På Göteborgs konstmuseum pågår just nu en mycket intressant retrospektiv utställning om nyligen samtida konst. Den heter Omskakad spelplan. Konsten i Göteborg under 1980- och 1990-talet. Den sluter med stor precision an till den debatt om samtidskonsten som pågått den senaste tiden och både öppnar och sluter en del perspektiv.
På många vis problematiseras just vad som är samtidskonst. Å ena sidan känns en del verk, eller åtminstone de sammanhang de tillkommit i, historiska på många vis. Å andra sidan är många av konstnärerna aktiva idag och deltar i debatten om samtidskonsten i detta nu. Hur långt tillbaka i tiden är samtidskonst samtida?
Några av dessa och närliggande frågor ställs och besvaras i ett nytt, starkt nummer av Skiascope, den skriftserie som ges ut av Göteborgs konstmuseum och produceras av forskningsenhetens Jeff Werner och Kristoffer Arvidsson. I de olika mycket intressanta bidragen fokuseras på konstscenen i Göteborg, som kännetecknas av svaga institutioner och stark underground, något som gäller i hög utsträckning även idag. Valands oomtvistliga och stora betydelse skärskådas och i sitt förord anknyter Isabella Nilsson till punkens överspillning från London till Göteborg runt 1980. Vi var nog ganska många som mötte den i London bara ett par år tidigare. Detta var tider då man fortfarande var tvungen att spela in vinylskivor på kassettdäck och internet inte sett dagens ljus. Jag tror att den alternativa musikscenen i Göteborg från den här tiden lade grunden till Göteborg som evenemangsstad inom musiken. Det skapade ett sug efter musikupplevelser och ett klubbliv som blomstrat sedan dess. Själv jobbade jag som bartender på Restaurang Åtta Glas under den helg när Rolling Stones spelade för första gången på Ullevi 1982. Staden var inte förberedd på den publikinvasion som det ledde till, inte heller vi, som hade femtio meter kö till restaurangen en timme innan vi öppnade både på lördag och söndag. Maten tog slut på Gunnars på Avenyn, folk satt vid vägkanten och åt marmelad med bara händerna ur burkarna. Andra sov i sovsäck i Allén. Jag minns det väl, för jag gick hem från jobbet till min dåvarande lägenhet vid Järntorget i gryningen såg jag folk sova överallt. Idag leder ett par fullsatta Ullevi-konserter möjligen till lite trängsel vid Drottningtorget. Någonting har hänt.
Den största vinsten i Skiascope 3 är att flera av texterna problematiserar den mycket elitistiska och felaktiga historieskrivningen om hur postmodernismen kom till Sverige. På sedvanligt maskulint hjältemanér har denna strömkantring reducerats till en stockholmsk historiehändelse, jämförbar med Stockholms blodbad eller kronprinsessans bröllop. De stora männen i denna diskurs var DNs dåvarande konstkritiker Lars O Ericsson och Lars Nittve, som gjorde karriär på att presentera utländsk teoribildning inom konsten 1987.
Anledningen till att Sverige var en konst-teoretisk bananrepublik går ganska långt tillbaka i tiden. De svenska romantikerna hade nära kontakt med sina internationella motsvarigheter i Tyskland och England. Tomas Thorild var professor i Greifswald. Under artonhundratalets andra hälft var hegeliansimen stark inom den svenska estetiska forskningen. Men sedan kom den omåttligt inflytelserike professorn i litteraturhistoria Henrik Schück, som mot slutet av sin bana nöjt skrockade om att det han kände sig mest stolt över i sin livsgärning var att ha utrotat den fördärvliga hegelianismen vid de svenska universiteten. Istället ledde han utvecklingen mot en stark satsning på empirisk och positivistisk forskning inom humanioran. Andra följde efter och rationalism och positivism kom att prägla de svenska universiteten och konstdiskursen ända in på 1970-talet. Men då hände något. Kurt Aspelin introducerade marxistisk och kontinental teoribildning i t.ex. boken Textens dimensioner från 1975. Redan då nämner han marxister som Theodor Adorno, Frederic Jameson och Georg Lukacs, semiotiker som Michail Bachtin, Roland Barthes och Julia Kristeva, hermeneutiker som Erich Auerbach, Hans-Georg Gadamer och Hans Robert Jauss (Jag vet, även här manlig slagsida, de feministiska teoretikerna kom några år senare). Kurt Aspelin var en av inspiratörerna till Arne Melberg och gruppen kring tidskriften Kris som betydde mer för introduktionen av kontinentaleuropeiskt tänkande i Sverige på åttiotalet än någon annan.
I Skiascope 3 kan man läsa om hur konstnärerna i Göteborg arbetade med ett postmodernistiskt formspråk och innehåll långt innan en vattenkammad Lars Nittve i kostym skulle frälsa en redan insatt, men avvisande publik på Konstepedemien. Håkan Nilsson antyder att postmodernismen kom till Stockholm när Lotta Antonsson och Annika von Hausswolff flyttade dit, men det är nog en alltför göteborgsk läsning av stockholmaren Nilsson. Däremot skriver Kristoffer Arvidsson att postmodernismen inte skapade någon stor debatt i Göteborg 1987 och "skälet var huvudsakligen att postmodernismen tagit gestalt både på undergroundscenen och i måleriet under tidigt 1980-tal" Det viktigaste skälet till att det nyexpressionistiska måleriet på Valand i början av 80-talet och de mer "utstuderat postmoderna mediehybriderna" aldrig nådde en offentlighet i Göteborg var avsaknaden av skribenter som kunde lyfta fram det som skedde. Men kanske också avsaknaden av forum för att publicera sådana texter, de många och livaktiga tidskrifterna i Göteborg till trots. Och tidskriftsboomen i Göteborg startade kanske något senare, Ord & Bild och Paletten till trots.
