Cirkus Cirkör på Stora Teatern och Cirkus på Atalante

Imorgon, 28 april, är det premiär för Cirkus Cirkörs nya turne med föreställningen Undermän på Stora Teatern. Det känns spännande på många sätt, inte minst för att portarna slås upp igen till Göteborgs äldsta hus för scenkonst efter en tids stillhet.
Det är kanske ingen slump att det blir just Cirkus Cirkör och nycirkus som återöppnar Stora Teatern - det finns ett stort intresse för nycirkus och ett flertal föreställningar av olika slag är aktuella i Göteborg i vår.
För någon timme sedan fick jag ett mejl från Atalante, som presenterar arbetet med en ny föreställning av New Opera CO. Jag klipper in en del av infon eftersom det är påfallande intressant på vilket sätt det finns kopplingar till Undermäns berättelse om tre cirkusartister som förlorat sina partners och därmed viktiga delar av sina liv, och hur de går vidare från denna punkt och New Opera Cos:s nyopera som närmar sig ett liknande tema.

På Atalante visas detta:
"Cirkus är en monolog, ett solo för en kvinna i kris. Maria är uppvuxen på en cirkus, hennes föräldrar var trapetskonstnärer och hon själv en lovande stjärna. Sen gick allt fel, men hon kom tillbaks och blev ihop med knivkastaren Tommy. Hon blev hans Target Girl och de turnerade i hela världen. Sen rasade allt igen. Då flyttade de till landet och startade en guldgruva. Efter några år gick allt återigen fel. Riktigt fel. Och här står hon nu, i "Cirkus". Föräldrarna är döda och hennes livs kärlek är borta. Hon vill berätta, minnas, bearbeta.
Cirkus är en nyopera av Niklas Rydén. Den är det tredje verket i New Opera CO:s arbete med nyopera för sångare som inte använder operateknik, utan istället sjunger med mikrofonteknik. De är professionella sångare som har sin bakgrund i jazz, improvisation och fri musikkonst. Resultatet blir en unik form av musikdramatik, en slags sjungen teater, som inte låter som opera och inte heller som musikal."...
"Cirkus kommer att presenteras fyra kvällar när New Opera CO bjuder in publik till Atalante för att presentera Cirkus och berätta om arbetet."
Sång: Sofia My Fryklund Piano: Niklas Rydén Regi: Eva Ingemarsson Musik och Libretto: Niklas Rydén

Det är en händelse som ser ut som en tanke. Nycirkus och nyopera bearbetar likartade teman med olika utgångspunkter och uttryckssätt - det är en lyckligt sammanträffande av konstnärlig cross-over och utveckling. Här och nu.

Mångkultur eller mänskliga rättigheter? Aleksander Motturis bok "Etnotism"

