Hög eller lågkultur?

I helgen trycktes en text på GPs kultursida av Umberto Eco, som diskuterade nödvändigheten att införa ett tredje begrepp i diskussionen om hög- och lågkultur. En sorts mellankultur, som varken är det ena eller andra, utan både och. Jag läser texten som ett redaktionellt inlägg i den pågående debatten om konstens plats i samhället som pågår för fullt i Göteborg.
Jag måste säga att för egen del är dikotomin högkultur-lågkultur helt irrelevant och präglar en föråldrad syn på både konst och kultur. För mig är kultur i vid mening det sätt som människor väljer att organisera sina samhällen, sedvänjor, ritualer och sätt att mötas och umgås. Dit hör förstås också i det moderna samhället kulturella institutioner som bibliotek och kulturhistoriska museer, såväl som det fria kulturlivet.
Ett alldeles särskilt område inom kulturen är den professionella konsten, som oftast kännetecknas av att den är buren av idéer, har hög professionell och konstnärlig kvalitet och är svår att försörja sig på. Idag är det lika lätt att stöta på konstnärlig kvalitet inom områden som enligt Ecos definition skulle kallas lågkultur. Det finns rocklåtar, ståuppkomiker eller graffitimålningar som har betydlig högre konstnärlig kvalitet än vissa enskilda uttryck av traditionell konst, oavsett bakgrunder. Det finns inga fasta gränser och att uppfinna nya kategorier känns - tja - överflödigt. Det finns så mycket mer i gränslandet mellan professionell konst och amatörism, talang och ihärdighet, folk och rackare, kapital och arbete än vad som är möjligt att definiera som högt och lågt. Jag anser att det är det offentligas ansvar att upprätthålla politikområden kring dessa fält, för att säkerställa att det finns möjligheter att leva och verka och för att ta tillvarata den naturliga kreativitet och vilja att skapa som finns i alla samhällen. Därför behövs en medveten kulturpolitik, som skapar ett spelrum för att stimulera de kulturella yttringar som finns både på individuell men också strukturell nivå (institutioner). Utöver kulturpolitiken anser jag att konstområdet också behöver en särskilt avgränsad konstpolitik som skapar förutsättningar för ett levande konstliv och vissa möjligheter för fria konstnärer att försörja sig på sitt arbete.
Kommunfullmäktige antog 1998 ett dokument - Göteborgs kulturpolitiska strategi - som beskriver just relationen mellan kultur- och konstpolitik i Göteborg. Kulturförvaltningen har fått i uppdrag att revidera denna strategi och vi förbereder just nu en kommunikationsplan med berörda och allmänheten. Tanken är att peka ut riktningen för hur Göteborg kan se ut som kulturstad om tio år, bl.a. Uppdraget är också att förankra den reviderade kulturpolitiska strategin så brett som det bara är möjligt och det arbetet beräknas komma igång i höst.
Jag ser den pågående debatten om konstens ställning i Göteborg och konsthallen som ett led i att skapa en ökad förståelse för behovet av en konstpolitik med en tydlig inriktning. Min förhoppning är förstås att så blir fallet.

Vad får jag veta om dig?