Jag tror att vi har ett liknande problem idag. Ett av problemen för konsten i Göteborg är bristen på kommersiellt starka gallerier, som också leder till starkare konstbevakning. Den sparsamma konstkritiken som finns i dagspressen är numera inte bara ett göteborgskt problem. Ännu har vi knappast sett konsekvenserna för konstbevakningen av de hårda besparingarna på DN, SvD och kvällstidningarna. Att en introduktion av nya konstformer med därtill hörande historieskrivning som i fallet postmodernismen skulle kunna äga rum på DNs kultursidor förefaller mera osannolikt idag än någonsin tidigare. Att föreslå att lägga ned konsthallar, ens temporärt, är inte heller konstruktivt i den meningen. Frågan är, som så ofta: Vad bör göras?
fredag 25 juni 2010
torsdag 10 juni 2010
Eftertankar kring debatten om konsten
Eftersom jag själv deltog i debatten på Valand i tisdags vill jag inte recensera den, men jag håller med Gustav som kommenterar mitt senaste inlägg att argument måste bemötas, inte bara leda till intet förpliktigande "kämpa-på-paroller". Just nu är jag dock lite osäker på vilka argument jag bör bemöta. På debatten försökte jag förklara hur jag tänkte när jag förberedde ett förslag om en tillfällig sammanslagning av Göteborgs konstmuseum och konsthallen. Tanken var att även Göteborgs konstmuseum har intresse av och kompetens för att arbeta med samtidskonsten, om jag inte missminner mig ställde t.ex. Annika von Hausswolff ut i Stenasalen för något år sedan. Med den tillkommande kompetensen från personalen på konsthallen skulle det bli en förstärkning för museet och en möjlighet att arbeta mera även med samtidskonst och bryta den mot den äldre konsthistoriska traditionen som museet förvaltar. Detta görs redan idag med framgång på Göteborgs konstmuseum och på andra håll i världen. Som påpekades under debatten var ju även den idag historiska konsten samtidskonst en gång i tiden.
Men eftersom den här frågan nu är helt avklarad och kulturnämnden tydligt markerat att en sådan lösning inte är tänkbar, vet jag inte riktigt vad jag ytterligare bör förklara kring detta stendöda förslag?
Frågan kring balansen mellan konstliv och evenemangskultur har jag tagit ställning till i ett tidigare blogginlägg. Jag ser ingen motsättning där. De städer som vi i förvaltningens ledningsgrupp för närvarande försöker lära oss mest av inom konst- och kulturområdet är London och Berlin. I Storbritannien finns det sedan något decennium en uttalad politik som bygger på utvecklingen av kreativa industrier där samtidskonst och kulturens olika uttrycksformer är motorn, just för att de växer fram på konstens villkor. Den som vill veta mer om detta kan med fördel läsa David Karlsson ytterst intressanta bok En kulturutredning.pengar, konst och politik, nyligen utgiven av Glänta.
I Berlin gjordes för några år sedan en utredning som hette Kulturwirtschaft, (ung. Kulturindustri), som pekar på vikten av att Berlin utvecklas som konststad av krassa ekonomiska skäl. I Sverige, också bland folkhems-puritanska konstnärer, verkar det finnas en stark tro på att det offentliga av alldeles egen kraft ska kunna bära både infrastruktur och försörja konstlivet med nödvändiga medel. Den tiden verkar tyvärr vara förbi, om den någonsin funnits. Det som bekymrar mig är snarare att konst och kultur aldrig kommer ifråga när det gäller fördelning av medel som kommer in till staten via lotterispel och TV-insamlingar av olika slag.
För någon vecka sedan besökte jag London occh bl.a. vår samarbetspartner Museum of London, som öppnade den nya basutställningen The London Galleries om stadens historia. Den kostade 230 miljoner kronor och den brittiska lotterifonden stod för ungefär 200 av dessa. Resten betalades av andra sponsorer och en liten del av staden.
Under debatten i tisdags nämndes också framgångarna för Tate Modern, som istället för planerade 2 miljoner besökare om året nu har 5 miljoner. Var och en som besökt Tate Modern förstår säkert varför. Men jag kan tycka, och det verkar vara en uppfattning som också sprider sig i konstkretsar i London, att det är problematiskt att det är BP, British Petroleum, som är huvudsponsor med ca 80% av budgeten av museet.
Kontentan av denna utvikning är egentligen denna. Vi måste hitta arbetsformer där den konstnärliga kreativiteten och friheten värderas som den oförutsägabara och nödvändiga kraft i samhällsutvecklingen den är. Och att en samverkan över alla gränser både inom konsten och evenemangsutvecklingen är absolut nödvändig om inte hela Sveriges kulturliv ska regrediera till en aktivitetsbas för Melodifestivalen.
På senare tid har GPs kulturchef Gabriel Byström, lite oväntat, seglat upp som samtidskonstens främsta försvarare. Det är glädjande, men väcker också en del frågor. Den kommersialisering som Byström kritiserar i stadsutvecklingen är ibland tyvärr alltför lätt att identifiera även på GPs kultursida. Förra helgen, när konsthallsdebatten rasade som mest, toppade GP kultur webben med det sofistikerade rävspelet kring utröstningen av Anna Bergendahl i kvalet till just Melodifestivalen.
Så det skulle vara bra om fördelningen av ansvaret för en eventuell kommersialisering kunde granskas lika kritiskt som varje ögonblick i kulturförvaltningens arbetsprocesser. Jag har aldrig kandiderat till Big Brother, men kan konstatera att det känns som om jag ändå är med där, på ett oväntat vis.