Nyligen läste jag Aleksander Motturis essä Etnotism. En essä om mångkultur, tystnad och begäret efter mening från 2007. Det som slår mig är dels hur relativt ovanligt det är att läsa så skarpt skrivna essäer på svenska, som öppnar upp på det viset mot en europeisk idétradition och med lätt hand drar in den i både lokala och globala frågor.
Boken skrevs, vad jag förstår, som en replik på Mångkulturåret 2006 men har inte förlorat i aktualitetet, tvärtom. Sällan har väl frågan om integration - segregation, interkulturell dialog, mångfald och hur den ska kunna bejakas varit så aktuell som den är nu.
Det berör allt från stadsutveckling, bostadssegregation, minoritetsfrågor, ungdomsfrågor, skolans utveckling, kulturlivet - i stort sett alla samhällsområden påverkas av hur man diskuterar människors rättigheter.
Motturis tes år att den omhuldade mångkulturen också bär på en mindre positiv sida, där gamla rasistiska uppfattningar transporteras in i diskursen genom att man inom ramen för mångkultur också befäster ett skillnadstänkande mellan olika grupper. Han kallar det för etnotism, en hållning som har sina rötter i det tidiga 1800-talets folkromantik i Tyskland, och filosofen Herders idéer om historiska och språkliga gemenskaper som grunden för samhällsbyggande.
Det ligger en del i detta, inte minst hur etnotismen aktualiseras i nutida sammanhang, där nationalistiska och populistiska rörelser använder sig av historien för att avgränsa minoriteter i landet.
Själv tänker jag att det mycket handlar om avvägningen mellan de principer som handlar om konstitutionell rätt - mellan ius soli (man blir medborgare i det land man föds) och ius sangui (man får nationaliteten utifrån sitt blod, dvs föräldrarnas medborgarskap). Egentligen går ju denna diskussion tillbaka till Franska revolutionen, Kants moraliska universalism och den amerikanska konstitutionen, som baseras på frihet, jämlikhet och broderskap. Frankrike drev denna tes under hela sin senare koloniala historia - kolonierna var en del av France och man flyger fortfarande inrikes till Tahiti. Därför upplevdes inte Algeriets befrielsekrig som ett befrielsekrig, utan som ett inbördeskrig. Den som föds på franskt territorium blir fransk medborgare.
Så inte i Tyskland, som sedan medeltiden inte definierats som en statsstat, utan som en lös språklig gemenskap, ingående i det heliga Tysk-Romerska riket och där den territoriella splittringen stadfästes i Westfalen-freden 1648, vid Trettioåriga krigets slut. Därför har tyskheten på ett helt annat sätt funnits i språket och vissa kulturella sedvänjor kring familjeliv och matkultur. Det var denna tråd som Herder plockade upp under den sk Romantiken och diktade fram en folksjäl som sedan givits olika betydelser. Den tyska statsbildningen ägde rum under 1870-talet då Bismarck till slut tvingade in Bayern i samma stat som ärkerivalen Preussen. Denna sena statsbildning definierar ibland Tyskland som "den försenade nationen", en så där trehundra år efter att England, Frankrike och Sverige blev nationer i traditionell bemärkelse.
Här tror jag dock att Motturi övertolkar den Herderska filosofins betydelse för Första Världskriget och den efterföljande Versailles-freden som byggde in en del konflikter som senare bidrog till Andra Världskrigets utbrott. Det Wilhelminska Tyskland blev plötsligt en stark europeisk makt och det rubbade maktbalansen. Kolonialismens jakt på terittorier overseas hade mer med ekonomiska och strategiska tillgångar att göra än att sprida den tyska folksjälen eller språket till Sydvästafrika. Däremot lagstadgades ius sangui i den tyska grundlagen 1913, en händelse som dock visar att denn komponent fanns med i den politiska diskursen vid den här tiden. Den nazistiska Blut-und-Boden-ideologin som seglade upp under 20- och 30-talen skulle man kunna säga hade sina rötter i Herders 1800-tals filosofi. Men man använde sig även av allt annat tankegods som fanns tillgängligt för att legitimera de egna politiska visionerna. Även den fornnordiska mytologin och symbolvärlden släpades i smutsen i nazistisk regi.
Så vad blir då kontentan av detta i ett nutidsperspektiv? Jag tror att man kan säga att idag har dessa olika förhållningssätt bytt skepnad en aning. Den länge förordade mångkulturalismen
(med dess underliggande etnotism, för att använda Motturis term) bygger på ett erkännandets politik som går tillbaka till det tyska 1800-talets politiskt filosofiska utveckling - Hegels grundläggande konflikt om i den berömda oppositionen herre-dräng berör egentligen spelet om erkännande mellan individer, men Marx omtolkade paradigmet till att vara en opposition i ekonomisk mening, mellan kapitalägaare och proletärer. Kampen om erkännande är i det mångkulturella samhället istället en variant som handlar om majoritetskulturens erkännande av minoritetskulturen. Det bygger på en ojämlikhet och underordning från början, och är sannolikt inget framkomligt perspektiv för att lösa samtidsfrågorna.
Samtidigt finns det tendenser att återknyta till de mänskliga rättigheterna för att istället skapa ett mera jämlikt underlag för diskussionen om enskildas rättigheter och skyldigheter. I Göteborgs stad pågår just nu ett arbete med att aktualisera de mänskliga rättigheterna som går tillbaka till universalismen och idealen från Franska revolutionen.
Motturis bok om etnotismen aktualiserar de här frågorna på ett effektivt vis. Som läsare blir man svaret skyldig.