I onsdags fick jag vara med om en fin upplevelse på Göteborgs stadsmuseum, när elever från Burgårdens gymnasium och Alströmergymnasiet i Alingsås presenterade sin nya bok Vad du inte vet om mig. Det var inte bara en bokrelease, utan man läste också ur boken och läsningarna varvades med danstolkningar av texterna utförda av danselever från Alströmergymnasiet. Catharina Mattson, lärare på Burgården, och skådespelaren Jonas Fröberg från Teater Spira, har handlett eleverna och hjälpt dem i arbetet.
Det är så befriande att se det allvar och ungdomliga energi som alla deltagare visade upp. Det här sättet att arbeta i skolan, att lotsa eleverna till att göra saker som överträffar deras förväntningar är ganska unikt i skolvärlden, tror jag. Att se eleverna och få dem att växa och ta ett eget ansvar för sina studier tycker jag är den svenska gymnasieskolans största framgångsfaktor. Det klankas mycket på skolan i alla tonarter, ju längre bort från skolans verklighet man befinner sig, desto högre blir klagolåten och tvärsäkrare omdömena om vad som bör göras.
Kanske är det så att svenska gymnasisters kunskaper i algebra och satslösning halkar efter i jämförelse med länder som fortfarande har kvar en pluggskola som premierar mekaniskt råplugg utan eftertanke. Men om skolan istället levererar ungdomar med självtillit, arbetslust och kreativitet, som dessutom lärt sig att ta ansvar för sig själva, för andra och för sina studier,
är det inte så illa. Var många av dem hamnar efter gymnasiet vet var och en som är t.ex. i London, där svenska ungdomars frimodighet och ansvarskänsla gett dem så gott rykte att det bara är att åka dit och börja jobba. Engelskakunskaperna fördjupas, utlandserfarenheten är värdefull att ha med sig oavsett vad man gör när man kommer hem igen, om man gör det. För mig är lärare och pedagoger som Catharina Mattson och Jonas Fröberg verkliga vardagshjältar som hjälper ungdomar att hitta sig själva och ta steget ut i livet. Det var väldigt roligt att få vara med den kvällen.

"Jag måste tala" - och läsa.

I måndags, den 10 maj, genomfördes en bred manifestation för det fria ordet, av främst skådespelare och företrädare för scenkonsten, även från de fria grupperna, i Göteborg. Men även några andra personer medverkade, inklusive jag själv. Det hela ägde rum i ett tält på Järntorget utanför Folkteatern.
Manifestationen, som hette "Jag måste tala" var ett initiativ från Lars Norén och Ulrika Josephsson på Folkteatern, och påminde om årsdagen av bokbålet på Opernplatz i Berlin den 10 maj 1933. Då brände nazisterna böcker av 18000 författare vilka ansågs särskilt skadliga för nazismen och som präglades av "otysk anda". Bara antalet titlar borde ha stämt till eftertanke i allmänheten skulle man kunna tycka.... Och det är ironiskt att det just var en tysk, Heinrich Heine, som skrev, "där man bränner böcker slutar det med att man bränner människor".
Även under de röda khmererenas skräckvälde i Kambodja arrangerades bokbål i mindre skala. Nuförtiden tystas obekväma röster på andra, mindre spektakulära vis. Lars Norén kommenterade nyligen den svenske journalisten Dawit Isak som sitter inlåst och tynar bort i en cell i Eritrea. Den passivitet med vilken Sverige (icke-)agerar i det fallet är inget annat än vad Heidenstam kallade "en skam, en fläck på Sveriges banér".
Mitt eget bidrag blev en läsning av den tyske poeten Paul Celans dikt "Du liegst" på tyska och sedan i en egen nytolkning av på svenska. Dikten finns i samlingen Schneepart från 1967 och skrevs sannolikt i Berlin samma år. Den anknyter till naziregimen på olika sätt, men också genom att den kommenterar morden på de båda tyska socialisterna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, vilka var ideologiska förgrundsfigurer i det kommunistiska sk. Spartakistupproret i Berlin 1919. De båda mördades och kastades i Landwehrkanalen då. Deras böcker brändes i bokbålet på Opernplatz fjorton år senare.

Nytolkningen blev så här:

DU LIGGER spänt och lyssnar
bland buskar, bland flingor.

Gå till Spree, gå till Havel,
gå till slaktarkrokarna,
till de röda äppelstakarna
från Sverige -

Det kommer ett bord med gåvor
det böjer runt Eden -

mannen blev ett såll, kvinnan
måste simma, judesuggan
för sig, för ingen, för alla -

Landwehrkanalen brusar inte
Ingenting
fastnar.

Tolkning Björn Sandmark & Bibbi Wopenka

Paul Celans dikter är nästan alltid starkt självbiografiska och även om det inte alltid blir så tydligt. Vi har valt att läsa den här dikten som en skildring av Celans upplevelser i Berlin där han troligtvis uppehöll sig i december och under julskyltningen. Han bodde på hotell Eden som då möjligen låg på Budapester Strasse. Man undrar var diktarjaget ligger och lyssnar på stadens ljud, kanske i hotellets säng, eller på en parkbänk där snöflingorna fladdrar förbi. Associationerna flödar fritt mellan slaktarkrokarna, där attentatsmännen mot Hitler 20 juli 1944 hängdes upp och de äppelröda julljusstakarna och närheten mellan Anhalter Bahnhof vid Landwehrkanal där hans själv som 18-åring anlände på Kristallnattens morgon 9 november 1938 och skräckslagen tog tåget vidare till Paris. Morden på Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg är klimax i denna råkalla Berlin-bild. "Ingenting fastnar", medan Landwehrkanalen forsar vidare, som om inget hänt. Allt flyter.