För att slutligen återkomma till Gustavs uppmaning att svara på frågor. Jag fick en fråga i tisdags, efter debatten, om varför man måste ha en registrerad enskild firma (juridisk person)för att kunna söka projektstöd hos kulturnämnden. Det beror på att kulturförvaltningen annars måste betala sociala avgifter på beloppen som fördelas, och det skulle i så fall leda till en halvering av potten som är avsatt till stöd. Då skulle färre konstnärer kunna få stöd och självfallet även andra projekt. Särskilda regler finns kring utställningsstöd, som bedöms som stöd till ren marknadsföring.
Hur går vi vidare? Som jag sade i tisdags ser jag inte den debatten som en slutpunkt, utan som en startpunkt i frågan om samtidskonsten i Göteborg. Konstnärliga fakulteten svarade positivt på min invit att göra ett framtidsseminarium eller verkstad kring frågan och även på min öppning att rent konkret utveckla samarbetet kring konsthallen. Jag väntar nu med intresse på hur fakultetens ledningsgrupp ser på denna invit och hoppas att vi ganska snart och gemensamt kan presentera nästa steg. Min förhoppning är att vi tillsammans kan bygga något som skulle kunna fungera som en sorts Konstplattform Göteborg, där vi kan samarbeta över olika institutions- och organisationsgränser för att utveckla konsten och samtidskonsten i Göteborg och medverka till att det blir en viktig faktor i de framtida stadsutvecklingsprojekten, på många olika vis.
Men eftersom den här frågan nu är helt avklarad och kulturnämnden tydligt markerat att en sådan lösning inte är tänkbar, vet jag inte riktigt vad jag ytterligare bör förklara kring detta stendöda förslag?
Frågan kring balansen mellan konstliv och evenemangskultur har jag tagit ställning till i ett tidigare blogginlägg. Jag ser ingen motsättning där. De städer som vi i förvaltningens ledningsgrupp för närvarande försöker lära oss mest av inom konst- och kulturområdet är London och Berlin. I Storbritannien finns det sedan något decennium en uttalad politik som bygger på utvecklingen av kreativa industrier där samtidskonst och kulturens olika uttrycksformer är motorn, just för att de växer fram på konstens villkor. Den som vill veta mer om detta kan med fördel läsa David Karlsson ytterst intressanta bok En kulturutredning.pengar, konst och politik, nyligen utgiven av Glänta.
I Berlin gjordes för några år sedan en utredning som hette Kulturwirtschaft, (ung. Kulturindustri), som pekar på vikten av att Berlin utvecklas som konststad av krassa ekonomiska skäl. I Sverige, också bland folkhems-puritanska konstnärer, verkar det finnas en stark tro på att det offentliga av alldeles egen kraft ska kunna bära både infrastruktur och försörja konstlivet med nödvändiga medel. Den tiden verkar tyvärr vara förbi, om den någonsin funnits. Det som bekymrar mig är snarare att konst och kultur aldrig kommer ifråga när det gäller fördelning av medel som kommer in till staten via lotterispel och TV-insamlingar av olika slag.
För någon vecka sedan besökte jag London occh bl.a. vår samarbetspartner Museum of London, som öppnade den nya basutställningen The London Galleries om stadens historia. Den kostade 230 miljoner kronor och den brittiska lotterifonden stod för ungefär 200 av dessa. Resten betalades av andra sponsorer och en liten del av staden.
Under debatten i tisdags nämndes också framgångarna för Tate Modern, som istället för planerade 2 miljoner besökare om året nu har 5 miljoner. Var och en som besökt Tate Modern förstår säkert varför. Men jag kan tycka, och det verkar vara en uppfattning som också sprider sig i konstkretsar i London, att det är problematiskt att det är BP, British Petroleum, som är huvudsponsor med ca 80% av budgeten av museet.
Kontentan av denna utvikning är egentligen denna. Vi måste hitta arbetsformer där den konstnärliga kreativiteten och friheten värderas som den oförutsägabara och nödvändiga kraft i samhällsutvecklingen den är. Och att en samverkan över alla gränser både inom konsten och evenemangsutvecklingen är absolut nödvändig om inte hela Sveriges kulturliv ska regrediera till en aktivitetsbas för Melodifestivalen.
På senare tid har GPs kulturchef Gabriel Byström, lite oväntat, seglat upp som samtidskonstens främsta försvarare. Det är glädjande, men väcker också en del frågor. Den kommersialisering som Byström kritiserar i stadsutvecklingen är ibland tyvärr alltför lätt att identifiera även på GPs kultursida. Förra helgen, när konsthallsdebatten rasade som mest, toppade GP kultur webben med det sofistikerade rävspelet kring utröstningen av Anna Bergendahl i kvalet till just Melodifestivalen.
Så det skulle vara bra om fördelningen av ansvaret för en eventuell kommersialisering kunde granskas lika kritiskt som varje ögonblick i kulturförvaltningens arbetsprocesser. Jag har aldrig kandiderat till Big Brother, men kan konstatera att det känns som om jag ändå är med där, på ett oväntat vis.
För att slutligen återkomma till Gustavs uppmaning att svara på frågor. Jag fick en fråga i tisdags, efter debatten, om varför man måste ha en registrerad enskild firma (juridisk person)för att kunna söka projektstöd hos kulturnämnden. Det beror på att kulturförvaltningen annars måste betala sociala avgifter på beloppen som fördelas, och det skulle i så fall leda till en halvering av potten som är avsatt till stöd. Då skulle färre konstnärer kunna få stöd och självfallet även andra projekt. Särskilda regler finns kring utställningsstöd, som bedöms som stöd till ren marknadsföring.
