Shelter from the Storm - Bob Dylan at Budokan

Så här i stormens öga, mellan två regnkaos, har jag lyssnat mycket på Bob Dylans legendariska live-platta At Budokan från Japanturnén 1978. Det är en mycket speciell konsert, där Dylan sin vana trogen omvandlar sina klassiska låtar från de tidigare raka folk- och rock-varianterna till en sorts baktakter som mest för tankarna till reggae. Det är Bob Marleys storhetstid, One love/One world.
Sällan är Dylans så spänstig live som på denna platta. Jag har, olika skäl, kommit att lyssna om och om igen på "Shelter from the Storm". Det är en av de mest ojämna texterna på Blood on the Tracks - min favorit bland sjuttiotalsskivorna.
I denna live-version slår det mig vilken påfallande vårdad och väl fraserad amerikansk engelska han sjunger. Varenda stavelse andas midwest-twang och southern drawl, med de sedvanliga glidningarna på konsonanter, på ett spontant sätt, men ändå med skarp precision. Den ofta raspiga och nasala rösten är i högform och låter bättre än någonsin, kompet, med kören och saxofonsolona ökar volymen anmärkningsvärt mycket.
Några av verserna är rena nonsenstexterna (humming like a crocodile, ravished in the corn) medan andra är så vackra i sin skörhet att man fryser. Så här innan den nya stormen kommer, på luciadagen, kan jag inte frigöra mig från de här raderna:
Suddenly I turned around
She was standing there
With silver-bracelets on her arms
Flowers in her hair
She walked up to me so gracefully
And took my crown of thorn
Come in she said I'll give You
Shelter from the storm