När jag letade efter filmklippet "Good Morning Starshine" från Milos Formans musik- och antikrigsfilm Hair nu i kväll hittade jag på You Tube också "Let the Sunshine In" och spelade klippet om och om igen. Det är oerhört suggestivt, parallellhandlingen med hippien Berger som ofrivilligt tvingas med in i trupptransportplanet mot Vietnam och Claude, bondpojken som han bytt plats med, förgäves försöker hinna ikapp. Det stora planet lyfter med sin last unga män på väg mot en säker död tätt över Claudes huvud. Det är en så stark scen. Så makaber.
Det var en generation som skickades iväg att dö i ett land de inte kände till, för en sak de inte hade en aning om och om de hade haft det, omöjligt hade kunnat tro på.
Slutscenen, hippieprotesten framför Vita huset, är grandios. Revolten, så som vi känner den, med peace, love and understanding övervann till slut det politiska vansinnet. Vietnam-kriget var nog det första krig i historien som en fredsrörelse lyckades att tänka, prata och demonstrera bort. Tyvärr var det ett undantag.
Nu skickas återigen nya generationer unga pojkar att dö i verkligheten för overkliga hotbilder och destruktiv rädsla, för politisk prestige och primitiva hämndreaktioner. Jag tänker på ett filmklipp i en nyhetssändning efter 9/11. En midwest-man krävde att man skulle bomba hela Afghanistan platt för göra om det till en parkeringsplats.
För första gången på ett par hundra år skickar även Sverige stridande förband och de första traumatiserade börjar redan komma tillbaka. Man kan undra om det finns en bra beredskap att hantera detta i dagens Sverige?
Det finns ett glapp här - "What is real?" som Bob Dylan säger.
Då och nu.
onsdag 28 september 2011
tisdag 27 september 2011
Hummerns rätta pris
Läser på nätet att den första lådan hummer vid dagens fiskaution gick för 31 500 spänn. Man kan säga att den nu börjar komma upp i sitt rätta värde. Tänker på de prydliga noteringarna i de svarta vaxhäftena som min pappas morfar Arvid Sandmark förde från 1880-talet och framåt. Han fiskade hummer i Väderöarna i femtio år i sträck.
1886 fick han 167 humrar första dagen den 15 april det året, à 85 öre styck. Det brukade leda till en säsongsintäkt på mellan 800 och 1000 kronor. De första ordentliga prishöjningarna kom runt 1905, då rakade årsinkomsten upp till runt 5000 kronor.
Havets svarta guld har alltid varit värt sitt pris. Nu mer än någonsin.
1886 fick han 167 humrar första dagen den 15 april det året, à 85 öre styck. Det brukade leda till en säsongsintäkt på mellan 800 och 1000 kronor. De första ordentliga prishöjningarna kom runt 1905, då rakade årsinkomsten upp till runt 5000 kronor.
Havets svarta guld har alltid varit värt sitt pris. Nu mer än någonsin.
lördag 24 september 2011
Österrikes historia i litteraturen på Bokmässan
I eftermiddags samtalade jag med den österrikiska författaren Bettina Balàka om konsten att skriva litteratur om historiska händelser och perioder. Samtalet utgick från hennes senaste novellsamling Auf offenem Meer (På öppna havet) och särskilt en berättelse om en kvinna som varit distriktsledare för den nazistiska flickorganisationen Bund Deutscher Mädel för Wien och
Niederösterreich. Hon är en av de oförbätterliga, som ser fram emot att dö för att hon hoppas att få möta Hitler i himlen, eller någon annanstans.
Hennes sonson och dennes flickvän, vars farfar i sin tur tillhört motståndsrörelsen i kampen mot nazismen och som gick över bergen för att informera brittiska underrättelsetjänsten vid möten i avlägsna alphyddor hälsar på vid farmorns dödsbädd. När allt kommer omkring har de unga tu inget emot att ärva farmorns underbara våning i centrala Wien, trots att den var "ariserad", dvs övertagen från en judisk familj som deporterats och som aldrig lämnats tillbaka.
Novellen sätter ljuset på hur de moraliska frågor kring upparbetningen av Österrikes närmaste förflutna som diskuterats de senaste decennierna, långsamt löses upp i den historielöshet som har en tendens att tillta ju längre från händelserna man kommer.