Hur går vi vidare? Som jag sade i tisdags ser jag inte den debatten som en slutpunkt, utan som en startpunkt i frågan om samtidskonsten i Göteborg. Konstnärliga fakulteten svarade positivt på min invit att göra ett framtidsseminarium eller verkstad kring frågan och även på min öppning att rent konkret utveckla samarbetet kring konsthallen. Jag väntar nu med intresse på hur fakultetens ledningsgrupp ser på denna invit och hoppas att vi ganska snart och gemensamt kan presentera nästa steg. Min förhoppning är att vi tillsammans kan bygga något som skulle kunna fungera som en sorts Konstplattform Göteborg, där vi kan samarbeta över olika institutions- och organisationsgränser för att utveckla konsten och samtidskonsten i Göteborg och medverka till att det blir en viktig faktor i de framtida stadsutvecklingsprojekten, på många olika vis.
tisdag 8 juni 2010
Konsten i Göteborg
Det var länge sedan konsten fick en så framträdande plats i GP som idag. På kultursidan efterlyser Gabriel Byström en konsekvent konstpolitik, Pål Svensson diskuterar vilken konstsyn som han anser finns i Göteborg i jämförelse med i andra svenska städer, på Fria ord kritiserar KRO det man upplever vara neddragningar på konstområdet i Göteborg och på debattsidan lanserar Alliansen sitt förslag till ny konsthall vid Rosenlund. Jag tycker att det är enastående, och en bra uppladdning ionför dagens konstpolitiska debatt på Valand 17.00 arrangerad av Göteborgs konsthall i kulturnämndens debattserie "kulturdebatten". Kom dit!
måndag 31 maj 2010
Hög eller lågkultur?
I helgen trycktes en text på GPs kultursida av Umberto Eco, som diskuterade nödvändigheten att införa ett tredje begrepp i diskussionen om hög- och lågkultur. En sorts mellankultur, som varken är det ena eller andra, utan både och. Jag läser texten som ett redaktionellt inlägg i den pågående debatten om konstens plats i samhället som pågår för fullt i Göteborg.
Jag måste säga att för egen del är dikotomin högkultur-lågkultur helt irrelevant och präglar en föråldrad syn på både konst och kultur. För mig är kultur i vid mening det sätt som människor väljer att organisera sina samhällen, sedvänjor, ritualer och sätt att mötas och umgås. Dit hör förstås också i det moderna samhället kulturella institutioner som bibliotek och kulturhistoriska museer, såväl som det fria kulturlivet.
Ett alldeles särskilt område inom kulturen är den professionella konsten, som oftast kännetecknas av att den är buren av idéer, har hög professionell och konstnärlig kvalitet och är svår att försörja sig på. Idag är det lika lätt att stöta på konstnärlig kvalitet inom områden som enligt Ecos definition skulle kallas lågkultur. Det finns rocklåtar, ståuppkomiker eller graffitimålningar som har betydlig högre konstnärlig kvalitet än vissa enskilda uttryck av traditionell konst, oavsett bakgrunder. Det finns inga fasta gränser och att uppfinna nya kategorier känns - tja - överflödigt. Det finns så mycket mer i gränslandet mellan professionell konst och amatörism, talang och ihärdighet, folk och rackare, kapital och arbete än vad som är möjligt att definiera som högt och lågt. Jag anser att det är det offentligas ansvar att upprätthålla politikområden kring dessa fält, för att säkerställa att det finns möjligheter att leva och verka och för att ta tillvarata den naturliga kreativitet och vilja att skapa som finns i alla samhällen. Därför behövs en medveten kulturpolitik, som skapar ett spelrum för att stimulera de kulturella yttringar som finns både på individuell men också strukturell nivå (institutioner). Utöver kulturpolitiken anser jag att konstområdet också behöver en särskilt avgränsad konstpolitik som skapar förutsättningar för ett levande konstliv och vissa möjligheter för fria konstnärer att försörja sig på sitt arbete.
Kommunfullmäktige antog 1998 ett dokument - Göteborgs kulturpolitiska strategi - som beskriver just relationen mellan kultur- och konstpolitik i Göteborg. Kulturförvaltningen har fått i uppdrag att revidera denna strategi och vi förbereder just nu en kommunikationsplan med berörda och allmänheten. Tanken är att peka ut riktningen för hur Göteborg kan se ut som kulturstad om tio år, bl.a. Uppdraget är också att förankra den reviderade kulturpolitiska strategin så brett som det bara är möjligt och det arbetet beräknas komma igång i höst.
Jag ser den pågående debatten om konstens ställning i Göteborg och konsthallen som ett led i att skapa en ökad förståelse för behovet av en konstpolitik med en tydlig inriktning. Min förhoppning är förstås att så blir fallet.
Jag måste säga att för egen del är dikotomin högkultur-lågkultur helt irrelevant och präglar en föråldrad syn på både konst och kultur. För mig är kultur i vid mening det sätt som människor väljer att organisera sina samhällen, sedvänjor, ritualer och sätt att mötas och umgås. Dit hör förstås också i det moderna samhället kulturella institutioner som bibliotek och kulturhistoriska museer, såväl som det fria kulturlivet.