Ein Koffer in Berlin

Det finns värre ställen att bli strandsatt på än i Berlin. När askmolnet for runt över norra Europa befann jag mig i den brandenburgska metropolen för att fördjupa kulturförvaltningens kontakter med Stiftung Preussischer Kulturbesitz, Humboldtuniversitetet och stadsbyggnadskontoret. Mötet med den sistnämnda förvaltningen fick skjutas fram p g a omdisponeringar av hemresan, som nu fick ske med tåg.
Trängseln var stor på Berliner Hauptbahnhof och det är för mig en stark upplevelse att bara gå rakt igenom hela markplanet och komma ut på sydsidan, där man numera ser den gamla revolutionsflaggan från 1848 vaja över riksdagshusets kupol och förbundskanslerns kansli. Jag kan inte låta bli att tänka på bilden av den sovjetiska flaggan från den 8 maj 1945, när den hängde nedför samma kupol. Det är länge sedan nu.
Framförallt kommer en annan bild av Berliner Hauptbahnhof upp ur minnets dunnkel. En tidiga januarimorgon, öde hall, stort svenskt SJ-märke på väggen, inga resande. I källaren ett rökigt hak, där surögda gubbar bolmade cigg utan filter och ölflaskorna stod på bordet redan på morgonkanten. Bakom disken ännu flera surögda gubbar i grå rockar som serverade, eller slängde fram, orostade toastmackor med torr ostbit eller skinkbit. Utanför oasfalterade p-platser med oljefläckar, trabanter överallt. Inga ljus i fönstren. En död stad, eller åtminstone i koma. Så här, tjugo år senare är Berlin inte bara på väg att bli den största kulturmetropolen i Europa, dit alla konstnärer med självaktning uppehåller sig åtminstone en tid på året, utan är även ett självklart centrum för det nytyska hålligångsamhället som för länge sedan sänkt alla gevärsmynningar, stängt igen sin tidigare vidöppna plånbok och blivit ett vanligt land i Europa. Ett vanligt land, med en ovanlig historia, som man dock vårdar minnet av, inte minst dess förbrytelser, mera samvetsömt än de flesta andra stater jag känner till. Tacka vet jag en koffert i Berlin.