Röhsska, Göteborgs museer och forskningen

I dagens GP gör Boel Ulfsdotter en intressant jämförelse mellan "Cocktail"-utställningen på Röhsska och "Dandy" på Nordiska museet. Hennes diskussion kring utställningarnas inriktning och pedagogik är det inte min sak kommentera. Mot slutet lyfter hon dock en sak som kräver ett klargörande. Ulfsdotter skriver: "Som läget är nu undrar jag vem som skall tvinga museet att fullgöra sitt uppdrag och och göra forskningsbaserade utställningar?" Som ytterst ansvarig tjänsteman för Göteborgs museer vill jag peka på att stadens museer inte har något specifikt uppdrag att varken bedriva egen forskning eller göra forskningsbaserade utställningar. Detta kan man naturligtvis ha synpunkter på, men det är så det ser ut. Museicheferna har många riktlinjer som är gemensamma för staden och det finns även övergripande mål som kulturnämnden har formulerat. Men museicheferna har den konstnärliga och vetenskapliga friheten att leda museerna utifrån den profil och inriktning de själva väljer i samråd med personalen. Jag anser att det är en självklarhet att det ska vara på det viset. Däremot är museicheferna och jag helt överens om att arbeta för att stärka kopplingen till forskningen, men också grundutbildningen vid universitet och högskolor. Museerna har betydande samlingar och kompetent personal som är utmärkta samarbetspartners för akademin. I det korta perspektivet arbetar vi på olika områden med att stärka anknytningen och varje museum har idag olika kontakter på området. Tack vare en generös donation från Stena-stiftelsen har Göteborgs konstmuseum kunnat bygga upp en forskningsenhet som arbetar med att beforska de egna samlingarna och publicera resultaten i skriftserien Skiascope. Vi har nyligen säkrat verksamheten även efter Stena-projektets utgång. Tack vare detta arbete har nu också Göteborgs konstmuseum och Röhsska gemensamt fått forskningsmedel från Riksbankens Jubileumsfond för att arbeta med kvinnliga konstnärer som är representerade i museernas samlingar. För närvarande pågår en utställning om detta på Konstmuseet. Röhsska publicerar en vetenskaplig skrift till hösten om forskning kring museets modesamlingar. En av svårigheterna för de kommunala museerna att bedriva forskning är dels bristande egen infrastruktur, men framför allt att 97% av de forskningsmedel som fördelas går till museer i huvudstaden. Därmed kan det finnas svårigheter att jämföra t.ex. Röhsska med Nordiska museet i det avseendet. Båda Göteborgs konstmuseum och Röhsska samarbetar för övrigt med Konstnärliga fakulteten och Röhsska har sedan många år ett nära samarbete med HDK. Göteborgs stadsmuseum har för närvarande enskilda forskare knutna till sig, och samarbetar med Pedagogiska fakulteten i ett forskningsprojekt kring museipedagogik för barn. Där finns också samverkansprojekt med Kulturvetenskapen, under ledning av Catharina Thörn kring gentrifiering och med Chalmers Arkitektur, internationella arkitekturskolan under ledning av Ana Betancour kring kulturens roll i stadsutvecklingen, men inriktning mot Centrala Älvstaden. Sjöfartsmuseet ingår i nätverket Association North Sea Cities och arrangerar i år den internationella forskningskonferensen "North Sea Conference". Både Göteborgs Stadsmuseum och Sjöfartsmuseet är medarrangörer till Svenska Historikermötet i maj och sedan flera år tillbaka samarbetar Akvariet med Naturvetenskapliga fakulteten bl.a. inom ramen för VIRTUE-projektet. Kulturförvaltningen kommer den närmaste tiden att förnya sina ansträngningar för att stärka samarbetet med akademien. I början av juni har vi planerat ett gemensamt seminarium kring forskningsfrågor tillsammans med GU på Jonsereds herrgård. Jag hoppas att detta på sikt kan mynna ut i en gemensam forskningsstrategi för museerna. När det gäller Ulfsdotters rekommendation att besöka Nordiska museets utställning som utsetts till bästa utställning 2010, kan jag bara instämma. Det är glädjande att Röhsskas utställning ligger så bra till att den jämförs med förra årets bästa utställningar. För den modeintresserade skulle jag nog vilja säga att man borde kunna se båda två. Inte antingen eller, utan både och.

