Ett hus av sten

Stenen av Marius von Mayenburg på Nya Studion är tysk nittonhundratalshistoria kondenserad till en dryg timmes stor teater. Här berättas hur tvångsförsäljning av judisk egendom i form av ett hus i Dresden omvandlas till expropriering av kåken när ägaren flydde till Väst, för att återvända och kräva tillbaka fastigheten efter murens fall. Då var den överordnade principen "Rückgabe vor Entschädigung", dvs återlämnande av egendom framför skadestånd. Många var de DDR-tyskar som tvingades bort från de hus och lägenheter de bebott i 40 år, när exil-tyskar återvände från Väst och villa ha det som var deras.
Men huset är som bekant också en psykoanalytisk metafor för människan, och i den aktuella uppsättningen sätter ensemblen nästan expressionistiskt fram de undermedvetna livslögnsprocesser som stegvis avtäcker allt större avgrunder av mänskligt förfall under politiskt förtryck. Rädde sig den som kan.
Jag minns inte när jag såg en så spelsäker premiär senast. Det är en ganska lågmält resonerande föreställning, där varje replik sitter som gjuten. Det är en seger för hela ensemblen, som inte lämnar scenen under hela stycket, och som skickligt gestaltar de tvära kasten i de skiftande tisdperspektiven. Även scenografin har en lätt ny-expressionistisk anstrykning, med splittrade, kapade fotografier av människor som levde i en civilisationens skymningsljus innan det slutliga bombanfallet jämnade Dresden med marken i krigets slutskede 1945. Ljudkulissen av röster som talar i munnen på varandra är tidens tungomålstalande, när värden vittrar och sanningen är krigets första offer. Det första skottet är stenen, som kastas in genom fönstret, rakt in i huset. Den kastas mot den judiska familj som inte längre bor kvar där, och sparas av den nya ägaren som en ikon för missförståndet, och som i själva verket är ett förebud för den hämnd som aldrig äger rum.
Marius von Mayenburg har skrivit en ovanligt sinnrik text med många bottnar. På Nya Studion är tonträffen autentisk och befriande frimodig. Missa den inte.

Poetry is the scholar's art

På tåget till en konferens i Västerås i måndags läste jag för andra gången Anders Olssons nya diktsamling men så oändligt lätt att svara dig. Det var en händelse som ser ut som en tanke, eller rättare sagt en händelse som var en tanke. Anders Olsson är född och uppväxt i Västerås, kanske betydde det något för läsningen, för mitt sätt att närma mig orden? Den viktigaste texten, med samma namn som boken, är en blytung och svart dikt om brodern Jannes sjukdom och död, silad genom ett raster av zyprexa, olanzapin, klorpromazin, haloperidol, zuclopentixol, cisordol, "häxbrygden din död", som det står där. "Häxbrygden din död" som tas om igen, som om varje ny strof måste ta avstamp i den förra strofens sista utklingande morfem, en övervinnelse av smärtan och ordens otillräcklighet för att en sista gång sätta ljuset på Janne och hans sista stunder. "Vidöppen som en leråker som aldrig ska bära några skördar" förgäves väntan, och kamp förgäves.
I England säger man att "Poetry is the scholar's art" och litteraturprofessorn och akademiledamoten Anders Olsson är en av de mest produktiva och banbrytande forskarna inom sitt fält. Han rör sig i den modernistiska lyrikens högsta sfärer; Ekelöf, Björling, Celan och lekfullt ekar ord och röster från förr bland de egna bildernas skarpa konturer. Det är lärd diktning, men samtidigt med ett direkt tilltal: "jag drar en gräns runt det liv jag lever/men gränsen är för andra/ som tar den och drar den/ likt en snara runt min hals". Det pendlar mellan andnöd och ljuskaskader som över den skimrande Neapelbukten.

