Årsskiftet 2013-2014

2013 har varit ett händelserikt år ur de flesta perspektiv.
Den kvardröjande känslan är på ett vis ganska schizofren. Varje dag har mina medarbetare och jag nya spännande projekt att arbeta med; Stadsbibliotekets ombyggnad är nu inne i sin slutfas och det återöppnar den 23 april på Världsboksdagen, förstudie för eventuell ny konsthall i Artilleristallarna pågår, vi har haft uppstartsmöte för förstudie av ombyggnad av Göteborgs konstmuseum, förberedelser till förstudien om ombyggnad av Sjöfartsmuseet/Akvariet är i full gång, en förstudie om Varvs- och Industrihistoriskt Centrum presenterades i december för kulturnämnden, Röhsska har fått en ny chef, Tom Heqvist, som omstrukturerar verksamheten och där vi även åtgärdar brister i fastigheten, Göteborgs stadsmuseum har fortfarande någon vecka kvar på en av sina största och mest aktuella utställningar någonsin, "Vi är romer" som nu ska ut på turne i landet, Stora Teatern går för oftast fulla hus och börjar hitta sin form, likväl som Ungdomens kulturhus, Frilagret i Lagerhuset.
Alla dessa projekt är en del i kulturnämndens beslutade plan inför 400-årsjubileet och gör det mycket spännande att gå till jobbet varje dag.
På liknande sätt är det i staden i övrigt. Förberedelserna för 400-årsjubileet pågår, projekteringen av Västlänken och utvecklingen av Älvstaden är i full gång. Det händer massor varje dag, varje vecka året om.
John Sturesson, omvärldsanalytiker på "Price, Waterhouse, Coopers" sade för ett par veckor sedan på ett möte att det måste vara väldigt spännande att jobba i en stad där det händer så mycket, där alla är med och bygger staden på nytt. Det är det. Men så var det även det där schizofrena.
"When a finger points to the moon, only a fool looks at the finger"
Istället för att bejaka utvecklingen och de goda förändringarna finns det i den offentliga debatten i stan ett gigantiskt Jante-komplex som gång på gång leder till att man istället för att blicka mot månen och tänka på visionerna envist fokuserar på fingret (och om det eventuellt rört om i någon syltburk).
Detta leder till att fokus i debatten hamnar på att riva upp redan demokratiskt fattade beslut (trängselskatten), relansera idéer om tillräckligt utredda förslag till andra stationslägen förVästlänken, (Gårda) INTE utveckla universitetet och bygga  Campus Näckrosen,  eventuella uppsåtliga eller ouppsåtliga kvittoslarv och katastrofal mediahantering i den offentliga förvaltningen.
 Man kan lite desillusionerat konstatera att alla, ALLA, nya utvecklingsprojekt i Göteborg de senaste åren har skjutits i småbitar av diverse aktörer med andra agendor.
Kanske är det så att detta är den göteborgska varianten på en livaktig samhällsdebatt och att det är bra så.
Men man får hålla tummarna för att ansvariga på olika nivåer inte låter sig nedslås, utan tror på vad de gör och att man gör det för att Göteborg ska bli en ännu bättre stad att leva och verka i.
För kulturförvaltningens del är den första större händelse av detta slag just invigningen av nya Stadsbiblioteket den 23 april!
Ser fram emot det, hoppas vi ses där!