Slutet på operakritiken, som vi känner den? Exemplet Lucia di Lammermoor

Lika sällsynt som en Black Swan är den fastanställde operakritikern idag, skriver Margareta Sörensson i en sympatisk artikel i dagens Expressens och knyter an till en analys av arbetsmarknaden för dessa som Sveriges siste (?) just fastaanställde kritiker vid samma tidning, Gunilla Brodrej skrev inför en debatt på Kungliga Operan om operakritikens villkor för någon vecka sedan. Som utomstående betraktare känns det lite som "Don't mention the war" när Brodrej beklagar flykten från operakritiken till institutionerna. Det är ju knappast för att möjligheterna att försörja sig som operakritiker är så goda som begåvade skribenter lämnar fältet. Detta är en process som pågått ganska länge - om jag inte missminner mig var både Sörensson och Brodrej med på frilansmötena för Expressen i slutet av 90-talet högst upp i DN-skrapan. Det var ändå under den hedervärda Maria Schottenius tid på tidningen, men debatten om hur man skulle komma ifrån det tvångsmässiga recenserandet av diverse olika konstformer för att skapa en helt ny, för samtiden relevant, kultursida gick hög. En gång kom Christina Jutterström, minns jag. Hon ville ha mer debatt i "kvaloiden", som Expressen skulle bli, istället för att vara tabloid. Nå, det gick ju som det gick och Aftonbladet gick om, och blev Sveriges största tidning. Så lite häpet konstaterar jag att mina försök att igår formulera några tankar kring kritikens idealistiska ståndpunkter; i en dialektik mellan anspråket på en absolut estetisk sanning och ett värderelativistiskt perspektiv nu har landat i en, likaså den göteborgsaktuell binär opposition, nämligen den mellan "Das Fressen och die Moral" som Brecht lite krasst uttryckte saken. Och då kommer förstås den materialistiska världen först, i form av fasta tjänster och karriärvägar inom redaktionerna, det är helt naturligt. Själv tror jag att David Karlsson har rätt i sin senaste bok om kulturpolitiken. Det är bara konsten i sig som hyser den kraft som genererar arbetstillfällen och tillväxt, åtminstone inom de sk. kreativa näringarna. Om den konstnärliga kvaliteten är tillräckligt hög är det tjänstefel av vilken tidningsredaktion som helst att inte uppmärksamma saken. Den omständigheten är tydlig även i Göteborgs-Posten. Genom den konsekvent höga konstnärliga kvaliteten på Göteborgsoperan skriver man nu inte bara recensioner, utan även feature-artiklar några dagar innan premiären. Genom det stora intresset för Stadsteatern, Folkteatern och andra scener i Göteborg har även det mediala intresset för teatern ökat på ett liknande sätt. Så den dag diskussionerna om en ny Kunglig Opera inte bara handlar om den ska ligga vid Slussen eller på Skeppsholmen och är föremål för arkitekt-diskussioner istället för en djupgående debatt om konsten, och man upptäcker att det finns operor på även andra håll i Norden, blir säkert efterfrågan på operakritik större även i Stockholms-pressen. Och då spelar det ingen större roll om Gunilla Brodrejs artikel om Lucia di Lammermoor står i papperstidningen i GT och som ett blogginlägg på Expressens webb. Allt är relativt, även fastanställda publiceringsformer. Helt kan jag dock inte släppa frågan om den subjektiva smaken kontra den fastanställda objektiviteten. Gunilla Brodrej menade att Mats Perssons Enrico Ashton i Lucia di Lammermoor var en sceniskt bättre gestaltning än de övriga mansrollerna. Det tyckte inte den frilansande, men lika skicklige operakritikern Magnus Haglund i dagens GP, som ansåg att den tolkningen var en aning stel. Så jag vidhåller min dilettantiska position att det kritiska omdömet till stor del handlar om personlig smak, snarare än om anställningsformer. Även om jag sympatiserar med tanken att det sublima har ett högre estetiskt värde än det sköna. PS, tisdag morgon. Vid en ny genomläsning av Magnus Haglunds strålande recension ser jag att skillnaderna mellan Brodrejs och Haglunds uppfattning om solisternas insatser inte är så stor som jag hade i minnet. Detta gäller särskilt Mats Persson som Lucias bror. Det skulle möjligen stödja tanken om en absolut sanning i estetiska värderingar? Eller också beror det på min egen nedsatta perceptionsförmåga, bedövad av en förkrossande förtjusande Kerstin Avemo som Lucia? I alla händelser, den som har möjlighet bör gå dit själv och bilda sig en egen uppfattning. Det är en underbar föreställning, det verkar alla överens om!

