The King of Rock in The Music Capital of Scandinavia

The Circus has been in town - Bruce Springsteen, en av världens få kvarvarande superstjärnor inom rockmusiken har nu dragit vidare mot slutet av sin Europa-turné. Själv såg jag fredagsspelningen och är glad åt den magiska sommarkvällen, det fina vädret, känslan av extatiskt undantagstillstånd i hela stan, innan, under och efter konserten. Läste i bladet att lördagens konsert var ännu bättre, rent av en av de tio bästa någonsin enligt utomstående kännare.
Jag tyckte för egen del att fredagen var bra nog, men hade förstås gärna sett även lördagens mirakel, å andra sidan 4 timmar på innerplan i regn? Nåja, kanske åldern börjar ta ut sin rätt....
Som inbiten Dylanolog har jag aldrig känt den djupa entusiasmen för Springsteens tuta-och-kör-rockn-roll, men jag måste nog säga att jag aldrig sett någon artist bjuda på sig själv på det sättet som han gjorde i fredags. Och under sjuttiotalet såg jag de flesta stora på en tiden, och punktvis även under senare år, så jag tycker att jag har lite att jämföra med.
Johan Lindqvist skrev några numera nästan vedertagna sanningar i sin krönika i GP i lördags när han pekade på att det är tveksamt om arenakonserterna har någon ljus framtid, trots den pyramidala succén i helgen. Och det ligger onekligen något i det. Idag finns det helt enkelt för få artister som drar så mycket folk till EN arena vid ett eller högst två tillfällen. Lindqvist berättar, med adress till Göteborg & Co, att det nu är dags att även värva andra evenemang till stan, som Way Out West och andra festivaler som gör det möjligt för publiken att välja och vraka i ett större utbud, på olika spelplatser i stan.
När det gäller Ullevi-arrangemangen så är det ju för det första arenabolaget Gotevent som sköter bokningar och genomförande och man kan nog säga att de aldrig varit bättre och vassare än nu. Det gäller inte bara musik-evenemang. Jag blev mäkta imponerad över hur man lyckades landa matchen mellan Barcelona och Manchester United på Ullevi nästa onsdag, mitt under pågående OS och efter en hajpad EM-säsong.
Göteborg & Co har sedan många år arbetat med att värva och utveckla andra festivaler i Göteborg. Deras betydelse, för att inte säga större delen av förtjänsten, för att just Way Out West kom till Göteborg kan inte överskattas. Inför årets sommarsäsong lyckades man med kort varsel och i nära samarbete med Gotevent och polisen skapa en plats för den lyckade House-festivalen Summerburst, som överträffade alla förväntningar och säkert kan bli lika stor som i Stockholm, given ett par år. Man lyckades få hit en kväll med världsstjärnor som Nelly Furtado i MTV:s regi kvällen innan midsommar, Kulturkalaset är späckat med lockande artister.
Men även på andra områden har musiken en framskjuten plats i Göteborg - Sveriges nationalorkester huserar på Götaplatsen, Göteborgsoperans orkester har hög internationell klass, El Sistema för ungdomar som nu är under utveckling i hela landet kommer att styras från Göteborg, Clandenstino- och GAS-festivalerna gör år efter år internationella avtryck, Orgelakademin är inom sitt smala verksamhetsområde en viktig del inom den klassiska konstmusiken, den om- och nystratade  musikklubben Pustervik utvecklar sig allt mer till en nationell angelägenhet, det finns inspelningsstudios, lokala stora och små band, musikaliska kultursommarjobbare och en väl fungerande kommunal musikskola.
Så det räcker inte med att smälla upp några stora arenor för en tynande megastjärnekår ute i förorterna för att konkurrera om titeln The Music Capital of Scandinavia.

Kultursommarjobbarna ger järnet!

Den här veckan avslutas årets upplaga av kultursommarjobben ute på stan. Det är tredje året som Kulturförvaltningen har Kulturnämndens uppdrag att låta begåvade och engagerade ungdomar sprida glädje på gator och torg runt om i stan.
I Slottskogen har deras egen uppsättning av Djungelboken lockat minst 200 besökare varje gång, en dramatiserad musikalisk stadsvandring har uppskattts av inte minst turister som vill veta mer om Göteborg, dansgrupper har visat vad de kan på olika platser och sist men inte minst har en del av ungdomarna stått för betydande musikaliska muntrationer på strategiskt utvalda ställen.
Själv fick jag tårar i ögonen, så vackert var det, av den trio som sjöng a capella vid invigningen av Per Angers Plats den 29/6.
På fredag den 13 juli tar sommarjobbarna över Rum för Ung Kultur på Lagerhuset och visar upp ett urval av sina programpunkter. Tid: mellan 11.30 och 17.00.
Det är givetvis, som alltid, fri entre.

