torsdag 3 maj 2012

Opera - en daterad genre? Gunilla Brodrej hittar ömma punkter.

I ett intressant inlägg i gårdagens Expressen diskuterar Gunilla Brodrej operagenrens förkärlek för destruktiva kvinnoporträtt och bristande genusmedvetenhet. Det är en konstruktiv fortsättning på den debatt som utlöstes av striden om Lady Macbeth från Mzensk på Göteborgsoperan, då Brodrej blev kritiserad på en oväntat låg språklig nivå av bl.a. styckets regissör på en numera bortagen facebook-tråd.
Brodrej såg påhoppet på henne som ett utslag av en förlegad och nedsättande kvinnosyn och konstaterar nu att detta tyvärr är ganska vanligt förekommande i operasammanhang.
Jag tänkte först på ett liknande sätt när jag såg repertoaren för Göteborgsoperan den här säsongen. Det är kvinnor som spelar de stora huvudrollerna; Salome, Tosca, Lady Macbeth och säsongen avslutas med Lucrezia Borgia. Samtliga roller har skrivits med helt andra perspektiv än jämställda. Samtliga kvinnor är destruktiva och spelar ut detta med hela sina rösters och rörelsers register.
Det är onekligen sorgligt att det enda sättet att få spela en huvudroll för en kvinna på 1800-talet var genom att balansera på vansinnets rand och inte sällan klappa igenom. Och denna företeelse ryckt ur sitt historiska sammanhang är förstås ännu mera sorglig. Samtidigt är det svårt att värja sig mot omständigheten att jämställdheten under 1800-talet inte kommit särskilt långt och det även inom litteraturen och teatern ofta var så att de enda kvinnor som kunde ta en självständig roll var just de som föll ur det gängse mönstret och obstruerade mot det patriarkaliska samhället. De stämplades av som vansinniga och fick därmed betala priset för handlingar som med dagens mått mätt var vore fullständigt normala, men då var otänkbara för kvinnor. Därför kan jag tycka att det möjligen är mindre fruktbart att kritisera dåtidens konst för att vara politiskt eller moraliskt inkorrekt idag.
Vad som däremot är en helt annan sida av saken är att det, enligt Brodrej, inte hänt särskilt mycket när det gäller nytolkningar av dessa operor. Att det verkar finnas en manlig regissörsblick som inte bekvämar sig att ställa om sig eller varken ifrågasätta eller ge de klassiska verken en modernare gestaltning, utan som traderar samma gamla förtryckarmentalitet och trista bild av t.ex. den kvinnliga sexualiteten som hos vilken 1800-talskompositör som helst. Och när denna oföränderlighet stöter på det postmoderna samhällets exploatering och kommersialisering av sexualiteten uppstår en sorts multiplikation av faktorerna så att resultatet i vissa fall kan bli iögonenfallande kärlekslöst och monotont i sina manieristiska överdrifter.
Så frågan om den goda smaken, konstens autonomi och det allmänna bästa är minst lika komplicerad inom operakonsten som inom de andra konstarterna. På gott och ont.