Om kritik och recensioner - exemplet Lucia di Lammermoor

När jag förr i tiden recenserade litteratur hade jag alltid två tankar i bakhuvudet, två ledstjärnor kanske man skulle kunna säga, bland framstående svenska kritiker. Den första tanken kom från Bengt Holmqvist, som hade ett sympatiskt sätt att läsa. Han försökte alltid sätta sig in i verket på dess villkor och försöka förstå hur författaren tänkt, för att utifrån det värdera och recensera. Det utmynnade i en positiv läsart - resultatet blev oftare, trots kritiska invändningar vilket förstås är varje kritikers plikt att anföra, ändå ett positivt förhållningssätt till litteraturen och konsten i allmänhet. I mina ögon har den kritiker och recensent som ser som sin uppgift att nagelfara verket för att hitta dess svaga ställen tagit sig ett uppdrag som knappast är relevant, utom möjligen för att stärka den egna ställningen i skrået. Den andra förebilden och tanken var Fredrik Böök, som inom ramen för sin enorma produktivitet och aptit hävdade att en essä som "Understreckaren" i Svenska Dagbladet skulle skrivas i ett enda svep, för att inte glida ur det kritiska och upplevelsebaserade flow i vilken texten föddes. I tider när dagskritikens ställning är hotad och varenda tidning av betydelse slagit ihop sina avdelningar för kultur och nöje kan det vara värt att fundera en stund över dagsritikens uppdrag. Vilken roll har egentligen dagskritiken idag? Vad betyder den för en kultursidas legitimitet? Vad betyder den för läsarna och för konsten? Vilket tilltal har den? Vilken roll, men framför allt, vilken teoretisk och ideologisk grund vilar den på, egentligen? För egen del som lämnat denna verksamhet bakom mig och numera enbart skriver på denna blogg känns det som en stor frihet att inte behöva ta ställning till många av de saker som en recensent behöver göra. Jag känner mig fri att skriva om vad jag vill, inte längre utifrån specifika uppdrag, och jag skriver för dem som eventuellt, och helt på frivillig basis, väljer att läsa. På senare tid har jag med stort intresse läst recensioner av de teaterpjäser, operaföreställningar och konstutställningar som jag själv varit på och ofta bloggat om, i efterglöden ett par timmar efter föreställningens slut. Ibland, men bara ibland, frågar jag mig om vi bevistat samma föreställning. (t.ex. Profeten från Västra Götaland) Det beror självfallet på att mina egna kunskaper eller erfarenhet inte alls är så djupa som hos de specialister som yrkesmässigt sysslat med kritik av scenkonst i decennier. Det är inte jämförelsen som intresserar mig i denna fråga, den kan bara utfalla på ett sätt. Det som intresserar mig är istället den grundläggande frågan om det finns en objektiv sanning om konstens värde. Redan Immanuel Kant gick i sin Kritik der Urteilskraft (Kritik av omdömesförmågan) till botten med bristen på objektiva kriterier i det estetiska omdömet. Han skrev om smaken som den viktigaste kategorin för det subjektiva värdeomdömet och avvisar en objektiv sanning om det sköna. På samma sätt som senare Hegel i sina estetiska föreläsningar talar om "konstens betydelseförlust" när konsten lämnar det mimetiska perspektivet (avbilda verkligheten) för att i sig själv uttrycka konstnärens subjektiva idé, finns ingen objektiv grund för förståelsen av en absolut sanning på konstens område. Mot slutet av 1800-talet skärptes denna kritik av filosofer som Nietzsche, som förkunnade Guds död och lade grunden för den värderelativism som kommit att prägla diskussionen om sanning och konsekvens sedan dess, ända in i vår tid. Har detta fått några konsekvenser för synen på det kritiska omdömet inom dagskritiken? Jag vet inte. Å ena sidan medför värderelativismen att det är svårt att prioritera ett värdeomdöme eller en smak över en annan. Å andra sidan finns det ändå en agenda som möjliggör att man utifrån bepövad erfarenhet och djupa kunskaper kan dra lysande slutsatser om ett konstnärligt verk som känns betydligt mer relevanta än andra. Ett dagsfärskt exempel på det senare är för mig Gunilla Brodrejs fantastiska recension av Lucia di Lammermoor på Göteborgsoperan i Expressen/GT, som bortsett från den obegripliga kritiken även av publiken visar att djup kunskap och stilistisk förmåga även i efterhand kan fördjupa en upplevelse, i alla fall för mig. Kanske är det en av dagskritikens uppgifter idag?