Willy Brandt - mannen som kom ut från kylan

I dagens Expressen skriver Svante Weyler mycket fint om en av Tysklands viktigaste politiker under 1900-talet - Willy Brandt - som igår hade blivit hundra år.
Willy Brandts betydelse för Tysklands trovärdighet som ett framväxande demokratiskt land under andra halvan av nittonhundratalet kan knappast överdrivas. Det är framför allt två saker som jag tänkt mycket på genom åren. Dels det berömda knäfallet i Warszawa den 7 december 1970, dels öppningen av Berlinmuren nitton år senare.
Marion Dönhoff (chefredaktör för Die Zeit) berättade en gång för mig att hon, som representant för den gamla godsägarklassen i Ostpreussen, skulle följa med på denna resa till Polen för att underteckna Warszawa-fördraget, ett led i den politik som kallades för`"Ostpolitik". Hon kom från en familj som funnits i Ostpreussen sedan 1200-talet och som hade flytt därifrån till häst när Röda armén bröt igenom de tyska ställningarna i Ostpreussen den 13 januari 1945.
Fram till den tyska återföreningen 1990 var Västtyskland (som grundades 1949) ockupationszon för de tre västmakterna och Tyskland hade å sin sida inte erkänt östgränsen mot Polen, den sk Oder-Neisse-linjen (De båda floder som idag utgör gräns mellan de båda länderna.)
Än idag finns Bund der Vertriebenen, ättlingar till de femton miljoner tyskar som fördrevs från områden,  vilka idag huvudsakligen ligger i Polen och Ryssland. Willy Brandt ansåg att en fd godsägare som Marion Dönhoff var en viktig symbol för försoningen, för att kunna gå vidare. Hon gav sitt skriftliga medgivade till att erkänna de nya gränserna, men kunde dock till slut inte förmå sig att resa med Willy Brandt till Warszawa.
Där gjorde Brandt det fullständigt oväntade och under en minnesceremoni vid monumentet för det judiska ghettot föll han på knä. Ingen kände till att han skulle göra det. Han själv hävdade att det inte alls var planerat, utan stundens ingivelse och har man sett filmsekvensen är det inte svårt att tro honom.
Mitt andra minne är från Berlinmurens fall den nionde november 1989 (På dagen 51 år efter Kristallnatten, när förföljelserna av judar tog fart på allvar i Tyskland). Jag bodde i Tyskland på den tiden och vi körde från Bayern till Essen i Ruhrområdet men kom fram ganska sent på kvällen. När vi anlände till mina dåvarande svärföräldrar kom svärfar inte och mötte oss som han brukade, utan satt kvar framför TV:n djupt rörd. Vi gick in och fångades med jackorna på av den dramatik som utspelade sig i rutan. Willy Brandt talade till en jublande folkmassa vid Muren. Han var borgmästare i Berlin när muren byggdes och regissören av Ostpolitik, därför var det naturligt att det var han som höll talet. Tätt bakom honom med sammanbitna miner stod förbundskanslern Helmut Kohl och presidenten Richard von Wizäcker, som för övrigt själv tjänstgjort i det legendariska infanteriregimente nr 9 från Potsdam och deltog i anfallet mot Polen som ung löjtnant i september 1939.
Brandts klassiska ord "Nu växer det ihop som hör ihop" lämnade ingen oberörd. Och jag tänker att det nog var det allra starkaste historiska ögonblick jag varit med om i min livstid.

Volvos värde varar

Under den årliga genomgången av Volvo-bolagens verksamhet igår kväll ute i Volvo-hallen presenterade en påtagligt nöjd Håkan Samuellson, vd för Volvo Cars, arbetet med presentationen av det nya miljökonceptet, de nya modellkonceptet för lansering nästa år och den nygamla orienteringen mot traditionella värden som Volvo stått för i alla år - säkerhet och miljö.
Etableringen av tre nya fabriker i Kina syftar till att stärka den kinesiska marknaden som gått upp kraftigt under året, berättade han. Och det ser faktiskt ut som om det nu äger rum en nyorientering mot Göteborg för att stärka Volvos svenska profil och för att staden ska vara en samarbetspartner för att utveckla nya koncept i arbetet med att bli en miljöstad.
Liknande tongångar kom från Olof Persson på Volvo AB, som pekade på det angelägna arbete man gör inom utbildningssektorn för att intressera unga människor för fordonsbranschen och för att utveckla framtida transportlösningar med bl a en elbusslinje från Chalmers till Lindholmen.
Ute på Arendal finns Volvomuseet, som är en spännande upplevelse för den fordons- och historieintresserade. På många sätt är det oväntat lätt att avläsa 1900-talets historia i blänket från olika personbils- och buss- chassin. Volvos första prototyp, den sk Jakob, finns dock bara till låns på Volvo-museet ibland och ingår till vardags i samlingarna på Göteborgs stadsmuseum.

