Rafaels sista år - en utställning på Louvren

Det verkar inte som utnämningen till Vatikanens chefsarkitekt påverkade Rafael i någon högre utsträckning, utan hans produktiva tid pågick fram till hans död 1520, "när han egentligen föddes" enligt vissa utsagor. Kanske man kan säga att det var hans världsrykte som föddes, en process som man nu tagit sig an att problematisera i en magnifik utställning på Louvren.
Det är som att träda in i en en annan dimension, en värld av bedövande vackra kulisser, indränkt i den för tiden dominerande bibliska idévärlden, som förstås också var huvudtema i arbetet för påven.
Det är just själva kulissmåleriet, det som delvis påminner om det endimensionella ikonmåleriet som jag inte kan befria mig ifrån. Det är som på medeltiden, men ändå inte. Perspektiven finns där, men ändå skapas en yta som är så perfekt och lysande stark att den nästan spränger sina egna former. I ett av rummen hänger några prinsar och påvar bredvid varandra, på rad. Alla tittar åt höger.
I ett annat rum finns en mera uppbruten skldring av en offentlig stening av en förbrytare, kanske dömd av gatumobben, möjligen dömd av en mera ordnad rättegång. Hur som helst, offret lär inte ha överlevt den behandlingen. Jag vet inte varför jag kommer att tänka på den sk. granskande journalistiken?
Jag vet inte heller vilka färger som lyser klarast i denna rafaelitiska bildvärd, men jag tror att det är rött och blått. Rött för blodet och blått för himlen. Kanske var det kärnan i Rafaels bild av världen, tänker jag när jag sitter utomhus med en kopp kaffe i solväggen på en uteservering vid Café Les Deux Magots och tittar ned mot den säregna kyrkan St.Germain-de-Prés. Den är i sig ett exempel på en annan tidsövergång, med sina romanska rundbågade fönster, men gotiska kyrkskepp.  Där inne repeterar barnen ett julspel, de väsnas enormt. Allt är som det ska.

En djefla blick - August Strindberg på Göteborgs konstmuseum

Framför sitt skrivbord i sitt arbetsrum hade Henrik Ibsen en målning av Edvard Munch som föreställde August Strindberg. Längst ned stod det A. Stindberg. Ibsen lär ha sagt att han inte kan skriva en enda rad utan den där galningens blick på sig. Och Strindbergs blick är så drabbande och intensiv att de fotografier, ofta självporträtt, som finns kvar ibland nästan är svåra att uthärda.
En sak jag alltid tyckt varit påfallande är hur uttrycket i blicken också ändrar sig efter hand, som åren går. Den unge Strindberg ser ut som om han ständigt är på väg att gå till attack, på samma gång en grund och i mina ögon både osympatisk och nästan debil blick.
Efter hand, som livet lär honom att både krypa och gå förändras uttrycket och ilskan går över i förstrött intresse, för att mot slutet av hans liv vara en blick så tom på alla aggressioner och istället fylld av vemod, att den berör starkt utan att vara påträngande. De intressantaste bilderna är, enligt min mening, från 1907 och framåt, från promenaderna på Drottninggatan, från tiden han skrev den i mina ögon finaste av alla hans romaner, Ensam.
Strindbergs fotografi har fått förnyad aktualitet. Jag såg en utmärkt utställning på Fotografiska i Stockholm i somras, och nu har turen kommit till Göteborg, med en delvis helt annan, men inte mindre intressant hängning.
Ända sedan jag första gången såg en oljemålning av Strindberg på Bonniers kontor i Stockholm för en så där kanske knappt tjugo år sedan, har jag varit fascinerad av hans måleri. Några bilder ur museets egna samlingar finns med i denna utställning och även de kan karaktäriseras som ett resultat av Strindbergs blick, dock inifrån och ut, med fokus på objektet. I denna utställning hänger direkt in till höger "Blommor på en mur". Den är på något vis representativ för de strindbergska målerimotiven, ljus och färgkaskader in mot ett centrum, där det inte finns någon väg ut, men det det samtidigt inte spelar någon roll. Man vill ändå inte lämna.