Förälskad i Lucia di Lammermoor

Om jag blev förförd av Alcina så måste jag nog medge att jag blev förälskad i Lucia di Lammermoor. Från första stund är Lucia i Kerstin Avemos briljanta tolkning i centrum på scenen. Och det är bra jobbat - för de manliga medspelarna; som brodern Enrico Ashton (Mats Persson) Raimondo Bidebent (Anders Lorentzon) är mycket övertygande. Och framför allt den för mig nya bekantskapen Bülent Bezdüz (han var tydligen med i Bohéme, men det har jag inget tydligt minne av) som Edgardo, är smärtsamt plågad i sin kamp för Lucias kärlek på liv och död. Det finns nästan ingen upplevelse av scenkonst som man kan få av en stark sopran, och gåshuden sprider sig när Lucia träder fram i slutet av första akten klädd som brud för att gifta sig med Arturo mot sin vilja. I andra akten, i den s k "vansinnesarian" när hon knivmördat Arturo och fortfarande känner sig fri och lycklig för att hon istället ska kunna gå till Edgardo är hon så utsökt sårbar, introvert, expressiv och sann att gränserna mellan roll och människa suddas ut. Avemo blir Lucia och även om jag inte har absolut gehör känns det som om hon landar på trestrukna F till slut, vilket är målet, vad jag förstår. Så oerhört sårbar rösten hos en sopran ändå är. Så mycket som ska stämma, så mycket som kan gå fel. Att få vara med om en sådan här kväll, när allt faller på plats, är en upplevelse som går utanpå det mesta. Charles Edwards uttrycksfulla scenografi är patinerat vacker och sprucken, kammaren där den förvirrade Lucia mördar sin make och där hon kryper tillbaka i sin döde brudgums armar fortfarande sjungande ut sin kärlek till Edgardo understryker på alla sätt dramats höjdpunkt. Det är smärtsamt vackert. Donizettis opera från 1835 bygger på Sir Walter Scotts roman The Bride from Lammemoor - som i sin tur bygger på en verklig händelse - en ung flicka som gifts bort mot sin vilja för att reglera relationer mellan familjerna. Opera handlar om tragedi. Det är kärlek och död, Eros och Thanatos som återberättas på olika sätt, i olika varianter och tonarter. När man tar en titt på Operans program för nästa säsong är det kvinnor i centrum; Tosca, Salome, Lucrezia Borgia, Lady Macbeth från Mzensk. Så kan man också lyfta fram jämställdhetsperspektivet. Lucia är ett offer för patriarkatets maktspel och flyr in i ett logiskt vansinne för att det är enda sättet att i ett sådan samhälle kunna ta makten över sitt eget liv, åtminstone för en stund. Jag tänker hela tiden på dagens kvinnor som tvingas ut i samma elände - de som lever i hedersrelaterade kulturer och måste offra sina liv för att rädda familjens ära, eller liknande omständigheter. Å ena sidan är det nedslående att vansinnet historiskt ibland var den enda vägen till emancipation för många kvinnor. Å andra sidan är det i högsta grad ett sätt för Göteborgsoperan att problematisera de klassiska hysterike-rollerna i en underliggande modern kontext. Problemen är de samma, bara i andra miljöer.

Pustervik till Stora Teatern?