Men samtalets fokus gällde inte i första hand efterkrigstiden, utan mellankrigstiden.
Bettina Balàkas största roman heter Eisflüstern (Isviskandet) och vi konstaterade att bilden av Österrike under och efter Första världskriget i väldigt hög grad har kommit att präglas av Joseph Roths båda böcker Radetzskymarschen och Die Kapuzinergruft. Radetzskymarschen skildrar det habsburgska rikets nedgång och fall med familjen Trotta. Den siste sonen i släkten stupar på krigets första dag.
Det är ett månghundraårigt imperium som faller samman och det habsburgska väldet återhämtar sig aldrig från det krig som visade hur stor skillnaden var mellan närmast medeltida krigföring med kavalleri och färgglada uniformer och den nya tidens pansarvagnar och kulsprutor. Die Kapuzinergruft handlar om mellankrigstiden.
Balàka sysslar med de posttraumatiska krigsupplevelser som återvändande soldater hade när de återvände från fronten, eller som romanens huvudperson, Balthasar Beck, ur rysk fångenskap. Det är ett perspektiv som inte togs om hand på den tiden och kastar nytt ljus över det man brukar kalla Österrikes fantomsmärtor efter förlusten av tre fjärdelar av sitt territorium. Det intressantaste är att Balàka ställer de invanda uppfattningarna på huvudet och bidrar till inget mindre än en omvärdering av förståelsen av mellankrigstiden.
Jag är imponerad av det allvar och på det sätt Balàka genomför denna omvärdering - med lätt hand och i en spännande historia om Balthasar Beck och hans väg tillbaka in i sitt liv, sitt äktenskap och sitt arbete.
Gårdagens läsning som Pustervik genomförde i tyskspråkiga montern av Balàkas drama Stenras och hennes egen läsning av en dikt om Sverige i den nya diktsamlingen Schaumschluchten (Skumraviner) har givit en bra presentation av ett ännu icke översatt, men betydande författarskap. Jag kan bara hoppas att något svenskt förlag intresserar sig för Balàkas isviskningar. Isviskningar är de ljud som uppstår när man i Sibirien talar i en kyla under 45 grader och andedräktens fukt fryser till iskristaller och låter som ett lätt klirrande.
Det kan man tänka är en bild även för hur det låter när gamla föreställningar går i kras.
Niederösterreich. Hon är en av de oförbätterliga, som ser fram emot att dö för att hon hoppas att få möta Hitler i himlen, eller någon annanstans.
Hennes sonson och dennes flickvän, vars farfar i sin tur tillhört motståndsrörelsen i kampen mot nazismen och som gick över bergen för att informera brittiska underrättelsetjänsten vid möten i avlägsna alphyddor hälsar på vid farmorns dödsbädd. När allt kommer omkring har de unga tu inget emot att ärva farmorns underbara våning i centrala Wien, trots att den var "ariserad", dvs övertagen från en judisk familj som deporterats och som aldrig lämnats tillbaka.
Novellen sätter ljuset på hur de moraliska frågor kring upparbetningen av Österrikes närmaste förflutna som diskuterats de senaste decennierna, långsamt löses upp i den historielöshet som har en tendens att tillta ju längre från händelserna man kommer.
Men samtalets fokus gällde inte i första hand efterkrigstiden, utan mellankrigstiden.
Bettina Balàkas största roman heter Eisflüstern (Isviskandet) och vi konstaterade att bilden av Österrike under och efter Första världskriget i väldigt hög grad har kommit att präglas av Joseph Roths båda böcker Radetzskymarschen och Die Kapuzinergruft. Radetzskymarschen skildrar det habsburgska rikets nedgång och fall med familjen Trotta. Den siste sonen i släkten stupar på krigets första dag.
Det är ett månghundraårigt imperium som faller samman och det habsburgska väldet återhämtar sig aldrig från det krig som visade hur stor skillnaden var mellan närmast medeltida krigföring med kavalleri och färgglada uniformer och den nya tidens pansarvagnar och kulsprutor. Die Kapuzinergruft handlar om mellankrigstiden.