Håkan Hellström och Göteborgs själ

Kanske är det Håkan Hellströms märkliga personlighet, när den samtidigt utstrålar Mick Jagger, Bob Dylan och kultserien Tårtan (som byggde på en idé av serietecknaren Jan Lööf), som är kärnan.
Det utgör för mig den alldeles unika legeringen av svärtad lycka, ömsint, sargad kärlek och drömmen om en dröm utan slut, tänker jag när hela Scandinavium kokar och vibrerar av oförlöst och förlöst längtan.
"Allt jag skriver är sant", säger Hellström, och vänder tillbaka från brons yttersta spets mitt i det böljande folkhavet. Och fortsätter  "Det har bara inte hänt ännu".
GPs recensent Daniel Claesson skriver om "balladernas kväll" och det kanske är sant. Om man gillar hålligånget och rock´n roll är det möjligen ett problem. För min del drabbades jag istället av det, ska vi säga, svårmod, som Hellström utstrålade och kommenterade hela denna kväll. Han öppnade inte munnen en enda gång utan att problematisera livsfrågorna.
"Nu står jag på en sorts topp", sade han. "Filmen, nya skivan, den här turnén, ett sprängfyllt Scandinavium. men då är dalgången nära."
Nästan österländsk visdom, yin och yang - att i framgångens stund fokusera på smärtan och sorgen för att inte bli övermodig. På samma sätt som man i Dödsskuggans dal aldrig får förlora den sista strimman av ljus ur sikte.
Det är kanske också därför som en av höjdpunkterna, kanske den absoluta höjdpunkten, infaller under "Känn ingen sorg" och publiken närmast extatiskt dansar och sjunger med på golvet, medan bilderna i taket växlar mellan solnegång bortom Älvsborgsbron och spårvagnar i Hängmattan.
Det spelar ingen roll hur mycket man dissar Göteborg, Göteborgsandan, människorna som lever och verkar här. De skärvor av verkligheten som oftast förvrängda sipprar fram i medierna har inget med allt detta att göra.
Det finns något annat, en urkraft med lika delar ilska, passion och egensinnighet som växer i sin egen takt under den oborstade, osofistikerade ytan, under den stöddiga tykenheten, det provinsiella egocentriska självhatet och lillebrorsmentaliteten, det slugger-aktiga tjötandet i butiks- och nattklubbsköer.
Göteborg har alltid haft en stark underground som ibland vänt sig bort och ibland vänt sig till stan.
Idag kommer kraften från ett annat håll, ett mindre välkammat och småborgerligt, men likväl med samma energi och internationella impulser som i snart fyrahundra år präglat stan.
Allt händer här först, även den värsta skiten. Så är det bara. Problemet är att man på annat håll inte ens insett att något hänt. Men det är väl i första hand ett problem för andra.
"Livet är det som händer medan vi håller på med annat", som John Lennon sade. När jag skriver det här sitter jag och tittar ut över snöslasket i Gatenhielmska parken, ser den väntande sjömanshustrun vänd mot väster och tänker att Café Kultur är en sådan där göteborgsk frizon som närmast kan förlänas ett idéernas porto franco-status. Kan just nu på rak arm inte komma på någon annan plats jag hellre skulle vilja vara på.
Tack Håkan, för påminnelsen, om allt!

Vad är Humörfyren?