Lars Noréns Fragmente på Folkteatern

Redan den tyska pluralformen i titeln slog mig - Fragmente. Kanske finns det en koppling till det tyska, romantiska fragmentet? I sitt gedigna verk i ämnet, Skillnadens konst. Sex kapitel om moderna fragment skriver Anders Olsson; "Vad gäller verkbegreppet har Friedrich Schlegel uttryckt förändringens natur i de berömda och ofta citerade orden ur Atenäum-fragmenten från 1798: ´Många av de gamlas verk har blivit fragment. Många av de nyas verk är det redan vid sin tillblivelse.´
I Lars Noréns fall kan vi med all säkerhet hävda att det handlar om fragment redan i sin tillblivelse.
I programmet finns elva fragmentariska punkter, hämtade ur olika källor om barnfattigdom och social och ekonomisk segregation i Göteborg. Ett av dem lyder: "Bland barn till ensamstående föräldrar är barnfattigdomen 28,2 %. Bland barn till sammanboende föräldrar är barnfattigdomen 9,0%" och "I Bergsjön är barn som lever i det som definieras som fattigdom mer än 50%. I Torslanda är siffran 2%."
Båda dessa fragment säger förstås så mycket mer än de par, tre rader de utgör. De är inte skrivna som fragment, utan som delar av en annan, större text.
När jag ser Noréns elektriska pjäs i Sofia Jupithers regi, är det som om de här fragmenten får liv, kliver ut ur Ungdomsstyrelsens och Rädda Barnens rapporter och fortsätter sina liv på scenen.Hur hanterar man en utsaga som att sonen bara har ett par gummiskor och nu kommer vintern, men mamman har inga pengar att köpa ett par vinterskor?
I Fragmente spelas ett antal människoöden upp. De kämpar på, de lever i yttersta armod. De möts, skiljs åt, träffar på varandra i nya situationer, eller också i annan skepnad. De glider isär igen, nästan drömlikt, som i Strindbergs drömspelsteknik. Den i mina ögon drivande dramatiska figuren är Jonas Sjöqvists havererade machoman, som gör sånt som sådana män brukar göra. Slår, försöker ta det han vill ha, men till slut ändå förlorar sig själv. Sjöqvist spelar genialt. hans fragmentariska gestalt är hård och skör, monstruös och ynklig, likgiltig och empatisk. - allt på samma gång.
De här fragmenten läggs invid varandra och skapar en helhet, men det är förstås en trasig helhet som bara överträffas av den sorgliga verklighet man försöker gestalta.

Göteborg - världens näst mest prisvärda resmål, enligt Lonely Planet

Hur ska man förstå bilden av Göteborg? Vad är viktigt att lyfta fram, att problematisera? Liknande frågor ställdes i anslutning till mitt förra inlägg om bilden av Göteborg i New York Times, och de är värda att fundera vidare över. Utan större åthävor kanske man ändå kan säga att det också är viktigt att hålla isär hur vi själva ser på Göteborg -vi som bor, verkar eller lever här och hur omvärlden gör det.
I tider av mediernas allt mer sviktande trovärdighet är kanske New York Times en av de sista bastionerna på en hög nivå när det gäller att bevaka världen utifrån god publicistisk sed, seriös granskande journalistik och med en nyhetsvärdering som skiljer sig från lokalblaskornas personfixering, skandaljournalistik och allmänt egocentriska och egna omnipotenta maktaanspråk.
När nu världens mest ansedda reseguide, Lonely Planet, rankar Göteborg som världens näst mest prisvärda resmål måste man kanske ta sig en funderare på hur vi själva värderar staden vi bor i. Visst, en del av de saker man lyfter fram är att Göteborg är ett Skandinavien i tvärsnitt, med närhet till naturen; både skogarna och haven. Men det är inte bara naturen, utan också kulturmiljöerna och stadslivet. Och Mölndals Kvarnbyn. Kvarnbyn finns sedan medeltiden och när Gustaf II Adolf grundlade Göteborg finansierades uppbyggnaden av magistraten (förvaltningen) med skatteintäkterna från de tretton kvarnarna där. Heden sägs, enligt samma källor, vara fortfarande oskiftad utmark till Fässbergs gård.
Så att Kvarnbyn, som bevarats till eftervärlden i ett mycket kulturhistoriskt och intressant skick tack vare kloka fastighetsägare i samarbete med staden, har äntligen fått det internationella erkännande det är värt.
Mölndals stadsmuseum fick det för några år sedan, som mottagare av Europa Nostra-priset som bästa museum. För oss som bott länge i Mölndal är det ett faktum att större delen av Mölndal är mer centralt i Göteborg än större delen av Göteborg. Det är också ett av skälen till att banden är starka. Mölndals andra viktiga attraktion, Gunnebo Slott & Trädgårdar byggdes av dåtidens rikaste man, John Hall den äldre, en handelsman från Göteborg. Den gemensamma tarditionen förvaltas nu bland annat av Röhsska-Gunnebo-Akademien, som även beforskar området. Det står inte i Lonely Planet, men kan vara bra att känna till i alla fall.