Vid dagens möte i kulturnämnden fick kulturförvaltningen i uppdrag att lämna in ett anbud på Stora Teatern till Higab, som äger och förvaltar det vackra huset på Avenyn. Sedan debattartikeln i fredags har det varit febril aktivitet på förvaltningen för att få klart ett anbud innan tiden går ut idag och efter nämndmötet kunde jag skicka iväg ett preliminärt arbetsmaterial som kommer att kompletteras fram till dess att det skickas ut till kulturnämnden för beslut vid april-mötet. Då blir anbudet offentligt, inte innan dess. Om jag förstått saken rätt kommer Higab att processa anbuden under april och i bästa fall kan ett beslut fattas i kommunstyrelsen i maj. Ju mer jag tänker på det desto bättre känns denna underbara idé. Stora Teatern borde även i framtiden vara en scen för teater, musik, dans och annan scenkonst. Det är Göteborgs äldsta scenrum, och sannolikt även det vackraste. Initiativet kom runt 1850 från den allerstädes närvarande S A Hedlund, framstående liberal publicist vid anrika Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. I ett konsortium med Gustaf Krafft i ledningen lyckades man på knappt tio år resa medel och genomföra byggnationen av teatern som öppnade den 15 september 1859 under namnet Nya Theatern med pjäsen Carl den Tionde Gustaf, om den enda svenska monark som avlidit i Göteborg, i ett hörnrum på landshövdingens residens vid Skeppsbron. Som så ofta blev bygget dyrare än man tänkt. Slutnotan blev 380 000 riksdaler istället för budgeterade 100 000. 1880 bytte teatern namn till Stora Teatern, som den heter än idag och under perioden 1920 till 1994 var den Göteborgs främsta scen för opera, operett, ballet och dans. Jag tror att mitt första besök där var runt 1980, en uppsättning av Mozarts Trollflöjten. Under min Sturm- und Restaurangperiod i början av 80-talet arbetade jag ett par år som barmästare parallelt med studierna på krogbåten Åtta Glas som numera heter Styrbord babord. När man stod bakom baren och blandade Dry Martinis eller gjorde cappucini, båten hade en av stadens första maskiner, lyste skylten längs med teaterns takliv över hela centrala stan. Var det inte Csardasfurstinnan var det Animalen, som för övrigt hade urpremiär där. Jag minns som igår hur Tage Danielsson och en stor del av ensemblen kom ned till båten efter en föreställning och stannade ganska länge. Det kanske var på hösten 1980. Ja, det är en vacker byggnad. Ritad av Bror Carl Malmberg, med Dresdens Hoftheater som förebild försvarar den än i dag sin plats mitt i krysset mellan Avenyen och stråket mellan Järntorget och Ullevi. Det är en av stadens mest strategiska stadsrum, en plats som alla går förbi. Restaurangen, som de senaste åren också haft en fin uteservering med utsikt ned mot kanalen, hette ända till 1902 Restauration Gropen, ett namn med anor. Operan flyttade som bekant till sitt nuvarande läge 1994 och har sedan dess haft en strålande konstnärlig utveckling. Stadsteatern inhystes under några år av ombyggnad, men de gamla och tungarbetade lokalerna gör det svårt för en ensemble-teater att vara där. Då passar Pusterviks gästspelsscen däremot mycket bättre. Om Stora Teatern hade varit ledig våren 2008 när vi förstod att det inte skulle gå att bygga om nuvarande Pustervik på Järntorgsgatan hade jag arbetat för att flytta dit. Men vid den tidpunkten hade Sami ett fyrtioårskontrakt och tanken var inte aktuell överhuvudtaget. Vi hittade då Lagerhuset och det har varit en riktig resa att komma dit vi är idag. Inledningsvis såg det ut som om planfrågorna kring Heurlins plats skulle vara lösta under 2011, men som inte sällan har det dragit ut på tiden. Möjligen måste trafiken fram utanför huset vilket ser ut att omöjliggöra en scenbyggnad i direkt anslutning till foyern i Lagerhuset. Kanske det går att bygga en ny scen i ny byggnad på andra sidan gatan, det får kanske framtiden utvisa. Men för att säkra Pustervikteaterns verksamhet är en flytt till Stora Teatern en underbar chans. Jag tror att möjligheterna att skapa ett levande hus för dans musik och teater på Stora Teatern aldrig varit bättre än nu. Intresset från olika håll är påfallande stort, alltifrån kulturskolorna och gymnasieskolornas estetiska program till symfonikerna. Om vi sköter det här på rätt sätt kan Stora Teatern bli ett centrum för dans, musik och teater för göteborgarna och alla andra som vi hittills inte sett. Det är just den visionen som är så tilltalande. Pusterviks verksamhet, som sedan femton år blivit allt starkare under Hellen Smitterbergs ledning, blir då kärnan i den nya, gränsöverskridande scenkonsten, konsten som motor för all annan verksamhet i huset. Om kulturnämnden får möjligheten att ta över Stora Teatern tror jag att det är ett genombrott för konstpolitiken och kulturpolitiken i Göteborg. Allt oftare hör jag att kulturen är en överlevnadsfråga, att kulturen är stadens själ, också från kommunstyrelseledamöter och givetvis politiker i kulturnämnden. Jag tror att den analysen är riktig. Och ett levande hus med Pusterviks scenkonst halvvägs mellan Stadsteatern och Göteborgsoperan som jobbar med gästspel och olika nivåer av scenkonst, skulle stärka Göteborgs position som Sveriges scenkonsthuvudstad. Om kulturförvaltningen får uppdraget att arbeta med en sådan inriktning kommer vi att på alla sätt göra vårt yttersta för att Pustervik ska bli Nordens ledande gästspelscen för dans och scenkonst. Vi kommer att samarbeta med alla som vill och som har samma dröm, om det är Västra Götalandsregionen eller Way Out West. Men framför allt med det fria kulturlivet som är underexponerat och underfinansierat, men som kväll efter kväll levererar de mest häpnadsväckkande föreställningar av olika slag. Kulturskribenten Elin Grelson skrev i GP för någon vecka sedan att staden inte bara skulle lyfta fram de bredare kulturevenemangen. Jag tror hon har rätt. Men samtidigt måste jag säga att jag har så pass stor respekt för det fria kulturlivet och dess aktörer att jag inte skulle drista mig att exploatera det fria kulturlivet för att presentera staden i dess mångfald generellt. Vi jobbar med alla som vill och vi är mycket stolta över dem som väljer att gå sin egen väg för att skapa den konst man tror på. För den skull måste man inte låta sig enrolleras i ett stadsövergripande marknadsförings-projekt om man inte vill. Det är en viktig aspekt av mångfald och öppenhet som man inte ska underskatta. Och det är det nog inte heller någon som gör. Som tur är.