I GP igår kunde man läsa  i en intervju med mig att Humörfyren har lagts på is och att den inte kommer att tändas innan jul. När jag läser det som står i tidningen inser jag att jag tydligen har uttryckt mig väldigt otydligt de två eller tre gånger Johanna Hagström intervjuat mig om saken, så jag vill gärna ge min bild av detta.
För ett par år sedan ledde Ana Betancour, professor i konst på Chalmers Arkitektur, ett projekt som kom till i samverkan med kulturförvaltningen och stadsledningskontoret med namnet DiverCity. Projektet handlade om konst och hållbar utveckling och efter en kort tid gick det in i visionsarbetet för Centrala Älvstaden. En publikation med dess resultat kommer troligtvis att bli klar under våren.
Under projektets gång redogjorde Ana Betancour för ett konstnärsdrivet projekt i Hackney i London som hette "Kvarnen". Det gick ut på att man odlade biodynamiskt på ytor som var under omvandling, malde säd i en tillfällig kvarn, bakade bröd och sålde brödet i närliggande butiker. Det var även ett pedagogiskt projekt som involverade barn och ungdomar.
I samband med det projektet diskuterade vi att göra något liknande i Göteborg. Jag fick då idén att man kanske skulle bygga någon sorts fyr vid älven som var kopplad till vattenståndet. När vattenståndet var normalt skulle det lysa grönt, när vattnet i älven steg över det normala skulle det lysa rött. Det var ingen humörfyr, utan en vattenståndsmätare i form av en sorts fyr; eftersom fyren är en bra göteborgsk symbol (inte bara i GPs recensioner). Det var helt kopplat till tanken om hållbar utveckling och lokaliseringen jag tänkte på var någonstans i Frihamnsområdet.
Det hände dock ingenting med detta projekt förrän jag i ett annat sammanhang stötte på olika personer, bl.a. från Interactive Institute i Kuggen på Lindholmen. Under de samtalen kom tanken på en Humörfyr upp, även med hänvisning till liknande projekt i Stockholm på Hötorget och Teleplan. Där hade man jobbat med appar som laddades ned till telefoner med vilka besökare kunde ange sitt humör och möjligen andra saker. Det tyska telebolaget 02 hade liknande möjligheter på sin webb där man kan visa hur större tyska städer mår osv. Parallellt tog jag med tankarna till 2021-rådet, och vi lade till dem till de ytterligare ca 2000 idéerna som kommit fram i dialogen kring 400-firandet.
Älvstranden Utvecklings AB, som sitter med i 2021-rådet, nappade på tanken att skapa en interaktiv händelse någonstans längs älvstränderna och lanserade istället idén att fråga Göteborg Energi om de kan tänka sig att upplåta den högsta skorstenen vid energiverket i Rosenlund.
Vid det här laget hade vi övergivit tankarna på just en Humörfyr, utan talade mer om en sorts dialogfyr som kan kommunicera alla möjliga saker. Skorstenen och eventuellt det stora glasfönstret på energiverkets västra sida såväl som fasaden på östsidan skulla kanske kunna användas för konstnärliga installationer, opinionsundersökningar av olika slag, humörrelaterade frågor, volymmätningar av applåderna vid Göteborgsoperan, signaler när ett nytt barn föds i Göteborg m.m.
Innan sommaren tog vi kontakt med Göteborg Energi som lovade att pröva saken och återkomma med ett förslag till samarbetsavtal inom ramen för 2021-arbetet.
Att installera en sådan anläggning som ska hålla några år är dock inget som görs i en handvändning. Det finns tillståndsfrågor både vad gäller sjöfart och flygtrafik som måste utredas. Vi har haft en avstämning med Göteborg Energi och vad jag förstår pågår arbetet med ett avtalsförslag. När det är klart får vi se vad som är möjligt att göra.
I gårdagens artikel kunde det se ut som om projektet lagts på is, vilket inte alls stämmer. Det stämmer inte heller att skorstenen inte kommer att lysa innan jul. Göteborg & Co, som dels har projektet som utvecklingsprojekt inom 2021-arbetet, men också driver Julstaden tände igår en annan installation i skorstenens topp, för att man ska kunna få en försmak av hur det kan se ut.
 Rosenlundsskorstenen är särskilt lämpad påpekade Älvstranden, eftersom den syns från större delen av centrala stan,men också ifrån större delen av södra Hisingen. Därför skulle den kunna bli en angelägenhet för en stor del av göteborgarna.

Campus Näckrosen - Göteborgs Universitet firar Göteborg 400 år

Igår presenterade Göteborgs Universitet sina planer på att samla sin konstnärliga fakultet tillsammans med den humanistiska fakulteten i ett Campus uppe vid Näckrosdammen.
Ur mitt perspektiv är detta en värdefull satsning för att fullfölja intentionerna för stadens utveckling från trehundraårsjubileet, vilket firades ett par år för sent, 1923.
Då var ambitionen att knyta ihop Korsvägen med Götaplatsen som ett naturligt stråk för människor att röra sig i staden i denna tänkta linje. När nu en planerad uppgång för den kommande Västlänken troligtvis blir i området, sannolikt närmast Artisten (där konstnärliga fakulteten redan finns med Högskolan för Scen och Musik) kommer de hundra år fördröjda planerna att äntligen kunna bli verklighet.
Möjligen måste nuvarande Hovrätten från 1948 ersättas med ett nytt Universitetsbibliotek och det kan man förstås ha synpunkter på, men i detta fall måste man nog se till helheten i projektet
Stadsarkitekt Björn Siesjö visade under presskonferensen på hur ett ur stadens perspektiv samlat grepp på frågan kan se ut. Det är detta helhetsperspektiv vi så väl behöver för att lättare kunna visa att det är samhällsnyttan som står i första rummet och inte enskilda aktörers intressen. Stadsutvecklingen går onekligen framåt i Göteborg.
När universitetets rektor Pam Fredman kommenterar saken är det också ur ett större samhällsperspektiv och inte utifrån universitetets specifika behov:
-Med det här initiativet lyfter vi fram betydelsen av humaniora och konst i samhället. Det är också en möjlighet att stärka Göteborg som kultur- och kunskapsstad, vilket kan bidra till att utveckla attraktionskraften för såväl universitet som för Göteborg.
Professor Ove Sernhede pekade nyligen i en artikel på GPs kultursida på att en koncentration av de konstnärliga utbildningarna i centrum är ett misstag ur integrationssynvinkel och förepråkar istället en lokalisering till ytterstaden. Det finns många aspekter av detta som är värda att diskutera och ta på allvar. Etablerandet av Södertörns högskola i Flemmingsberg är ett exempel på en utlokalisering. Ett mycket lyckat exempel på det motsatta är Malmö högskolas etablering i absolut toppläge i centrala Malmö. Där är andelen studerande med utländsk bakgrund över 30 % berättade konstnärliga fakultetens dekan Ingrid Elam, som inte trodde att en utlokalisering skulle påverka integrationsfrågan i någon nämnvärd riktning.
Det tror inte jag heller. Strategin att skapa ett City-universitet i Göteborg har gjort staden till den mest populära studentstaden i landet och kommit att påverka stadsbilden på ett mycket märkbart sätt. Att förstärka en sorts motsättning mellan centrum och periferi är ur mitt perspektiv ingen framkomlig väg att bryta segregationen. Ju starkare centrum, desto starkare attraktionskraft. Jag tror att det är ett minst lika gott incitament för att öka motivationen för ungdomar från hela staden och hela landet att söka sig till studier i Göteborg.