Ett alldeles särskilt område inom kulturen är den professionella konsten, som oftast kännetecknas av att den är buren av idéer, har hög professionell och konstnärlig kvalitet och är svår att försörja sig på. Idag är det lika lätt att stöta på konstnärlig kvalitet inom områden som enligt Ecos definition skulle kallas lågkultur. Det finns rocklåtar, ståuppkomiker eller graffitimålningar som har betydlig högre konstnärlig kvalitet än vissa enskilda uttryck av traditionell konst, oavsett bakgrunder. Det finns inga fasta gränser och att uppfinna nya kategorier känns - tja - överflödigt. Det finns så mycket mer i gränslandet mellan professionell konst och amatörism, talang och ihärdighet, folk och rackare, kapital och arbete än vad som är möjligt att definiera som högt och lågt. Jag anser att det är det offentligas ansvar att upprätthålla politikområden kring dessa fält, för att säkerställa att det finns möjligheter att leva och verka och för att ta tillvarata den naturliga kreativitet och vilja att skapa som finns i alla samhällen. Därför behövs en medveten kulturpolitik, som skapar ett spelrum för att stimulera de kulturella yttringar som finns både på individuell men också strukturell nivå (institutioner). Utöver kulturpolitiken anser jag att konstområdet också behöver en särskilt avgränsad konstpolitik som skapar förutsättningar för ett levande konstliv och vissa möjligheter för fria konstnärer att försörja sig på sitt arbete.
Kommunfullmäktige antog 1998 ett dokument - Göteborgs kulturpolitiska strategi - som beskriver just relationen mellan kultur- och konstpolitik i Göteborg. Kulturförvaltningen har fått i uppdrag att revidera denna strategi och vi förbereder just nu en kommunikationsplan med berörda och allmänheten. Tanken är att peka ut riktningen för hur Göteborg kan se ut som kulturstad om tio år, bl.a. Uppdraget är också att förankra den reviderade kulturpolitiska strategin så brett som det bara är möjligt och det arbetet beräknas komma igång i höst.
Jag ser den pågående debatten om konstens ställning i Göteborg och konsthallen som ett led i att skapa en ökad förståelse för behovet av en konstpolitik med en tydlig inriktning. Min förhoppning är förstås att så blir fallet.
fredag 21 maj 2010
Vad får jag veta om dig?
I onsdags fick jag vara med om en fin upplevelse på Göteborgs stadsmuseum, när elever från Burgårdens gymnasium och Alströmergymnasiet i Alingsås presenterade sin nya bok Vad du inte vet om mig. Det var inte bara en bokrelease, utan man läste också ur boken och läsningarna varvades med danstolkningar av texterna utförda av danselever från Alströmergymnasiet. Catharina Mattson, lärare på Burgården, och skådespelaren Jonas Fröberg från Teater Spira, har handlett eleverna och hjälpt dem i arbetet.
Det är så befriande att se det allvar och ungdomliga energi som alla deltagare visade upp. Det här sättet att arbeta i skolan, att lotsa eleverna till att göra saker som överträffar deras förväntningar är ganska unikt i skolvärlden, tror jag. Att se eleverna och få dem att växa och ta ett eget ansvar för sina studier tycker jag är den svenska gymnasieskolans största framgångsfaktor. Det klankas mycket på skolan i alla tonarter, ju längre bort från skolans verklighet man befinner sig, desto högre blir klagolåten och tvärsäkrare omdömena om vad som bör göras.
Kanske är det så att svenska gymnasisters kunskaper i algebra och satslösning halkar efter i jämförelse med länder som fortfarande har kvar en pluggskola som premierar mekaniskt råplugg utan eftertanke. Men om skolan istället levererar ungdomar med självtillit, arbetslust och kreativitet, som dessutom lärt sig att ta ansvar för sig själva, för andra och för sina studier,
är det inte så illa. Var många av dem hamnar efter gymnasiet vet var och en som är t.ex. i London, där svenska ungdomars frimodighet och ansvarskänsla gett dem så gott rykte att det bara är att åka dit och börja jobba. Engelskakunskaperna fördjupas, utlandserfarenheten är värdefull att ha med sig oavsett vad man gör när man kommer hem igen, om man gör det. För mig är lärare och pedagoger som Catharina Mattson och Jonas Fröberg verkliga vardagshjältar som hjälper ungdomar att hitta sig själva och ta steget ut i livet. Det var väldigt roligt att få vara med den kvällen.
Det är så befriande att se det allvar och ungdomliga energi som alla deltagare visade upp. Det här sättet att arbeta i skolan, att lotsa eleverna till att göra saker som överträffar deras förväntningar är ganska unikt i skolvärlden, tror jag. Att se eleverna och få dem att växa och ta ett eget ansvar för sina studier tycker jag är den svenska gymnasieskolans största framgångsfaktor. Det klankas mycket på skolan i alla tonarter, ju längre bort från skolans verklighet man befinner sig, desto högre blir klagolåten och tvärsäkrare omdömena om vad som bör göras.
Kanske är det så att svenska gymnasisters kunskaper i algebra och satslösning halkar efter i jämförelse med länder som fortfarande har kvar en pluggskola som premierar mekaniskt råplugg utan eftertanke. Men om skolan istället levererar ungdomar med självtillit, arbetslust och kreativitet, som dessutom lärt sig att ta ansvar för sig själva, för andra och för sina studier,
är det inte så illa. Var många av dem hamnar efter gymnasiet vet var och en som är t.ex. i London, där svenska ungdomars frimodighet och ansvarskänsla gett dem så gott rykte att det bara är att åka dit och börja jobba. Engelskakunskaperna fördjupas, utlandserfarenheten är värdefull att ha med sig oavsett vad man gör när man kommer hem igen, om man gör det. För mig är lärare och pedagoger som Catharina Mattson och Jonas Fröberg verkliga vardagshjältar som hjälper ungdomar att hitta sig själva och ta steget ut i livet. Det var väldigt roligt att få vara med den kvällen.
fredag 7 maj 2010
"Jag måste tala" - och läsa.
I måndags, den 10 maj, genomfördes en bred manifestation för det fria ordet, av främst skådespelare och företrädare för scenkonsten, även från de fria grupperna, i Göteborg. Men även några andra personer medverkade, inklusive jag själv. Det hela ägde rum i ett tält på Järntorget utanför Folkteatern.