Balàka sysslar med de posttraumatiska krigsupplevelser som återvändande soldater hade när de återvände från fronten, eller som romanens huvudperson, Balthasar Beck, ur rysk fångenskap. Det är ett perspektiv som inte togs om hand på den tiden och kastar nytt ljus över det man brukar kalla Österrikes fantomsmärtor efter förlusten av tre fjärdelar av sitt territorium. Det intressantaste är att Balàka ställer de invanda uppfattningarna på huvudet och bidrar till inget mindre än en omvärdering av förståelsen av mellankrigstiden.
Jag är imponerad av det allvar och på det sätt Balàka genomför denna omvärdering - med lätt hand och i en spännande historia om Balthasar Beck och hans väg tillbaka in i sitt liv, sitt äktenskap och sitt arbete.
Gårdagens läsning som Pustervik genomförde i tyskspråkiga montern av Balàkas drama Stenras och hennes egen läsning av en dikt om Sverige i den nya diktsamlingen Schaumschluchten (Skumraviner) har givit en bra presentation av ett ännu icke översatt, men betydande författarskap. Jag kan bara hoppas att något svenskt förlag intresserar sig för Balàkas isviskningar. Isviskningar är de ljud som uppstår när man i Sibirien talar i en kyla under 45 grader och andedräktens fukt fryser till iskristaller och låter som ett lätt klirrande.
Det kan man tänka är en bild även för hur det låter när gamla föreställningar går i kras.
fredag 23 september 2011
Bokmässans tyska tema på Stadsbiblioteket
Alldeles nyss avslutade jag ett för mig mycket stimulerande samtal med de tyska författarna Felicitas Hoppe och Arne Bellstorf på Stadsbiblioteket. Arne Bellstorf, vars bilder för övrigt visas i bibblans café, är en företrädare för den i Tyskland nya genren "Grafic Novel". Han har skrivit och tecknat en berättelse, Baby's in Black, om hur fotografen Astrid Kirchner i Hamburg i början på sextiotalet genom sitt nyskapande fotografi bidrog till att skapa Beatles image. Berättelsen handlar om hennes förhållande med deras förste basist, Stuart Sutcliffe, som hoppade av och började plugga konst i Hamburg.
Felicitas Hoppe, som jag intervjuade första gången på Bokmässan 1996 efter hennes debutbok Picknick der Friseure är också en mycket bildmässig författare som experimenterar med litterära typer och former på ett sätt som är utpräglat bildlikt och målande.
Samtalet rörde sig i gränslandet mellan bild och ord och mynnade ut i den klassiska slutsatsen att det konstsköna ändå är överordnat det natursköna, eftersom konsten är evig, medan verkligheten så som vi känner den, har en tendens att förändras över tid.
Publiken höll med, eller sade i alla fall inte emot.
Det samtalet kommer jag att minnas länge.
Felicitas Hoppe, som jag intervjuade första gången på Bokmässan 1996 efter hennes debutbok Picknick der Friseure är också en mycket bildmässig författare som experimenterar med litterära typer och former på ett sätt som är utpräglat bildlikt och målande.
Samtalet rörde sig i gränslandet mellan bild och ord och mynnade ut i den klassiska slutsatsen att det konstsköna ändå är överordnat det natursköna, eftersom konsten är evig, medan verkligheten så som vi känner den, har en tendens att förändras över tid.
Publiken höll med, eller sade i alla fall inte emot.
Det samtalet kommer jag att minnas länge.
onsdag 21 september 2011
Gäst hos verkligheten
Under dagen pågick mediaspekulationer om det möjligen var ett mordhot med fickkniv mot Lars Vilks som ledde till Säpos utrymning av Röda Sten och gripande och sedemera häktning av tre unga män för någon vecka sedan.
Den sakliga grunden i detta undandrar sig min bedömning, men jag kommer att tänka på ubåtsjakten i Göteborgs skärgård ett par dagar efter Säpos tillslag. För den minnesgode återkommer namn som Hårsfjärden och U 137, Whiskey-ubåten som sattes på grund inne i svenskt skyddsområde utanför marinbasen i Karlskrona av en packad ubåtsöverste från Sovjet. Så bevisligen fanns det åtminstone en främmande ubåt i svenska vatten under 1900-talet.
Annars är det ganska fascinerande att följa resonemangen kring hotbilder och förebyggande åtgärder. Ibland kan det kännas som ett dataspel, ett verklighetens World of Warcraft, där verkliga människor pysslar med verkliga och overkliga hot.