Das Ungeheuer av Terézia Mora - en förnyare av romanen?

Ibland kan man sträckläsa böcker. Och ibland sträckläsa ännu mer.
Förra veckans läsning av Terézia Moras roman Das Ungeheuer (Vidundret) som belönats med Tyska bokpriset 2013, lämnar fortfarande ett visst tomrum. Berättelsen om Darius Kopp och hans avlidna ungerska hustru Flora följs åt av en översättning av Floras texter på väg mot avgrunden.
På nedersidan av boksiorna.
Att fläta två texter in i varandra på det sättet har gjorts förut. Min hittills starkaste läsupplevelse av det slaget var Jaqcues Derridas enigmatiska bok Glas där filosofen låter en spalt om Jean Genet tvinna sig runt hans egen analys av Hegels  största verk Andens fenomenologi.
I den försöker Derrida leda i bevis att det finns en skillnad som ligger bortom Hegels stora dialektiska tankesystem, vilket dock inte lyckas. Men det är fascinerande läsning. Vill minnas att det tog ett år att läsa boken och försöka förstå det och jag vet ännu inte om det gick.
Jag minns också regnet mot fönsterrutorna, det grå havet längre bort och vinternattens ankomst när det gick mot december, Som nu. Terézia Mora närmar sig evigheten på ett annat vis. Och det måste vara hennes slutgiltiga genombrott som betydande samtida tysk språkig författare. Hon bor i Berlin sedan 1990. Var annars?

Mig äger ingen - har Du sett boken?

För mig fanns det en nyckelscen i filmen Mig äger ingen, som anges vara "fritt baserad" på boken med samma namn av Åsa Linderborg. Det var de gånger när Lisa, underbart spelad av Ping Mon Wallén (som 8-åring) och Saga Samuelsson (som 11-åring) satte sig på pakethållaren bakom pappan Hasse, en sedvanligt machobrutal (denna gång godhjärtad) Mikael Persbrandt.
Mycket i denna av Kjell-Åke Andersson välregisserade eländesskildring sätter ljuset på att det även under eländet kan finnas både kärlek, ömhet och ömsesidig förståelse. Just denna framställning balanserar möjligen här på sentimentalitetens rand, och för det mesta ändå ganska väl.
Men så var det där med pakethållaren, som gjorde att mina minnen av samma sak fick fritt spelrum.
Det är nästan svårt att tänka sig idag - när de flesta har både hjälm och barnstol på sina cyklar, att man balanserade iväg så där, utför backar och uppför backar, utan att få in foten i ekrarna.
Men det var inte heller cykelsäkerheten som i första hand fångade mig - utan förstås närheten och tilliten. Om Du sitter som jag säger och håller Dig fast ordentligt så kommer inget att hända.
Det var en värld där tryggheten var total och känslan av morgonluften mot kinderna när vi rullade utför Galärbacken i Fjällbacka för att komma bort till hamnen och ta båten ut på sjön kan jag när som helst aktivera. I Lisas fall blev båten kvar på land innan den såldes och pengarna söps upp. Själv lärde jag mig både sjövett och att arbeta i den där öppna träsnipan.
Vissa minnen är som små¨bubblor i medvetandet som dyker upp när man minst väntar det. Den bubblan var mitt starkaste intryck från gårdagens premiärvisning.