Manifestationen, som hette "Jag måste tala" var ett initiativ från Lars Norén och Ulrika Josephsson på Folkteatern, och påminde om årsdagen av bokbålet på Opernplatz i Berlin den 10 maj 1933. Då brände nazisterna böcker av 18000 författare vilka ansågs särskilt skadliga för nazismen och som präglades av "otysk anda". Bara antalet titlar borde ha stämt till eftertanke i allmänheten skulle man kunna tycka.... Och det är ironiskt att det just var en tysk, Heinrich Heine, som skrev, "där man bränner böcker slutar det med att man bränner människor".
Även under de röda khmererenas skräckvälde i Kambodja arrangerades bokbål i mindre skala. Nuförtiden tystas obekväma röster på andra, mindre spektakulära vis. Lars Norén kommenterade nyligen den svenske journalisten Dawit Isak som sitter inlåst och tynar bort i en cell i Eritrea. Den passivitet med vilken Sverige (icke-)agerar i det fallet är inget annat än vad Heidenstam kallade "en skam, en fläck på Sveriges banér".
Mitt eget bidrag blev en läsning av den tyske poeten Paul Celans dikt "Du liegst" på tyska och sedan i en egen nytolkning av på svenska. Dikten finns i samlingen Schneepart från 1967 och skrevs sannolikt i Berlin samma år. Den anknyter till naziregimen på olika sätt, men också genom att den kommenterar morden på de båda tyska socialisterna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, vilka var ideologiska förgrundsfigurer i det kommunistiska sk. Spartakistupproret i Berlin 1919. De båda mördades och kastades i Landwehrkanalen då. Deras böcker brändes i bokbålet på Opernplatz fjorton år senare.
Nytolkningen blev så här:
DU LIGGER spänt och lyssnar
bland buskar, bland flingor.
Gå till Spree, gå till Havel,
gå till slaktarkrokarna,
till de röda äppelstakarna
från Sverige -
Det kommer ett bord med gåvor
det böjer runt Eden -
mannen blev ett såll, kvinnan
måste simma, judesuggan
för sig, för ingen, för alla -
Landwehrkanalen brusar inte
Ingenting
fastnar.
Tolkning Björn Sandmark & Bibbi Wopenka
Paul Celans dikter är nästan alltid starkt självbiografiska och även om det inte alltid blir så tydligt. Vi har valt att läsa den här dikten som en skildring av Celans upplevelser i Berlin där han troligtvis uppehöll sig i december och under julskyltningen. Han bodde på hotell Eden som då möjligen låg på Budapester Strasse. Man undrar var diktarjaget ligger och lyssnar på stadens ljud, kanske i hotellets säng, eller på en parkbänk där snöflingorna fladdrar förbi. Associationerna flödar fritt mellan slaktarkrokarna, där attentatsmännen mot Hitler 20 juli 1944 hängdes upp och de äppelröda julljusstakarna och närheten mellan Anhalter Bahnhof vid Landwehrkanal där hans själv som 18-åring anlände på Kristallnattens morgon 9 november 1938 och skräckslagen tog tåget vidare till Paris. Morden på Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg är klimax i denna råkalla Berlin-bild. "Ingenting fastnar", medan Landwehrkanalen forsar vidare, som om inget hänt. Allt flyter.
Manifestationen, som hette "Jag måste tala" var ett initiativ från Lars Norén och Ulrika Josephsson på Folkteatern, och påminde om årsdagen av bokbålet på Opernplatz i Berlin den 10 maj 1933. Då brände nazisterna böcker av 18000 författare vilka ansågs särskilt skadliga för nazismen och som präglades av "otysk anda". Bara antalet titlar borde ha stämt till eftertanke i allmänheten skulle man kunna tycka.... Och det är ironiskt att det just var en tysk, Heinrich Heine, som skrev, "där man bränner böcker slutar det med att man bränner människor".
Även under de röda khmererenas skräckvälde i Kambodja arrangerades bokbål i mindre skala. Nuförtiden tystas obekväma röster på andra, mindre spektakulära vis. Lars Norén kommenterade nyligen den svenske journalisten Dawit Isak som sitter inlåst och tynar bort i en cell i Eritrea. Den passivitet med vilken Sverige (icke-)agerar i det fallet är inget annat än vad Heidenstam kallade "en skam, en fläck på Sveriges banér".
Mitt eget bidrag blev en läsning av den tyske poeten Paul Celans dikt "Du liegst" på tyska och sedan i en egen nytolkning av på svenska. Dikten finns i samlingen Schneepart från 1967 och skrevs sannolikt i Berlin samma år. Den anknyter till naziregimen på olika sätt, men också genom att den kommenterar morden på de båda tyska socialisterna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, vilka var ideologiska förgrundsfigurer i det kommunistiska sk. Spartakistupproret i Berlin 1919. De båda mördades och kastades i Landwehrkanalen då. Deras böcker brändes i bokbålet på Opernplatz fjorton år senare.
Nytolkningen blev så här:
DU LIGGER spänt och lyssnar
bland buskar, bland flingor.
Gå till Spree, gå till Havel,
gå till slaktarkrokarna,
till de röda äppelstakarna
från Sverige -
Det kommer ett bord med gåvor
det böjer runt Eden -
mannen blev ett såll, kvinnan
måste simma, judesuggan
för sig, för ingen, för alla -
Landwehrkanalen brusar inte
Ingenting
fastnar.