Bilden av Göteborg i New York Times och Göteborg

På kort tid har det publicerats artiklar i Scanorama och New York Times om Göteborgs attraktionskraft som stad. Man lyfter fram andra saker i Göteborg än det som vanligtvis marknadsförs i turistbroschyrerna och på turistmässor- mer råbarkade sidor, autentiska arbetarfik, Röda sten, Långgatorna, Stigbergstorget - kort sagt miljöer som inte är varken evenemangsstaden eller Liseberg. Igår skrev Agnes Arpi en artikel på GTs kultursida om detta fenomen och för en tid sedan kommenterade Gabriel Byström Scanoramas liknande artikel i en krönika.
Vad båda skribenterna har gemensamt är att de verkar tro att den här typen av skildringar skulle vara någon sorts nederlag för Göteborg, Göteborg & Co och andra som arbetar med att marknadsföra staden.
I själva verket är det förstås tvärtom. Ingen jag känner vill att Göteborg enbart ska vara en stad med evenemang och nöjesparker, inte heller styrelsen för Göteborg & Co eller dess marknads- eller pressavdelning.
Det finns inga städer som hävdar sig i den internationella konkurrensen om t.ex. evenemang och besökare om man bara fokuserar på evenemang och nöjesparker. Tvärtom är det städer som har andra sidor, icke-kommersiella miljöer, ostyrt folkliv, nyskapande konst, musik och andra former av kreativitet som står sig i längden, både för dem som bor där och för dem som eventuellt skulle vilja besöka stan. Detta är allmängods för alla som arbetar med liknande frågor idag.
Det som är konsten är nog snarare att se till att autonomin finns kvar, att det okontrollerade får vara det även i framtiden och inte låter sig enrolleras i den officiella marknadsföringen. Vid närmare eftertanke är det kanske bra att det skapas en motbild i medierna, även om den råkar vara fel.

Hasselbladspristagaren Paul Graham

Paul Grahams bilder berör mig på många sätt. Jag uppfattar att han har två huvudspår i sina bilder; dels porträtt av människor som vanligtvis inte blir porträtterade, I vissa av dessa ansikten och deras uttryck kan man läsa hela liv.
Men det andra huvudspåret skulle jag vilja kalla "manifestationer av intighet" och det intresserar mig än mer.
Intighet är kanske inte ett så bra ord, men det är den bästa översättningen av engelskans "nothingness" som är fotografens modersmål.
Den nothingness som Graham sätter fram är den man kan finna i tomma gator eller industriområden, gathörn där helt avpersonifierade människor rör sig bort, en sorts fickor i rummet som inte finns med i turistbroschyrer eller vanliga stadsbilder. Graham är konsekvent i sitt utforskande av dessa "baksidor" och det är nästan som om de får ett nytt liv genom kamerans obarmhärtiga lins.
Det är åtminstone vad jag tänker när jag ser hans bilder.

Göteborgsoperan öppnar hösten starkt

I början av oktober kunde jag se Göteborgsoperans uppsättning av Rusalka vars romantiskt klingande och dunklelt inspirerande Dvorak-musik enbart överskuggades av solisten Elisabet Strids förtrollande näpna utspel.
Berättelsen, som är inspirerad av H C Andersens "Sagan om den lilla sjöjungfrun" rör sig även här bland vattenandar och den omöjliga kärleken mellan ett vattenväsen, en sorts sjöjungfru, och en (o)mänsklig prins.
Det är också på denna berättelses nivå som Strids sjöjungfru agerar och driver sig själv mot det oundvikligt sorgliga slutet. Allra starkast var för mig slutsccenerna när den mycket subtila och vackra scenografin understrycker sjunkandet mot botten i havets djup och inget hopp finns om räddning. Bland sjömän och fiskare finns det ett gammal talesätt att drunkningsdöden är helt smärtfri, ja rent av skön. Kanske är det ett sorts preventivt försvar för att minska dödsångesten under hårda dagar och nätter till havs i storm och oväder.
Smärtfri är dock inte den olyckliga kärlek mellan människor som p g a omständigheter, vilka de nu än vara må, inte kan få varandra. Kanske kan man också förstå Dvoraks Rusalka som en allegori över ett sådant livstrauma?
I lördags var det också världspremiärför Hemland? med verken Mama I´m Coming Home, med koreografi av Guy Weizman och Roni Haver och Untitled Black med koreografi av Sharon Eyal och Gai Behar. Båda verken gestaltade av Göteborgsoperans danskompani med några residence-dansare och under ledning av Adolphe Binder, hennes första "egna" produktion.
Det var omskakande och upplyftande från första stund. Båda verken tar den samtida dansen framåt, genom att både vidga gränser och strama upp själva dansen. Mama I´m Coming Home kändes ny för mig genom greppet att ha en live-orkester på scen, som moderator och bärare av den dramatiska utvecklingen, där scenerna skiftar från konsert, fest, efterfest i ett dystopiskt och allt svartare ljus. Här bryts Death-Metal-looken mot tåspets-trippande, en kortslutning som får scenrummet att ginstra av överskottsenergi. Man överskrider även dansformen genom att lägga in solosång (en av de råaste bluegrass-sångerna ever "I Ain´t Got No Home in This World Anymore" får tårarna att komma) och rena pratmonologer bidrar till att skapa ett numera så populärt genreöverskridande intryck.
Untitled Black är istället något jag också saknat på dansscenen ibland på senare år - nämligen ett rent och rakt igenom koreograferat dansverk som känns väldigt gediget, med den klara höjdpunkten på slutet i en final av ljus och skuggor. Så hösten börjar bra på Göteborgsoperan.