Intryck som dröjer sig kvar - Giselle på Göteborgsoperan

Det är nu snart två veckor sedan jag såg Giselle på Göteborgsoperan - en mycket fin föreställning med den Holländska Nationalballetten. Jag tyckte om första akten, men andra akten blev bitvis magisk. Allra mest magisk var öppningen av den, när vilornas (andeväsen, älvor) ledare Myrtha dansar in på scenen och tåtrippar diagonalt över scenen. Just den där diagonala förflyttningen och den gracisösa fortsättningen av solot lämnar mig ingen ro.
Den säger något om dansen, dess villkor, för länge sedan avklarnade, uttunnade och bortglömda minnen och livets ofattbara förgänglighet. Det finns något där, i själva rörelsen, den unika, precisa och instuderade rörelsen där den klassiska tekniken (tåtrippandet) bryts mot dansarens eget temperament som är något av det sköraste och samtidigt starkaste inom all danskonst. När man kan identifiera ett sådant ögonblick, när det går utanför sig själv, sina fysiska möjligheter och kanske även idéerna bakom koreografi och rytmik skapas ett momentum som i sina bästa stunder kan följa åtminstone mig länge, länge.
Den brytpunkten upplevde jag i Myrthas dans på Göteborgsoperan och jag varken kan eller vill glömma den.

Lutz Förster på Tredje våningen

Ikväll finns en sista chans att få se Lutz Försters Portrait of a Dancer på Tredje våningen på Sockerbruket. Jag hade turen som fick en biljett igår och fick en magisk timme med en fullsatt publik. Förster berättar sitt livs historia, dansens väg i hans liv, med en skarp precision i både tal och rörelser som omöjligen kan lämna någon oberörd.
Han började sin karriär, efter studier vid Folkwang-universitetet i Essen, i Pina Bauschs danskompani i Wuppertal och med avbrott för något decennium i New York, på olika sätt fortsatt där. Idag är han också rektor vid Folkwang-universitetets dansutbildning.
Uppträdandet och berättelsen drabbar mig med dubbel kraft, eftersom jag under samma tidsperiod som skildras tillbringade mycket tid i just Essen, om än inte vid stadens scenkonstinstitutioner. Gatunman passerar revy; Frohnhauser Markt, Gemarkenstrasse, Savignyplatz, In der Täpperie.
Det var en annan tid, ett annat liv, det var sotigt, bilar överallt, nära till Paris och en sorts avspändhet, ett trots allt som möjligen bottnade i en i grunden sönderbombad, men på ruinerna uppbyggd stad, där stålet och kolet i detta Tysklands Bergslagen fortfarande betydde skillnaden mellan välstånd och misär.
Jag vet inte vad det är som skapar den stora spänningen, men tror att det kanske är kontrasten mellan Försters starka aura och utspel som fyller rummet och den avspändhet (Gelassenheit) med vilken han småpratar vid scen och klädbyten, när han sätter sig tillrätta på en stol för att dricka en skvätt vatten.
Efteråt sade han att som ung skådespelare och dansare var han för ivrig, ville att allt skulle gå fort.
Med ålderns rätt (57 år) kan man ta det lite långsammare och inse att det ger mer. För alla. Less is more.
Det finns också en annan person på scenen - Pina Bausch, som visserligen inte är där, men som Förster med mycket små medel och imiterande hennes lågmälda stil, ändå sätter ljuset på vid några tillfällen.
Det blir en sorts dialog i ett tomrum, ett samtal som dröjer kvar, men ändå öppnar för en fortsättning.

Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival igång!

