryckte på hur presidentämbetet nu skadats av dessa krumbukter.
I Tyskland kallas mediestrategin att bara erkänna det som redan är bevisat för salami-taktik - man skär av en liten bit i taget och lägger på bordet. Den verkar sällan vara framgångsrik. Wulff kontrade med att det är omöjligt att svara på något annat sätt när man får 400 frågor som ska besvaras så snart som möjligt. Då måste man beta av det som går att reda ut enkelt först och mer specifika detaljer om vad hans hustrus klänning kostade vid det andra bröllopet, eller om den möjligen var lånad från en butik eller en väninna måste anstå tills dess att man hunnit kolla det ordentligt.
Som åskådare blir man allt mer beklämd av både presidentens hållning och hur journalisterna har svårt att hålla sig till det väsentliga, nämligen om presidenten verkligen hade hotat Bild-Zeitungs chefredaktör angående den förestående publiceringen eller inte.
Hela det här händelseförloppet, som snurrat på sedan Lucia ungefär, är en ganska banal och trist historia som fått orimliga proportioner. Den skapar bara en pseudodebatt om moral och förtroende som i själva verket enbart bidrar till att rasera både moralen och förtroendet hos allmänheten för presidentämbetet och personen Christian Wulff å ena sidan och medierna och politiska meningsmotsåndare som pompösa moralpredikanter och tvättnote-revisorer å andra sidan. Det finns bara förlorare, i Tyskland ingen bra start på året.
Den tjugo minuter långa intervjun gav inga nya svar. Man frågade om den privata krediten för husköpet efter skilsmässan, som inte har varit olaglig på något vis, och efter hans försök att skjuta upp publiceringen i Bild-Zeitung av detaljerna kring samma kredit.
Presidenten försökte vinna sympatier genom att vädja till tyskarnas förståelse för hans pressade situation och önskan att skydda privatlivet och journalisterna tryckte på hur presidentämbetet nu skadats av dessa krumbukter.
I Tyskland kallas mediestrategin att bara erkänna det som redan är bevisat för salami-taktik - man skär av en liten bit i taget och lägger på bordet. Den verkar sällan vara framgångsrik. Wulff kontrade med att det är omöjligt att svara på något annat sätt när man får 400 frågor som ska besvaras så snart som möjligt. Då måste man beta av det som går att reda ut enkelt först och mer specifika detaljer om vad hans hustrus klänning kostade vid det andra bröllopet, eller om den möjligen var lånad från en butik eller en väninna måste anstå tills dess att man hunnit kolla det ordentligt.
Som åskådare blir man allt mer beklämd av både presidentens hållning och hur journalisterna har svårt att hålla sig till det väsentliga, nämligen om presidenten verkligen hade hotat Bild-Zeitungs chefredaktör angående den förestående publiceringen eller inte.
Hela det här händelseförloppet, som snurrat på sedan Lucia ungefär, är en ganska banal och trist historia som fått orimliga proportioner. Den skapar bara en pseudodebatt om moral och förtroende som i själva verket enbart bidrar till att rasera både moralen och förtroendet hos allmänheten för presidentämbetet och personen Christian Wulff å ena sidan och medierna och politiska meningsmotsåndare som pompösa moralpredikanter och tvättnote-revisorer å andra sidan. Det finns bara förlorare, i Tyskland ingen bra start på året.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