Tolkning Björn Sandmark & Bibbi Wopenka
Paul Celans dikter är nästan alltid starkt självbiografiska och även om det inte alltid blir så tydligt. Vi har valt att läsa den här dikten som en skildring av Celans upplevelser i Berlin där han troligtvis uppehöll sig i december och under julskyltningen. Han bodde på hotell Eden som då möjligen låg på Budapester Strasse. Man undrar var diktarjaget ligger och lyssnar på stadens ljud, kanske i hotellets säng, eller på en parkbänk där snöflingorna fladdrar förbi. Associationerna flödar fritt mellan slaktarkrokarna, där attentatsmännen mot Hitler 20 juli 1944 hängdes upp och de äppelröda julljusstakarna och närheten mellan Anhalter Bahnhof vid Landwehrkanal där hans själv som 18-åring anlände på Kristallnattens morgon 9 november 1938 och skräckslagen tog tåget vidare till Paris. Morden på Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg är klimax i denna råkalla Berlin-bild. "Ingenting fastnar", medan Landwehrkanalen forsar vidare, som om inget hänt. Allt flyter.
tisdag 27 april 2010
Ein Koffer in Berlin
Det finns värre ställen att bli strandsatt på än i Berlin. När askmolnet for runt över norra Europa befann jag mig i den brandenburgska metropolen för att fördjupa kulturförvaltningens kontakter med Stiftung Preussischer Kulturbesitz, Humboldtuniversitetet och stadsbyggnadskontoret. Mötet med den sistnämnda förvaltningen fick skjutas fram p g a omdisponeringar av hemresan, som nu fick ske med tåg.
Trängseln var stor på Berliner Hauptbahnhof och det är för mig en stark upplevelse att bara gå rakt igenom hela markplanet och komma ut på sydsidan, där man numera ser den gamla revolutionsflaggan från 1848 vaja över riksdagshusets kupol och förbundskanslerns kansli. Jag kan inte låta bli att tänka på bilden av den sovjetiska flaggan från den 8 maj 1945, när den hängde nedför samma kupol. Det är länge sedan nu.
Framförallt kommer en annan bild av Berliner Hauptbahnhof upp ur minnets dunnkel. En tidiga januarimorgon, öde hall, stort svenskt SJ-märke på väggen, inga resande. I källaren ett rökigt hak, där surögda gubbar bolmade cigg utan filter och ölflaskorna stod på bordet redan på morgonkanten. Bakom disken ännu flera surögda gubbar i grå rockar som serverade, eller slängde fram, orostade toastmackor med torr ostbit eller skinkbit. Utanför oasfalterade p-platser med oljefläckar, trabanter överallt. Inga ljus i fönstren. En död stad, eller åtminstone i koma. Så här, tjugo år senare är Berlin inte bara på väg att bli den största kulturmetropolen i Europa, dit alla konstnärer med självaktning uppehåller sig åtminstone en tid på året, utan är även ett självklart centrum för det nytyska hålligångsamhället som för länge sedan sänkt alla gevärsmynningar, stängt igen sin tidigare vidöppna plånbok och blivit ett vanligt land i Europa. Ett vanligt land, med en ovanlig historia, som man dock vårdar minnet av, inte minst dess förbrytelser, mera samvetsömt än de flesta andra stater jag känner till. Tacka vet jag en koffert i Berlin.
Trängseln var stor på Berliner Hauptbahnhof och det är för mig en stark upplevelse att bara gå rakt igenom hela markplanet och komma ut på sydsidan, där man numera ser den gamla revolutionsflaggan från 1848 vaja över riksdagshusets kupol och förbundskanslerns kansli. Jag kan inte låta bli att tänka på bilden av den sovjetiska flaggan från den 8 maj 1945, när den hängde nedför samma kupol. Det är länge sedan nu.
Framförallt kommer en annan bild av Berliner Hauptbahnhof upp ur minnets dunnkel. En tidiga januarimorgon, öde hall, stort svenskt SJ-märke på väggen, inga resande. I källaren ett rökigt hak, där surögda gubbar bolmade cigg utan filter och ölflaskorna stod på bordet redan på morgonkanten. Bakom disken ännu flera surögda gubbar i grå rockar som serverade, eller slängde fram, orostade toastmackor med torr ostbit eller skinkbit. Utanför oasfalterade p-platser med oljefläckar, trabanter överallt. Inga ljus i fönstren. En död stad, eller åtminstone i koma. Så här, tjugo år senare är Berlin inte bara på väg att bli den största kulturmetropolen i Europa, dit alla konstnärer med självaktning uppehåller sig åtminstone en tid på året, utan är även ett självklart centrum för det nytyska hålligångsamhället som för länge sedan sänkt alla gevärsmynningar, stängt igen sin tidigare vidöppna plånbok och blivit ett vanligt land i Europa. Ett vanligt land, med en ovanlig historia, som man dock vårdar minnet av, inte minst dess förbrytelser, mera samvetsömt än de flesta andra stater jag känner till. Tacka vet jag en koffert i Berlin.
söndag 11 april 2010
Mästersångarna i Göteborg
För första gången sedan 1930 har Richard Wagners komiska opera Mästersångarna i Nürnberg
satts upp i Göteborg. Det har varit värt att vänta på. De magnifika slutscenerna är nog det mest kraftfulla jag upplevt på Göteborgsoperans scen, och de byggs upp under flera timmars sångtävlande om den unga Evas (Sara Andersson) hand.
En av Wagners lärjungar, sedemera vän och slutligen fiende var filosofen Friedrich Nietzsche, som fem år efter Wagners död 1888, gjorde upp med sin egen wagnerianism. Det är, som alltid med Nietzsche, uppfriskande läsning. Nietzsche ställer Wagner mot sin nya stjärna Bizet, till förmån för den senare. Nu är det så lyckosamt att det är möjligt att se en moderniserad Bizet på Backa teater med Carmen och Wagner på operan. Det är bara att välja och motläsa Nietzsche.