Den svenska försvarsmakten är också ganska skicklig på att iscensätta sådant inom ramen för den numera frivilliga värnplikten. Ett av de mest omskakande minnen jag har i den kategorin var när jag tjänstgjorde vid Kungliga Västernorrlands regemente under vintern 1979.
Fem över fyra en decembermorgon, eller om det var november, det var i alla fall helt kolsvart, gick larmet och vi gjorde som vi blivit tillsagda, masade oss bort till samlingssalen.
En blek biträdande bataljonschef stod i bara skjortärmarna med en världskarta bakom sig och berättade om det nya stora hot som sannolikt skulle leda till att vi inte fick åka hem över jul, utan måste vara kvar i beredskap.
Sovjet hade precis anfallit Afghanistan och konflikten hotade att starta en världsbrand, hette det. Amerikanska och iranska flottenheter hade börjat närma sig varandra vid det strategiska Hormuz-sundet och om oljeleveranserna från Persiska viken hotades skulle USA inte sitta stillatigande. För att försäkra sig om ett strategiskt fördelaktigt läge utgick regementsstaben likaså från att sovjetiska flottan som under höstövningarna i Ishavet rört sig allt längre ned mot norska nordkusten skulle attackera i Norge i en kniptångsmanöver och sätta i land trupp vid Trondheim, samtidigt som luftlandsättningar av mongoler var att vänta i trakterna kring Sandöbron utanför Sundsvall. Då skulle man kunna skära av hela norra Skandinavien och ha en viktig strategisk pusselbit för att - ja, vad då egentligen?
Vi nittonåringar satt emellertid käppraka i de hårda träbänkarna och såg julpermisen gå upp i rök. De blödigaste började snyfta. Det tog flera dagar innan vi förstod att det var falskt alarm och att det nog ändå rörde sig om en lokal konflikt i de afghanska bergen.
På den händelsen tänker jag när jag hör om undervattenskränkningarna vid Hyppeln och den förmodade knivdragningen mot Lars Vilks. Det är lätt att som Pär Lagerkvist känna sig som gäst hos verkligheten.
Den sakliga grunden i detta undandrar sig min bedömning, men jag kommer att tänka på ubåtsjakten i Göteborgs skärgård ett par dagar efter Säpos tillslag. För den minnesgode återkommer namn som Hårsfjärden och U 137, Whiskey-ubåten som sattes på grund inne i svenskt skyddsområde utanför marinbasen i Karlskrona av en packad ubåtsöverste från Sovjet. Så bevisligen fanns det åtminstone en främmande ubåt i svenska vatten under 1900-talet.
Annars är det ganska fascinerande att följa resonemangen kring hotbilder och förebyggande åtgärder. Ibland kan det kännas som ett dataspel, ett verklighetens World of Warcraft, där verkliga människor pysslar med verkliga och overkliga hot.
Den svenska försvarsmakten är också ganska skicklig på att iscensätta sådant inom ramen för den numera frivilliga värnplikten. Ett av de mest omskakande minnen jag har i den kategorin var när jag tjänstgjorde vid Kungliga Västernorrlands regemente under vintern 1979.
Fem över fyra en decembermorgon, eller om det var november, det var i alla fall helt kolsvart, gick larmet och vi gjorde som vi blivit tillsagda, masade oss bort till samlingssalen.
En blek biträdande bataljonschef stod i bara skjortärmarna med en världskarta bakom sig och berättade om det nya stora hot som sannolikt skulle leda till att vi inte fick åka hem över jul, utan måste vara kvar i beredskap.
Sovjet hade precis anfallit Afghanistan och konflikten hotade att starta en världsbrand, hette det. Amerikanska och iranska flottenheter hade börjat närma sig varandra vid det strategiska Hormuz-sundet och om oljeleveranserna från Persiska viken hotades skulle USA inte sitta stillatigande. För att försäkra sig om ett strategiskt fördelaktigt läge utgick regementsstaben likaså från att sovjetiska flottan som under höstövningarna i Ishavet rört sig allt längre ned mot norska nordkusten skulle attackera i Norge i en kniptångsmanöver och sätta i land trupp vid Trondheim, samtidigt som luftlandsättningar av mongoler var att vänta i trakterna kring Sandöbron utanför Sundsvall. Då skulle man kunna skära av hela norra Skandinavien och ha en viktig strategisk pusselbit för att - ja, vad då egentligen?