Mästersångarna i Göteborg

För första gången sedan 1930 har Richard Wagners komiska opera Mästersångarna i Nürnberg
satts upp i Göteborg. Det har varit värt att vänta på. De magnifika slutscenerna är nog det mest kraftfulla jag upplevt på Göteborgsoperans scen, och de byggs upp under flera timmars sångtävlande om den unga Evas (Sara Andersson) hand.
En av Wagners lärjungar, sedemera vän och slutligen fiende var filosofen Friedrich Nietzsche, som fem år efter Wagners död 1888, gjorde upp med sin egen wagnerianism. Det är, som alltid med Nietzsche, uppfriskande läsning. Nietzsche ställer Wagner mot sin nya stjärna Bizet, till förmån för den senare. Nu är det så lyckosamt att det är möjligt att se en moderniserad Bizet på Backa teater med Carmen och Wagner på operan. Det är bara att välja och motläsa Nietzsche.
Nietzsche anser att Wagners största betydelse är att han banat väg för skådespelarens intåg i musiken, och att detta lett till en manlig Wagnerkult som är mer filosofisk än musikalisk. Han skriver:
"Det är inte med musiken som Wagner har erövrat de tyska ynglingarnas hjärtan, det är med 'idén' - det är det gåtfulla i hans konst, dess kurragömmalek bland hundra symboler, idealets polykromi, som lockar och drar dessa ynglingar till Wagner; det är Wagners geniala förmåga till molnbildning, hans vida fång, hans djärva språng och fria gång i det blå, hans uppdykande överallt och ingenstans, just detsamma varmed Hegel lockade och bedrog!"
Tyskare kan det inte bli; Hegel, Wagner och Nietzsche. Och det är framförallt den tyska konsten som lyfts fram i slutscenens hyllningskör på bekostnad av tyskheten och nationalismen. Det var pompösa tolkningar av det slaget som gjorde "Mästersångarna" till ett av nazisternas mest populära verk. Referensen till Nürnberg hade säkert avgörande betydelse, eftersom staden utnämnts till "Reichshauptstadt" - rikshuvudstad för det tusenåriga riket, vilket efter kriget också föranledde de allierade att lägga krigsförbrytarrättegångarna där. För mig betyder Nürnberg också något helt annat, och det är mina minnen från de fyra åren jag bodde utanför stan och besökte den väldigt ofta. Det gör att jag ler igenkännande åt interiören i Katarinakyrkan i första scenen, ölborden från ölträdgårdarna i slutscenen och referenserna till en av huvudpersonerna Hans Sachs (Anders Lorentzson) som får bli en symbol för hela det tyska skråväsendet och hantverkstraditionen, en tradition som fortfarande är stark i Nürberg och Franken, den norra delen av Bayern. Att bli en mästersångare är ju inget annat än att avlägga ett mästarprov för att få en högre social status. Och det är det som krävs för att vinna den vackra Evas hand, om hon samtycker förstås, vilket kan anses vara progressivt i detta mansdominerade samhälle, som för övrigt avspeglar sig på scenen med dess wagnerska ynglingar och män, hela 15 till antalet, mot två kvinnor.
Men i den magnifika avslutningen är det som sagt inte så mycket den manschauvinistiska tyska nationalismen som står i centrum, utan just den tyska konsten. I Göteborgsoperans nytolkning är det musiken som triumferar över idéerna. Och det är gott så.

Göteborg - Öppen stad

I en söndagskrönika i GP härförliden skrev Peter Hjörne om Göteborg som en öppen stad. Han menade, om jag minns rätt, att Göteborg alltid har varit och är beroende av impulser utifrån för att skapa en attraktiv miljö, kultur och klimat att leva och arbeta i. Bortsett från militära referenser, där begreppet öppen stad betyder att det inte finns några militäranläggningar att bomba, tycker jag att det egentligen är en formulering som träffar åtminstone det som jag själv gärna förknippar med Göteborg som plats och livsvärld för många människor. Öppen stad fungerar som ett bra varumärke eller vision, teori eller metod, historia eller samtid.
Ända sedan kanalerna innanför vallgraven ritades upp av holländska arkitekter, uppbyggnaden av magistraten finansierades av skatteintäkter från kvarnfallen i Mölndal, och kyrkoherden i Tyska kyrkan drev stadens första skola redan från 1625 och lärde barnen läsa och skriva, har det internationella inflytandet varit stadens livsnerv. Sjuttonhundratalets expansion av handeln mot Ostasien, där dåvarande Battavia (idag Djakarta) som likt Göteborg också ritades av holländska arkitekter, skapade ett välstånd som också stärkte Göteborgs hamn till att bli Nordens ledande, något den förblivit sedan dess. Under 1800-talet var den brittiska merkantilismen starkt betydelsefull för utvecklingen av industristaden och sjöfarten. 1900-talets globalisering av tillverkningsindustrin ledde under första halvan till en storhetstid för bil- och varvsindustrin. På senare år har dess betydelse minskats kraftigt, men nya näringar som upplevelse- och kunskapsindustrierna har istället skapat en ny bas för utvecklingen av Göteborg som stad. Hela denna utveckling hade varit omöjlig om staden inte varit öppen.
Jag tror att man inte kan överskatta betydelsen av öppenheten för det kulturella klimatet i Göteborg. De stora kulturella evenemangen i Göteborg - Ullevi-konserterna, Kulturkalaset, Dans & Teaterfestivalen, Konstbiennalen, Bokmässan och Göteborgs Internationella Filmfestival är alla händelser som skapar ett inflöde av kreativa personer, idéer, tankar och möten i staden. Det skapar i sin tur nya förutsättningar att på olika sätt kunna försörja sig på sin konst eller kulturell produktion. Och starka institutioner som skapar spännande scenkonst och utvecklar museerna till nya arenor för möten och kunskap.
I en intervju i GT med Universitetets rektor Pam Fredman formulerade hon en snärtig fråga: "Vems förtjänst är det att det finns 19 caféer på Vasagatan? Studenternas"
Det är onekligen en intressant bieffekt av att Göteborg har landets största universitet. Det betyder inte bara ett uppsving för cafénäringen, utan gör det också möjligt att ha ett myllrande kulturliv over- och under-ground i staden. Bortsett från den omfattande grundutbildning och forskning som levereras och tillsammans med Chalmers, samverkan inom gymnasieutbildningar, vuxenutbildningen och Yrkeshögskolan utgör de fundamentet för kunskapsstaden Göteborg. Det är en annan sida av Göteborg - Öppen stad. Jag delar långt ifrån alla Jasenko Selimovics uppfattningar om kulturens och konstens roll, men ganska ofta kommer citatet från en GP-intervju i somras tillbaka till mig. "Göteborg är sämst när det vänder sig inåt" Det är motsatsen till öppenhet. Det är provinsialism. Det är att inte fascineras av att en nyupptäckt målning av Leonardo da Vinci visas på Eriksberg, utan att älta vem som har bestämt det.
If a finger points at the moon, only a fool looks at the finger.