Nietzsche anser att Wagners största betydelse är att han banat väg för skådespelarens intåg i musiken, och att detta lett till en manlig Wagnerkult som är mer filosofisk än musikalisk. Han skriver:
"Det är inte med musiken som Wagner har erövrat de tyska ynglingarnas hjärtan, det är med 'idén' - det är det gåtfulla i hans konst, dess kurragömmalek bland hundra symboler, idealets polykromi, som lockar och drar dessa ynglingar till Wagner; det är Wagners geniala förmåga till molnbildning, hans vida fång, hans djärva språng och fria gång i det blå, hans uppdykande överallt och ingenstans, just detsamma varmed Hegel lockade och bedrog!"
Tyskare kan det inte bli; Hegel, Wagner och Nietzsche. Och det är framförallt den tyska konsten som lyfts fram i slutscenens hyllningskör på bekostnad av tyskheten och nationalismen. Det var pompösa tolkningar av det slaget som gjorde "Mästersångarna" till ett av nazisternas mest populära verk. Referensen till Nürnberg hade säkert avgörande betydelse, eftersom staden utnämnts till "Reichshauptstadt" - rikshuvudstad för det tusenåriga riket, vilket efter kriget också föranledde de allierade att lägga krigsförbrytarrättegångarna där. För mig betyder Nürnberg också något helt annat, och det är mina minnen från de fyra åren jag bodde utanför stan och besökte den väldigt ofta. Det gör att jag ler igenkännande åt interiören i Katarinakyrkan i första scenen, ölborden från ölträdgårdarna i slutscenen och referenserna till en av huvudpersonerna Hans Sachs (Anders Lorentzson) som får bli en symbol för hela det tyska skråväsendet och hantverkstraditionen, en tradition som fortfarande är stark i Nürberg och Franken, den norra delen av Bayern. Att bli en mästersångare är ju inget annat än att avlägga ett mästarprov för att få en högre social status. Och det är det som krävs för att vinna den vackra Evas hand, om hon samtycker förstås, vilket kan anses vara progressivt i detta mansdominerade samhälle, som för övrigt avspeglar sig på scenen med dess wagnerska ynglingar och män, hela 15 till antalet, mot två kvinnor.
Men i den magnifika avslutningen är det som sagt inte så mycket den manschauvinistiska tyska nationalismen som står i centrum, utan just den tyska konsten. I Göteborgsoperans nytolkning är det musiken som triumferar över idéerna. Och det är gott så.
satts upp i Göteborg. Det har varit värt att vänta på. De magnifika slutscenerna är nog det mest kraftfulla jag upplevt på Göteborgsoperans scen, och de byggs upp under flera timmars sångtävlande om den unga Evas (Sara Andersson) hand.
En av Wagners lärjungar, sedemera vän och slutligen fiende var filosofen Friedrich Nietzsche, som fem år efter Wagners död 1888, gjorde upp med sin egen wagnerianism. Det är, som alltid med Nietzsche, uppfriskande läsning. Nietzsche ställer Wagner mot sin nya stjärna Bizet, till förmån för den senare. Nu är det så lyckosamt att det är möjligt att se en moderniserad Bizet på Backa teater med Carmen och Wagner på operan. Det är bara att välja och motläsa Nietzsche.
Nietzsche anser att Wagners största betydelse är att han banat väg för skådespelarens intåg i musiken, och att detta lett till en manlig Wagnerkult som är mer filosofisk än musikalisk. Han skriver:
"Det är inte med musiken som Wagner har erövrat de tyska ynglingarnas hjärtan, det är med 'idén' - det är det gåtfulla i hans konst, dess kurragömmalek bland hundra symboler, idealets polykromi, som lockar och drar dessa ynglingar till Wagner; det är Wagners geniala förmåga till molnbildning, hans vida fång, hans djärva språng och fria gång i det blå, hans uppdykande överallt och ingenstans, just detsamma varmed Hegel lockade och bedrog!"
Tyskare kan det inte bli; Hegel, Wagner och Nietzsche. Och det är framförallt den tyska konsten som lyfts fram i slutscenens hyllningskör på bekostnad av tyskheten och nationalismen. Det var pompösa tolkningar av det slaget som gjorde "Mästersångarna" till ett av nazisternas mest populära verk. Referensen till Nürnberg hade säkert avgörande betydelse, eftersom staden utnämnts till "Reichshauptstadt" - rikshuvudstad för det tusenåriga riket, vilket efter kriget också föranledde de allierade att lägga krigsförbrytarrättegångarna där. För mig betyder Nürnberg också något helt annat, och det är mina minnen från de fyra åren jag bodde utanför stan och besökte den väldigt ofta. Det gör att jag ler igenkännande åt interiören i Katarinakyrkan i första scenen, ölborden från ölträdgårdarna i slutscenen och referenserna till en av huvudpersonerna Hans Sachs (Anders Lorentzson) som får bli en symbol för hela det tyska skråväsendet och hantverkstraditionen, en tradition som fortfarande är stark i Nürberg och Franken, den norra delen av Bayern. Att bli en mästersångare är ju inget annat än att avlägga ett mästarprov för att få en högre social status. Och det är det som krävs för att vinna den vackra Evas hand, om hon samtycker förstås, vilket kan anses vara progressivt i detta mansdominerade samhälle, som för övrigt avspeglar sig på scenen med dess wagnerska ynglingar och män, hela 15 till antalet, mot två kvinnor.
Men i den magnifika avslutningen är det som sagt inte så mycket den manschauvinistiska tyska nationalismen som står i centrum, utan just den tyska konsten. I Göteborgsoperans nytolkning är det musiken som triumferar över idéerna. Och det är gott så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