Vi nittonåringar satt emellertid käppraka i de hårda träbänkarna och såg julpermisen gå upp i rök. De blödigaste började snyfta. Det tog flera dagar innan vi förstod att det var falskt alarm och att det nog ändå rörde sig om en lokal konflikt i de afghanska bergen.
På den händelsen tänker jag när jag hör om undervattenskränkningarna vid Hyppeln och den förmodade knivdragningen mot Lars Vilks. Det är lätt att som Pär Lagerkvist känna sig som gäst hos verkligheten.
tisdag 20 september 2011
Tyskspråkiga gäster på Göteborgs Internationella Författarscen
Imorgon kväll, onsdag den 21 september, får jag nöjet att samtala med tre författare från det tyskspråkiga Europa, som är Schwerpunkt, som man säger där, (tema) på årets Bokmässa.
Det är ett arrangemang av Göteborgs Internationella Författarscen och äger rum på Världskulturmuseet, från kl 18.
De tre författarna är Tamara Bach från Tyskland, Doron Rabinovici från Österrike och Dorothee Elmiger från Schweiz. Jag har läst deras böcker under sommaren och ser verkligen fram emot samtalet imorgon. Det är tre väldigt olika författarskap, som visar på spännvidden i dagens tyskspråkiga litteratur och som på många sätt också företräder nya författargenerationer.
Samtalet kommer att äga rum på engelska.
Välkomna dit!
Det är ett arrangemang av Göteborgs Internationella Författarscen och äger rum på Världskulturmuseet, från kl 18.
De tre författarna är Tamara Bach från Tyskland, Doron Rabinovici från Österrike och Dorothee Elmiger från Schweiz. Jag har läst deras böcker under sommaren och ser verkligen fram emot samtalet imorgon. Det är tre väldigt olika författarskap, som visar på spännvidden i dagens tyskspråkiga litteratur och som på många sätt också företräder nya författargenerationer.
Samtalet kommer att äga rum på engelska.
Välkomna dit!
lördag 17 september 2011
West Side Story - The sunny side of the street?
Hur gör man för att variera en av världens mest spelade musikaler? Stelnad form och förutsägbar eller alltför känd handling är en risk som måste tas på allvar.
I Göteborgsoperans uppsättning löser Stina Ancker upp eventuella farhågor i en regi som dels pekar bakåt till urberättelsen Shakespeares Romeo and Juliet textroget och med få, om än några kompromisser. Dels genom att sätta fram de rivaliserande New York-gängen Jets och Sharks i ett dagens Göteborg och de flesta andra större städer i världen. Där slåss kriminella ungdomsgäng för territorier de inte äger, eller kan göra anspråk på, men som de ändå betraktar som sina hem med den ofta enda gemenskap och kärlek de får känna.
Men den verkliga historien i West Side Story är den om kärleken mellan Tony (Bruno Mitsogiannis) och en starkt lysande Maria (Sofie Asplund) som ger den traditionellt svårmodiga Julia en helt annan vitalitet och utspel.
Och det är kraften i kärleken som tippar hela det passiva lurpassandet och postpubertala bröstandet bland gängmedlemmarna in i en tragedi som bara matchas av passionens djup och deras blödande hjärtan. Den berömda balkongscenen med Maria och Tony avslutas med en parafras på villkoren i kärleken mellan man och kvinna, mellan romantiskt fantasteri och verklighetsnära praxis. Han säger; -Jag älskar Dig!
Hon säger; -Skynda Dig, så att de inte tar Dig!
På många sätt är denna uppsättning mycket trogen sin Shakespeare. Man har till och med en fast rundscen som påminner om Shakespeares The Globe, trots att delar av musiken egentligen signalerar scenbyte. Torget mellan husen är mötesplats, skådeplats, stridsplats och den offentliga scen där detta drama hittar sitt rum. Interiörer i Olav Myrtvedts klaustrofobiska scenografi skjuts in och ut från rundscenen och understryker de små förhållandena genom extremt låg takhöjd och övermöblerade miljöer.