Profiten och profeten från Västra Götaland

"En existentiell komedi" rubriceras Profeten i Västra Götaland på Stadsteaterns stora scen. Det är verkligen en ganska stor scen, tänker jag, när scenografin städats ut i kulisserna och resterna av profetens kontor dinglar som en posttraumatisk mobil mitt i rummet. Det är en stor, djup scen, och vridscenen mitt på var banbrytande när teatern öppnade portarna 1934. Den är lika användbar idag och Maja Ravns scenografi bygger denna gång på scenförskjutningar åt vänster för att skapa nya, delvis hårt stiliserade rum.
Kanske är det en existentiell komedi - det blir en del igenkännande och spontana skratt. Roligast är Peter Apelgren, som profeten John Erlandsson, vars naturligt humoristiska fallenhet också för teaterscenen tar sig en del härliga uttryck. Han improviserar t.ex. frejdigt i ett offentligt framträdande på temat "själv är bästa dräng", och under talet till Partilles Lionsclub (Little Bangalore). Men efterhand fastnar hos mig skrattet i halsen.
Jag kommer på mig själv med att gång på gång tänka på Heliga Johanna från Slakthusen. I den pjäsen, nu aktuell på Folkteatern, gestaltar Brecht den socialistiska kampen för rätten till arbete och drägliga arbetsvillkor. Profeten från Västra Götaland blir med Anna Takanens distinkta regi av Fredéns manus ett omtag av frågan, men nu ur det senkapitalistiska samhällets rovdrift på människors behov av bekräftelse och jakt på snabba lyckokickar. Pjäsen sätter fram en samhällsbild som är paradoxal i den meningen att den indoktrinering av människornas själar och hjärnor som de kommunistiska diktaturerna aldrig lyckades att genomföra fullt ut, nu istället har genomförts i den nyliberala kapitalismens namn - pudrad med några stänk lutheransk arbetsmoral " i Ditt anletes svett ska Du äta Ditt bröd".
Indoktrineringen lyckas särskilt snabbt i konsensuskulturer som den svenska. I takt med en sjunkande allmänbildning och övertro på myndighetsinformation har svenskarna blivit ett folk som inte längre har varken tid eller ork att ifrågasätta gällande samhällsnormer, eller ens kritiskt granska info om aktuella händelser - tydligt för alla som har möjlighet att för närvarande följa svensk nyhetsbevakning av atomkraftolyckan i Japan och jämföra den med t.ex. BBC eller tyska nyheter.
Men samhällskritik är en sak - en annan sak är den förödande ideologi-produktion som äger rum på snart alla samhällsområden. Fredén/Takanen fångar många av dem - föraktet för övervikt, bristen på förståelse för alternativa livsmönster, sökandet efter frälsning i astrologi och annan charlatanism, drömmen om folkhemsparadiset i Thailand men framför allt den massiva arbetslinje som hävdar att arbete är den enda vägen till självförverkligande.
Apelgrens John Erlandsson är en, med egna ord, "tom" människa, som efter en hjärtinfark får för sig att försöka fylla livet med mening. Det går så där. Och genom hans nyvunna status som regionprofet efter att ha försökt luftfakturera sig ur den ekonomiska krisen fylls även de tomma lådor som han själv och hans trogna och arbetsamma hustru Maud (Carina M Johansson) med floskler. Till slut stelnar de i munnen och nedbrytningen tar vid.
Revolterar mot den regionala överideologin gör Vera, livfullt spelad av Mia Höglund Melin, som vågar vägra vuxenlivet, genom att barrikadera sig hemma och lägga på sig genom frosseri av godis. Hennes val är negativt, hon väljer bort striden.
För det aktiva valet att protestera står Inger, en moderniserad Johanna från Slakthusen, fd chefssekreterare, obestämbart sanningssökande och energiskt gestaltad av Sylvia Rauan. Hon blir en tjugohundratalets Bakunin, en bombkastande anarkist som tar friheten i egna händer och sätter en ända med förskräckelse. Not with a whimper, but a bang" för att skriva om T S Eliot.
Min slutsats blir att det inte finns någon öppning. Hela Sverige är regionaliserat. Centrala perspektiv och frågor saknas. Utbildning och samhällskritik har marginaliserats. Ingen orkar tänka, och den som gör det slår istället till med full kraft. Det glada skrattets går över i ett ironiskt leende och stelnar slutligen till en sarkasm. Det våras på Stadsteatern.