Så gick den igång i fredags, Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival. Denna gång har vi flyttat den till maj för att bättre få möjlighet att samarbeta med stadens scenkonstinstitutioner, både genom att på så sätt kunna visa guldkorn ur årets repertoar, men också för att kunna skapa bästa möjliga förutsättningar på scenerna. Om det var ett bra val eller inte får vi utvärdera när festivalen är över om en vecka. Festivalen är nu inne på sitt tjugonde år och inte tionde, som det felaktigt stod i Expressen. Däremot är det den tionde festivalen, eftersom den hittills har genomförts vartannat år.
Från och med nu blir festivalen årlig och det kanske blir lite skillnad i inriktningarna med en större publik festival vart annat år och mer inriktat på artists in recidence och vissa specifika projekt vartannat. Det har blivit möjligt tack vare det erkännande och ekonomiska stöd festivalen fått bl.a. från EU.
Det blir mycket fin dans och teater den närmaste veckan. Öppningen på operan kändes uttrycksfull, som alltid,  och jag har ännu inte hämtat mig från Giséle Viennes This is how you will disappear som spelades på Stora Teatern i fredags och lördags. Sällan har en skog dolt så många hemligheter, och växlat skepnad i så många olika ljus. En levande örn och uggla fick slutgiltigt manifestera dialektiken mellan det dionysiska och det appolliniska - men frågan är inte utredd fullständigt på länge än.

Trollflöjten - ett tidlöst trollspö

I lördags såg jag Göteborgsoperans nya uppsättning av Mozarts Trollflöjten - en i alla avseenden fin föreställning. Tanken på själva trollflöjten har inte lämnat mig någon ro sedan dess.
Mozart skrev operan mot slutet av sitt liv - det är en fabel som huserar i gränslandet mellan saga och verklighet, mellan text och musik, mellan liv och död, som all god opera. På många vis kanske man kan säga att Trollflöjten är kronan på Mozarts musikdramatiska verk, ett sista genidrag innan dödskampen som pågår under komponerandet av Requiem.
Kan det vara så att själva trollflöjten, som Tamino spelar på i avgörande ställen i verket, inte är annat än en metafor för Mozarts egen relation till konsten? Han skapade magisk musik, inte minst de olika flöjtkonserterna tillhör bland det mest subtila i hela Mozarts produktion. Kanske man kan se trollflöjten som själva förmågan att skapa odödlig musik, själva lejonklon? Det är inte alla förunnat att äga en trollflöjt och kunna spela på den.
Och i skrattspegeln ser man Papageno spela på sin spruckna panflöjt - medelmåttans förbannelse, att harva runt i något som i bästa fall är förnöjsamhetens bekväma tillvaro. Tonerna som kommer ur trollflöjten bekräftar att konsten är evig medan människan är förgänglig, men också att människans förmåga att lyfta sig över sig själv är ett av de största mysterierna i världen. Och ytterst är det kärleken som utgör själva skillnaden, det som är både början och slut för människor som möter varandra.
Allt går samman i en enda punkt där konsten, den mänskliga kärleken och naturen, fältens alla blommor, växer in i varandra.  Det är kanske själva legeringen för den tidlöshet som varje föreställning av Trollflöjten alltid är och måste vara. Toner som för bort, ut, mot evigheten.

Ingeborg Bachmann på Valand på torsdag

På torsdag mellan 17 och 20 ägnar Litterär gestaltning på Valand några timmar åt Ingeborg Bachmanns roman Malina. En av utgångspunkterna är en bok som några författare skrivit som en kommentar till Bachmanns roman, som ingick i hennes sk Todesarten-Projekt. Boken heter att fortsätta med att skriva - om Ingeborg Bachmanns Malina. Bidragsytere, som det heter i Norge, är Ingvild Burkey, Mara Lee, Ida Linde, Johanne Lykke Holm, Mette Moestrup, Marie Silkeberg, Jenny Tunedal och Ingrid Z. Aanstad.
Vad jag förstår är Malina nu på väg i svensk översättning. Marie Silkeberg citerar henne på ett sätt som är signifikativt för Todesarten-projektet, tror jag man kan säga:
"jag ville berätta, men jag kommer inte att göra det. (mesto). Det är du och inget annat som stör i mina minnen. (tempo giusto) Överta du berättelserna bara, de som den stora berättelsen skapats ur. Ta dem ifrån mig, allihop."
Ingeborg Bachmanns relation till poeten Paul Celan är en komplicerad historia och det finns en gripande brevväxling dem emellan, utgiven av Suhrkamp. Några av Bachmanns mest enigmatiska dikter fick jag möjligheten att översätta för Ord & Bilds Tysklandsnummer 4-5 1999. Min favorit är den mycket vackra Böhmen ligger vid havet.

Böhmen ligger vid havet.

är husen gröna här, stiger jag in i ett hus.
Är broarna hela här, går jag på säker mark.
Är kärt besvär bortkastat för alltid, kastar jag gärna bort
det här.