Men störst är Leonard Bernsteins numera klassiska musik, som förvaltas på allra bästa sätt av operans orkester under delat ledarskap av Nick Davies och Finn Rosengren (denna dag Davies). De kanske mest kända "Amerika" och "Nånstans" elektrifierar salongen.
Vad blir kvar? Inget mindre än frågan om kärlekens kraft och väsen. Hur kan ett enda ögonblick, som det när Tony och Maria, Romeo and Juliet, träffas på festen/maskeradbalen och blir odödligt förälskade i varandra på en sekund och därmed också är beredda att ta alla konsekvenser och lämna allt bakom sig? Det är möjligen ett av de allra sista mysterierna i denna så skändligen avförtrollade värld som är vår.
Om det händer i New York, Verona, eller Hisings Backa spelar då mindre roll.
Men den veronesiska natten är varm och mörk och tystare än tiden.
I Göteborgsoperans uppsättning löser Stina Ancker upp eventuella farhågor i en regi som dels pekar bakåt till urberättelsen Shakespeares Romeo and Juliet textroget och med få, om än några kompromisser. Dels genom att sätta fram de rivaliserande New York-gängen Jets och Sharks i ett dagens Göteborg och de flesta andra större städer i världen. Där slåss kriminella ungdomsgäng för territorier de inte äger, eller kan göra anspråk på, men som de ändå betraktar som sina hem med den ofta enda gemenskap och kärlek de får känna.
Men den verkliga historien i West Side Story är den om kärleken mellan Tony (Bruno Mitsogiannis) och en starkt lysande Maria (Sofie Asplund) som ger den traditionellt svårmodiga Julia en helt annan vitalitet och utspel.
Och det är kraften i kärleken som tippar hela det passiva lurpassandet och postpubertala bröstandet bland gängmedlemmarna in i en tragedi som bara matchas av passionens djup och deras blödande hjärtan. Den berömda balkongscenen med Maria och Tony avslutas med en parafras på villkoren i kärleken mellan man och kvinna, mellan romantiskt fantasteri och verklighetsnära praxis. Han säger; -Jag älskar Dig!
Hon säger; -Skynda Dig, så att de inte tar Dig!
På många sätt är denna uppsättning mycket trogen sin Shakespeare. Man har till och med en fast rundscen som påminner om Shakespeares The Globe, trots att delar av musiken egentligen signalerar scenbyte. Torget mellan husen är mötesplats, skådeplats, stridsplats och den offentliga scen där detta drama hittar sitt rum. Interiörer i Olav Myrtvedts klaustrofobiska scenografi skjuts in och ut från rundscenen och understryker de små förhållandena genom extremt låg takhöjd och övermöblerade miljöer.
Men störst är Leonard Bernsteins numera klassiska musik, som förvaltas på allra bästa sätt av operans orkester under delat ledarskap av Nick Davies och Finn Rosengren (denna dag Davies). De kanske mest kända "Amerika" och "Nånstans" elektrifierar salongen.
Vad blir kvar? Inget mindre än frågan om kärlekens kraft och väsen. Hur kan ett enda ögonblick, som det när Tony och Maria, Romeo and Juliet, träffas på festen/maskeradbalen och blir odödligt förälskade i varandra på en sekund och därmed också är beredda att ta alla konsekvenser och lämna allt bakom sig? Det är möjligen ett av de allra sista mysterierna i denna så skändligen avförtrollade värld som är vår.
Om det händer i New York, Verona, eller Hisings Backa spelar då mindre roll.
Men den veronesiska natten är varm och mörk och tystare än tiden.
söndag 11 september 2011
Hotet mot Konstbiennalen - verklighetens väg in i overkligheter
Runt midnatt fick Röda stens chef Mia Christersdotter-Norrman uttrymma konsthallen efter ett bombhot under den pågående invigningsfesten av Konstbiennalen. Jag var inte där, utan satt istället hemma i godan ro och bloggade om Ernesto Netos konstverk i katedralen där ute.
Många av oss har varit med om bombhot någon gång, på skolor eller arbetsplatser. Man kan inte bortse från hotet. Det måste tas på allvar och utrymning är det enda man kan göra.
Biennalens infochef Sofia Djerf säger till GP att hon först trodde att det kunde vara någon sorts performance, och det hade ju kanske inte varit så långsökt, med tanke på dagens datum.