Carmensitas vittra vårar

Öppningen furiös, finalen fantastisk och däremellan bra tryck hela tiden. Så skulle man lite vårdslöst kunna sammanfatta Backa teaters Carmen. Det är dock inte en ny dramaturgisk version av kärleksoperan med samma namn man bjuder på, utan samtidsteater mitt i den europeiska huvudfåran. I botten finns kärlekshistorian mellan Carmen och Don José, för säkerhets skull dubblade så att många olika konstellationer blir möjliga i de förvecklingar som finns som en tunn röd tråd genom pjäsen. Ty utgångspunkten är en helt annan, kampen mot terrorismen, byråkratiska EU-regler skanderas. Allt för att ge eftertryck åt den pluton uppmarscherande körstatister i bar överkropp och svarta jeans som får gestalta den kundgrupp på flyget som får genomgå mest förnedrande personkontroller, yngre män med utseende som komme de från Mellanöstern. Scenrummet är badrumsliknande i blankt svart kakel och dubbelexponeringarna legio, inte bara genom det dubblade huvudpersonparet, utan också genom den nu ofta förekommande filmkameran som filmar inifrån scenen och understryker särskilt dramatiska partier eller enskilda skådespelarprestationer. Anna Harling är kanske den mest klassiska Carmen-figuren, med råsensuell latinsk framtoning vilket bryter mot den germanskt uppkäftiga Frida Röhls mera dominanta utspel. Publikomröstningen på slutet leder till oavgjort, en interaktion med publiken som är rätt kul flera gånger, som när ensemblen spekulerar i vilken buss publiken ska ta hem, och till slut kommer fram till att det nog beror på vart man ska. Och den frågan infinner sig också med den här annars härligt fullödiga uppsättningen. Vart är det regissören Mellika Melani ska ta vägen med sin Carmen egentligen? Tydligen är nu dekonstruktionen det sista skriket i europeisk teater, och jag undrar i mitt stilla sinne hur filosofen Jacques Derridas textanalysbegrepp är tillämpligt på modern teater? Dekonstruktionen är ett undflyende begrepp, som inte kan användas varken som teori eller metod, utan som ett sätt att bryta sönder traditionella västerländska värden som de så kallade binära oppositionerna ont-gott, svart-vitt, kärlek-död osv. Genom att destabilisera denna dialektik försökte Derrida visa på andra läsningar av kända litterära och filosofiska verk. Det är en läspraktik som bara svårligen låter sig överföras på teaterregi. Åtminstone om den reduceras till en sorts lånande av berättelser som förändras och givits nya betydelser, moderniserats eller våldtagits. Melani är något på spåret när hon kastar in Hamlets "att vara eller inte vara"- monolog mot pjäsens slut, på tyska, engelska och norska, även kravet på nynorsk reses. Frågan om varandet (den ontologiska frågan) är kanske den fråga som Derrida egentligen vill åt med dekonstruktionen. I sin viktigaste kritiska text Glas ger han sig i kast med den tyske filosofen Hegels närvarometafysik, för att visa hur dennes storverk Andens fenomenologi vittrar i fogarna via en läsning av det antika dramat Antigone och Hegels antytt incestuösa relation med sin syster. Men Derrida lyckas inte riktig med att dekonstruera Hegel. Jag tycker också att Mellika Melani misslyckas med att dekonstruera Carmen. Och det är väl tur det. Istället blir det en het teaterföreställning som avslutades med stående ovationer. Se den. Gärna flera gånger.