Är det inte jag, är det en, som är lika bra som jag.
Gränsar ett ord till mig här, låter jag det gränsa.
Ligger Böhmen fortfarande vid havet, tror jag på haven
igen.
Och tror jag fortfarande på havet, så hoppas jag på land.

Till botten - det betyder till havet, där finner jag Böhmen
åter.
Längst nere på botten, vaknar jag lugnt upp.
Från botten av mitt inre, vet jag, och jag är ej förlorad.

Kom hit, ni böhmare, sjöfarare, hamnhoror och skepp utan
ankar.
Vill ni inte alla vara böhmiska, illyrier, veronesare,
och venetianare. Spela komedierna som lockar till skratt
och är till för tårar. Och missta er hundrafalt,
så som jag misstagit mig och aldrig klarade proven,
ändå bestod jag dem, den ena eller andra gången.

Som Böhmen bestod dem och en vacker dag
till havet benådades och nu ligger vid vattnet.

Jag gränsar ännu till ett ord och till ett annat land,
jag gränsar, om än lite till, till allt, mer och mer.

en böhmare, en vagant, som inget har, som inget binder,
är den enda som kan se mitt utvalda land
- om det nu ligger vid havet.

Bibeln på Göteborgs Stadsteater 4

Det var väl värt för mig att se om Bibeln på Göteborgs Stadsteater ikväll.
Jag såg delvis helt andra saker än på premiären, men jag undrar om man inte skurit i vissa partier och utvecklat andra. Det kändes delvis som en annan pjäs. Jag tyckte mycket om den första versionen och än mer om denna.
Det är framför allt några intryck som dröjer sig kvar. I inledningsscenen, i den mycket vackra skapelseberättelsen strålar sökarljuset ned på Guds händer - vita som vore de inpackade i vita bomullshandskar. De är nästan självlysande i mörkret och det slår mig att händerna och deras rörelser i någon mening är den ontologiska basen för hela dramats grundkonception.
Guds hand skapar himmel och jord, skapar människan. Människans händer bygger och raserar världen, om och om igen. Smeker, dödar, skakar hand. När hela ensemblen marscherar upp i slutscenen är det samma ljus igen, på händerna. Allt ligger i Guds händer, och människornas, verkar man vilja säga. Nina Zanjanis hand, ledigt hängande ned från nattvardsbordet i andra aktens mer än effektfulla slutscen.
Antingen har också Henric Holmbergs Lucifer, den fallna ängeln, fått större plats i denna senare version, eller så upplevde jag det så eftersom jag följde rollen med särskilt intresse denna kväll. Det går en rak linje från syndafallet när Adam och Eva äter av kunskapens träd och fördrivs ur paradiset till den positivistiska vetenskapssyn och rationalistiska skepticism som Lucifer står för i denna pjäs.
Jag kommer att tänka på en av Bob Dylans mest gammaltestamenteliga fraser; "God is the greatest, but Satan rules the world." Det är som om den kanske största, men också mest inlindade frågan i hela stycket är den huruvida tro eller vetenskap är den främsta kunskapsteoretiska hållningen. Vad jag kan se är budskapet att tron är större än vetenskapen, alldenstund vetenskapens bemödanden ändå ytterst mynnar ut i en sista rest som inte går att förklara. Den smärtsamma insikten behöver inte den troende ställas inför, eftersom denne ändå överlåter den sista biten på vägen åt en högre makt, i vissa fall oklart vilken.
Och det är kanske därför som Lucifer blir allt mer frustrerad ju närmare slutet man kommer. Innan Jona slukas av valfisken skrider även Jesus fram över det stormiga vattnet och lämnar den garvade sjömännen i tvivel på syn och förstånd.
Jesus försvinner sedan ut till vänster. Rakt in i fonden rusar Adam och Eva (Mattias Nordström och Nina Zanjani) i en av de läckraste scenförvandlingar jag sett på många år. När scenografin utan övertydliga hänvisningar förändras och kulisserna öppnar sig som Röda Havet när Moses leder Israels folk ut ur Egypten ser man formligen hur vattnet stannar upp på var sin sida av de båda som springer mot friheten på andra sidan. I just den scenen, på väg bort från publiken tänker jag att jag ser något av Nina Zanjanis  specifika utspel. Det finns en sorts lyster och oväntad rörelseenergi i omlopp som kanske är en av de saker som är hennes särprägel, vad vet jag? Hennes fysiska person är inte så stor, men desto större blir tomrummet efter henne när hon lämnar Stadsteaterns scen för Dramaten.
Men man kan ju alltid gå dit.