Det säger något om hur verkligheten kanske inte är ett så stabilt fundament att bygga sitt liv på som den europeiska människan trott i några hundra år nu.
Som av en händelse tänkte jag just på den frågan när jag såg Påklädaren på Göteborgs Stadsteater i fredags, och jag skrev några rader om saken i en bloggkommentar. Shakespeare använde sig ofta av tekniken med att låta skådespelarna i pjäsen spela en pjäs i pjäsen.
Det möjliggjorde för författaren att dubbelexponera skeendet på scenen med s a s befintlig teknik, innan pampig dekor kunde användas, eller det fanns uttrycksfulla videokompositioner vid scenens fond. Hamlet instruerar t.ex. skådespelarna i pjäsen i pjäsen att rikta spjutet mot sin svekfulle farbror, som mördat hans far och äktat hans mor. Regidraget har önskad effekt och styvfadern skruvar på sig betänkligt.
I sin Söndagskrönika skriver Peter Hjörne om 9/11 och belyser både den amerikanska smärtan och skulden som ackumulerats efter Ground Zero, men också de innovationer som kommit ifrån USA sedan dess och som förändrat våra liv, som idag knappast går att tänka utan Google, Facebook, nätet m.m.
Det är en händelse som ser ut som en tanke. De cybervärldar som skapats är i sig själva pjäser i pjäsen och det löser upp verklighetens kanter i något mycket obestämbart. Det vi vet om bombhot är att de ofta är påhittade. Det händer ibland även vid tillslag mot misstänkt terrorism, som förra hösten i Göteborg, när ett flertal oskyldiga personer misstänktes för att planera terrorbrott. Men säkerheten måste gå först, alltid.
Det finns något svindlande i tanken att ett bombhot mot Konstbiennalen, som först uppfattas vara ett performance, visar sig vara ett bombhot, som sedan kanske kan avskrivas som falskt. Det finns många frågor man kan ställa till overkligheterna i verkligheten och tvärtom.
Många av oss har varit med om bombhot någon gång, på skolor eller arbetsplatser. Man kan inte bortse från hotet. Det måste tas på allvar och utrymning är det enda man kan göra.
Biennalens infochef Sofia Djerf säger till GP att hon först trodde att det kunde vara någon sorts performance, och det hade ju kanske inte varit så långsökt, med tanke på dagens datum.
Det säger något om hur verkligheten kanske inte är ett så stabilt fundament att bygga sitt liv på som den europeiska människan trott i några hundra år nu.
Som av en händelse tänkte jag just på den frågan när jag såg Påklädaren på Göteborgs Stadsteater i fredags, och jag skrev några rader om saken i en bloggkommentar. Shakespeare använde sig ofta av tekniken med att låta skådespelarna i pjäsen spela en pjäs i pjäsen.
Det möjliggjorde för författaren att dubbelexponera skeendet på scenen med s a s befintlig teknik, innan pampig dekor kunde användas, eller det fanns uttrycksfulla videokompositioner vid scenens fond. Hamlet instruerar t.ex. skådespelarna i pjäsen i pjäsen att rikta spjutet mot sin svekfulle farbror, som mördat hans far och äktat hans mor. Regidraget har önskad effekt och styvfadern skruvar på sig betänkligt.
I sin Söndagskrönika skriver Peter Hjörne om 9/11 och belyser både den amerikanska smärtan och skulden som ackumulerats efter Ground Zero, men också de innovationer som kommit ifrån USA sedan dess och som förändrat våra liv, som idag knappast går att tänka utan Google, Facebook, nätet m.m.
Det är en händelse som ser ut som en tanke. De cybervärldar som skapats är i sig själva pjäser i pjäsen och det löser upp verklighetens kanter i något mycket obestämbart. Det vi vet om bombhot är att de ofta är påhittade. Det händer ibland även vid tillslag mot misstänkt terrorism, som förra hösten i Göteborg, när ett flertal oskyldiga personer misstänktes för att planera terrorbrott. Men säkerheten måste gå först, alltid.
Det finns något svindlande i tanken att ett bombhot mot Konstbiennalen, som först uppfattas vara ett performance, visar sig vara ett bombhot, som sedan kanske kan avskrivas som falskt. Det finns många frågor man kan ställa till overkligheterna i verkligheten och tvärtom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