Nya Pustervik - en ny scen för ett nytt sekel

Våren 2009 fattade kulturnämnden beslutet att göra en stor satsning på Pustervik, som genom åren visat sig fylla en viktig funktion i scenkonstens Göteborg. Pustervik har en trogen publik som blivit allt större. Samtidigt måste man också säga att Pusterviks verksamhet har växt ur de charmiga, men mycket slitna lokalerna på Järntorgsgatan. Fem års utredningsarbete kring ombyggnader av befintliga lokaler mynnade ut i att det är omöjligt att genomföra.
Det nya konceptet som kulturnämnden fattat beslut om är att etablera Pustervik i Lagerhuset vid Heurlins plats i två steg. Vi håller just nu på att ta det första steget, att flytta in med foyer, restaurang och ett litet scenrum med ca 60 platser inne i Lagerhuset. Öppning under hösten.
Däremot finns det inte en stor scen inne i Lagerhuset, utan den kommer att byggas i etapp 2, antingen som ett fristående scenrum i direkt anslutning till Lagerhuset, eller i anslutning i nytt hus vid Heurlins plats. Just nu arbetar Stadsbyggnadkontoret med samrådet för Norra Masthugget, där Heurlins plats ingår. Förhoppningsvis kommer detaljplanen vara klar under det kommande året, så att projektering och byggnation av den nya scenen kan börja. Vi ser mycket fram emot det och jag tror att det är svårt ens tänka sig vad en sådan satsning på gästspels-scenen kan betyda för dans och scenkonst i Göteborg på lite längre sikt.
Det enda smolket i bägaren är att vi under en övergångstid tills dess att den nya scenen är klar inte har råd att vara kvar på Järntorgsgatan med dubbla hyror. Därför säger vi upp de lokalerna när kontraktet går ut sista december 2011.
Det är inget att hymla med att det blir ett avbräck i Pusterviks verksamhet att inte ha en stor fast scen under en tid, men teaterchefen kommer i dagarna att få ett uppdrag för att arbeta med care-of-verksamhet i någon form under mellantiden, så att vi även, om än i begränsad utsträckning, kan fortsätta att ta emot även större gästspel. Jag hoppas också att ett utökat samarbete på scenkonstens område i Göteborg kan underlätta en sådan process och att vi får möjlighet att utveckla nya och spännande former för Pustervik både i Lagerhuset och på stora scener runt om i staden under övergångstiden.
Allt har ett pris. Att vara utan en stor scen under en övergångstid är möjligen ett högt, men inte ett alltför högt pris, för att få en helt annan och starkare scen för Pustervik i framtiden.

Spelets tomma tid

I sin essäsamling Ärret efter drömmen skriver Horace Engdahl en råstark mening om dansens villkor: "Dansaren är inte bara den som gör rörelserna, utan den som lånar ut sin dödlighet till spelets tomma tid." Den tanken kommer tillbaka till mig gång på gång under dubbelföreställningen Einstein and The Guesthouse på Göteborgsoperan igår kväll. I Rui Hortas uppsättning av Einstein's Dreams är det konflikten mellan mätpar klocktid och inre upplevda, extatiska tidssekvenser som sätts fram med explosivt utspel. Men också det fysiska rummets begränsningar exponeras med den kvadratiska dansmattan mitt på scenen. Mattan patrulleras, mäts och tidsätts av en dansare, Hlin Hjalmarsdottir, som inledningsvis kontrollerar på både tid och rum, genom ständiga stegningar och rapporter om dess yttre mått. Spelets tomma tid ger hon de formella gränserna med en tickande metronom, som anslår takten för dansen, genom angivelser i digital tid samtidigt som hon förflyttar sig i sidled längs mattan och de olika uppmätningarna som plikttroget återrapporteras till publiken via mikrofonen.
Men denna tids- och rumskontrollant buas ut av de övriga dansarna som själva fyller tidens tomhet med kött och blod, men som också på så vis lånar ut sin egen dödlighet. Det är scenkonst på ontologisk nivå, där det handlar om grundproblemet om den rena existensen, om att vara eller inte vara, om liv eller död. Det är kraftfullt och kompromisslöst. Det är vackert. Och det får mig att tänka att dans, när den är som bäst, kanske är den konstform som tydligast kan gestalta denna tillvarons grundfråga, just för att rörelsens inre tid är så flyktig att den försvinner innan den dör.