Bokmässan, Litteraturens hus och konsten att läsa och skriva.

Som av en händelse fattade Göteborgs Kulturnämnd igår beslut om att etablera ett litterärt rum i det hus i Göteborg som i dagsläget skulle kunna kallas Göteborgs Litteraturhus - Lagerhuset vid Esperantoplatsen.
Det var onekligen en viss symmetri i att det blev igår - när årets Bokmässa öppnade.
Bokmässan i Göteborg är för närvarande den största litterära händelsen i Sverige, hur skämmigt Åsa Beckman än tycker att det är (Hon skrev det i DN för en tid sedan).
Det ska bli intressant att se hur man går vidare med planerna på ett Litteraturhus i Stockholm, ett ämne som Beckman också berörde i sin artikel. Kanske kan det bli klart till nästa års Bokmässa? Det vore roligt på alla sätt.
Som Litteraturutredningen visat och som alla som befunnit sig på gångavstånd från någon av landets skolor vet, minskar litteraturläsningen bland barn och unga. Ingen vet vart det kan leda, men många befarar att nya klasskillnader mellan läskunniga och analfabeter kommer att befästas inom en snar framtid. Man kan nog säga att det växande intresset för Litteraturhus runt om i Europa har med denna frågeställning att göra - hur stärker man läsandet och litteraturens roll i det digitala TV-samhället?
Förr i tiden fanns ju även dagstidningarna att tillgå. Svenskarna var ett tidningsläsande folk under nittonhundratalet, men i takt med att pressen gör sitt yttersta för att marginalisera sig själv har dess betydelse minskat. Jag känner ingen under 30 som prenumerar på en morgontidning. Själv har jag nyss sagt upp min egen.
Så litteraturen, oavsett genre, är kanske det enda verksamma och verkligt förankrade formen för det breda läsandet. Lars Gustafsson skrev en gång en sak i en tidningsartikel som användes i ett sk. Centralt Prov i Svenska, som det hette på den tiden jag gick i grundskolan. Det raderna bet sig onekligen fast och gick ut på att det inte spelar så stor roll vad man (ungdomarna, t.ex) läser. Huvudsaken är att de läser och ordningen kommer med åren.
De raderna brukar jag tänka på när jag ser att deckar-genren slår nya försäljningsrekord och att tyska redaktörer ger ut deckare under svensk pseudonym. Ordningen kommer alldeles säkert med åren och en positiv sak som den ibland i litterära sammanhang förkättrade digitaliseringen fört med sig är att produktionskostnaderna för böcker sjunkit drastiskt. Det gör att smalare verk kan ges ut bredvid mainstream-deckarna och mångfalden ändå kan säkras ytterligare några decennier framöver.
Allt detta och mer därtill kommer säkert att diskuteras, produceras, analyseras, syntetiseras i Göteborgs nya Litteraturhus. Och en onekligen stor vinst i sammanhanget är att huset redan idag är ett litterärt hus, med ett antal vassa bokförlag, några av landets mest betydelsefulla tidskrifter som Glänta och Ord & Bild och inte minst "Årets kulturtidskrift" Paletten, nyss utsedd på Bokmässan,  Dans & Teaterfestivalen, Rum för ung Kultur och andra angränsande verksamheter.
Nu tillkommer en litterär scen och möjligheten att mötas kring litteraturen på en ny plats, vilket inte minst är betydelsefullt eftersom Stadsbiblioteket i Göteborg nu är stängt för ombyggnad och öppnar först i mars 2014. Det finns fyra fräsiga filialer och ett tjugotal stadsdelsbibliotek, så boken är i högsta grad möjlig att låna. Dessutom är det glädjande att Göteborg faktiskt satsar så mycket på litteraturen att man bygger om Stadsbiblioteket.
Sveriges vackraste Stadsbibliotek, Asplunds tempel vid Odenplan skulle byggas om, men projektet avbröts. Ännu har man inte lyckats hitta vare sig plats, finansiering, eller inriktning för en ny opera och nationalscen, den nödvändiga ombyggnaden av Slussen har fastnat i - ja vad då egentligen?
Låt oss hoppas att inte ambitionerna med Stockholms nya Litteraturhus går samma väg.
Tills dess kan vi i alla fall konstatera att vi  i Göteborg är up and running - Nordens största Bokmässa pågår för fullt och även ett litet, men med alla förutsättningar att bli ett naggande gott, litteraturhus i Lagerhuset.