Segling mot Ithaka

I sin nya bok, Ekon kring Medelhavet fortsätter konstnären Lennart Didoff att utforska bergen, havet och rummen i Grekland och Italien. Boken är en antologi med egna bilder därifrån och de bryts mot omsorgsfullt utvalda litterära texter ur världslitteraturen. Allra mest tycker jag om "Stenbrottet, Siracusa" och konfrontationen med ett utdrag ur Eyvind Johnsons Monen över Metapontio från 1957. " Det väldiga stenbrottet, den förfärliga växtlighetshålan. Växtligheten sprack ut, skummade över kanterna, och hålan tuggade i sig värme och skickade upp den igen som grön fradga..." Didoffs måleri har en kompromisslös skärpa i historisk autencitet och vilja till trancendens till en mytologisk-poetisk frihetsvärld. Därför fungerar påfallande väl detta konstnärliga växelbruk mellan bild och text. Det är med Katarina Frostensons ord i "Grekiskt stycke" - "och himlens gläns är knotorna". Didoff är, som troligtvis de flesta av oss, på väg till Ithaka, och ju starkare man längtar dit, desto dimmigare blir det därborta, vid horisonten. Kanske är det istället som svinaherden Eumaios i Eyvind Johnssons Strändernas svall säger; "Svallet från Ithaka kommer att nå fram till varenda människa i varenda tid, i alla tider efter oss." Tidlös tidräkning.

Dialog istället för pistoler

På onsdagkvällen läser jag på GPs webb att två av initiativtagarna till Sweet Art-utställningen "Röst" på Göteborgs stadsmuseum, Arefeh Behkbakht och Joakim Stampe, är uppgivna inför omständigheten att jag låtit sätta upp en skylt i anslutning till utställningen där det står att det inte finns laglig gatukonst. Jag vet inte om duon har hunnit inspektera skylten, men det som står där är faktiskt bara en uppmaning att söka tillstånd hos markägaren för den som vill pynta det offentliga rummet med lite innovativ Sweet Art.
I sammanhanget vill jag också påpeka att syftet inte alls är att föra "skyttegravskrig", som Stampe kallar det, utan enbart att markera att Göteborgs stadsmuseum, som en del av Göteborgs stad, måste ta sitt ansvar och inte vilseleda ungdomar att tro att det är fritt fram att jobba med Sweet Art överallt, bara för att färgen går att tvätta bort.
Syftet med utställningen är just att skapa dialog med de ungdomar ssom är intresserade av den här typen av frågor. Ungdomsfullmäktige har länge drivit frågan om att få komma in på stadens institutioner och detta är ett första steg. I Göteborgs klotterpolicy är det också klart uttalat att det är viktigt att föra en dialog med ungdomar om sådana saker. Det är just det ansvaret vi försöker ta genom att upplåta Urbanum på Stadsmuseet. Så det måste röra sig om ett missförstånd att kulturförvaltningen skulle motarbeta Sweet Art eller kväsa ungdomars skaparkraft och konstintresse. Det är faktiskt tvärtom. Men vi måste ta vårt ansvar för att ge ungdomarna rätt information.

Bibblan i världen

Kommer just från invigningen av den stora bibliotekskonferensen IFLA på Svenska Mässan. 3400 delegater från hela världen som under en späckad vecka ska lära sig av ny forskning och varandra, skapa nätverk och knyta kontakter. Sällan känns invigningstalarnas väl valda ord så sanna som denna gång. Ms Ellen Tise, ordförande i IFLA, beskrev bibliotekens roll i kampen för kunskap och därmed överlevnad i t.ex. Afrika söder om ekvatorn. Vi i Sverige lever i ett kunskapssamhälle, men långt ifrån alla gör det. Det finns fler datorer i New York City än i hela Afrika, sade Jan Eliasson. Det är möjligt. Men ett ännu bättre perspektiv gav hans personliga berättelse om sökandet efter kunskap i hans hem i Göteborg, där det fanns två böcker - en encyklopedi på 3200 sidor som han läste från pärm till pärm och Platons filosofi. Pappan hade sju år i skolan och mamman fyra år och det är faktiskt inte längre än en generation sedan föräldrarna i genomsnitt på sin höjd hade sex års folkskola i Sverige. Det är hoppfullt att tänka att det om en generation, eller i värsta fall två, kanske finns skola för alla även i de fattigaste afrikanska länderna. Åtminstone tror jag att många av åhörarna kände det, och den stolthet de själva bär med sig för att ligga i frontlinjen för att göra litteraturen, konsten, upplysningen och informationssamhället tillgängliga i det bibliotek de själva verkar, om det så är ett varannanveckas bibliotek i Narouk i Kenya, eller British Library.

Samtidskonsten i ett samtidsperspektiv

Som av en händelse visar Göteborgs konsthall årets kanske mest spännande samtidskonst-utställning ur ett internationellt perspektiv. Tidsmässigt möter den Göteborgs konstmuseums samtidskonstutställning ur ett svenskt perspektiv. Med fördel kan man se båda utställningarna i ett svep. Vem sade att samtidskonsten för en tynande tillvaro i Göteborg?
Konsthallens utställning heter Disidentifikation och pågår över sommaren.
Nick Caves Soundsuits är det mest karnevaliskt uppsluppna jag sett på flera år. Hans dräkter är skapade av överrester, en sorts industrisamhällets kannibaliska fenix-fåglar vars läten i lika mån viskar något om det obegripligas begriplighet. Sydda med skräddarens alla yrkesknep är hans dräkter en hyllning till en innerlighet och skönhet som externaliseras i de mest sprakande kreationer. Allt är yta, likt sextonhundratalets spegelskönhet och barocka frivolitet, en färgens och formens yttersta gräns innan den stelnar i formfulländad manierism.
Och som självfallet säger oss något om minoriteternas, de utstöttas, de särpräglades, de marginaliserades trevande försök att bygga identiteter bortom köns-, klass- och samhällsgränser.
Ty det genomgående temat på denna gränsgångarnas catwalk är just kampen för identitet och tillhörighet också i ett utanförskap. Lukas Duwenhöggers Celestial Teapot kröner en vakttornsliknande konstruktion just i entrén. Det är en blinkning till en feminiserad tea-party kultur för homosexuella, men bär också spår av Alice i Underlandet, tänkt att placeras i Berlin som ett memento över förföljelserna av homosexuella i Nazi-Tyskland. De hamnade som bekant i koncentrationsläger, vilka övervakades från vakttorn snarlika tekannans fundament. Istället för tekanna fanns där strålkastare, vars käglor skoningslöst satte ljuset på dem som ville bryta sig ur, fly, försvinna - en möjlig metafor för den som vill komma ut och sluta skämmas för sin homosexuella läggning. Därmed blir vakttornet också en del av den onödiga samtidens hörnpelare i den ömsesidiga bevakningen av eventuella normbrytare.
En annan av det senare Tysklands kanske mest förtappade och hatade normbrytare var den chica vänster-intellektuella jetset-journalisten Ulrike Meinhof. Under sjuttiotalet flydde hon från sin ombonade tillvaro i Hamburgs fräckaste stadsdel Blankenese, och tog steget ned i underjorden för att med k-pistar och sprängämnen provocera det kapitalistiska tyska efterkrigssamhället att visa sitt rätta ansikte, som det hette i den grovhuggna terrorist-retoriken. Charlotte Gyllenhammars nästan otäckt porträttlika filmtolkning av "Die Meinhof" i fängelseskrud från Stammheim-fängelset skapar en egendomlig spänning där hon långsamt snurrar på sin pall. Mitt emot snurrar Gyllenhammar på en annan pall, lika porträttlik tolkning av David Bowie som Ziggy Stardust. Två av sjuttiotalets ikoner, gestaltande två helt olika sidor av ett banbrytande och revolutionärt decennium, två av de kanske mest tvetydiga gestalterna, allra längst ifrån varandra inom fälten politik och konst, men som också hade en gemensam skärningspunkt - Berlin. När man sitter en stund och tittar på de båda roterande personerna är de ibland helt i otakt. Men så plötsligt, i ett enda kort ögonblick, har de snurrat ikapp varandra och det ser ut som om deras blickar möts. Innan de vrids bort från varandra igen, lämnar en tomhet som fryser till is, mitt i sommarvärmen. Verket heter Nachsagen, Meinhof und ich, vilket i texten förklaras som en anspelning på Martin Heideggers terminologi, där "Nachsagen" ersätter ett tillstånd av att både fråga och ta ansvar för svaret. Meinhof tog ansvar för sina frågor till den sista konsekvensen och tog till slut också ansvar för sitt handlande när hon insåg att hon bara skapat ännu mer våld och förödelse. Ziggy Stardust är hennes absoluta motpol. En Soundsuit utan varken frågor, svar eller ansvar. Röda Arme Fraktionens symbol var en kommunistisk stjärna. Bowies stjärndamm ströddes istället glänsande över hela sjuttiotalet.
Det finns så mycket mer i denna undersköna och underhållande utställning. Se den!