Elektras bittra tårar

-Äntligen stod prästen i predikstolen, sade Folkteaterns vd Ulrika Josephsson när hon hälsade publiken välkommen till Nya Folkteaterns premiär av Lars Noréns bearbetning av Aiskylos Orestien. Associationen till Gösta Berlings saga hade förstås med den 436 dagar långa renoveringspausen att göra och Lars Norén själv som stod bredvid, påminde inte precis om en reslig Gösta Berling, men någonstans var det ändå ett sorts evangelium som vecklade ut sig som upplösning på det blodiga släktträdsdramat. Det kan lika gärna sägas direkt. Detta kommer att bli en stor tillgång i Göteborgs redan blomstrande teaterliv. Folkteaterns nya scen, långdragen mellan två gradänger med plats för ungefär 150 personer var, är en scentyp, som jag inte sett i Göteborg sedan gamla Backateatern. Här är scenrummet inrymt i en blackbox och skapar en täthet och intimitet som i starka ögonblick blir nästan outhärdlig i sin intensitet. Man kan verkligen tala om att se skådespelarna rakt i vitögat. Samtidigt är det scenens styrka som någon gång kan vara dess svaghet. När händelserna vänds mot ett annat håll kan man missa viktiga repliker eller spel.
Men det är inte bara scenrummet som genomgått en förändring. Det är ställt bortom allt tvivel att Folkteaterns ensemble under detta arbete genomgått något som man närmast skulle kunna kalla en metamorfos, för att dröja sig kvar i den antika begreppsvärlden. Det är som om en helt ny ensemble är där. Det är härligt att se. Orestien i denna upplaga är i första hand en arbetsseger för hela ensemblen, men för egen del måste jag säga att Sara Wikströms Klytaimestra är en inkarnation av en grekisk gudinna, och den som starkast känns förankrad i Aiskylos text, med sin hädiska högdragenhet och glödande hämndlystnad. Den bottnar i förlusten av dottern Ifigenia, som hennes man kung Agamennon offrade för att få förlig vind i fälttåget mot Troja och när segraren återkommer klyver hon hans hjässa med några välriktade yxslag. Det är också denna klyvnad i spelet mellan hämnd och försoning som är drivkraften i den tredje akten "Eumeniderna", där emellertid ingripandet från Pallas Athena på den skälmiske Apollons sida går lite väl fort i jakten på förlösning. Folket iklädda Norén-masker lägger sig platt efter en vackert iscensatt omröstning och det paradoxala inträffar att föreställningen, som varar i över tre timmar, känns en aning kort.
Scenografin firar triumfer i denna härliga föreställning och vackrast är nog rosregnet över de snöklädda gravhögarna där Agamennon och Kassandra vilar och Orestes och Elektra återförenas. Orestes är en klassisk hämnare, medan Elektra, vrider sig ur sin hållning när hämnden fullbordats och hon söker snarare en sorts försoning med den döda modern. Norén har förstärkt Elektras betydelse och förlängt hennes närvaro, samtidigt som karaktären tonats ned och blir en modernistisk motpol till den klassiskt storstilade Klytaimestra. Det enda som jag saknade under, eller rättare sagt efter denna föreställning, var stående ovationer. Och de hade kanske kommit om inte ensemblen varit så snabb med att bjuda upp publiken på scen för att fira premiären. Nya Folkteatern kommer att bli ett scenkonstens kraftscentrum vid Järntorget och det sporrar oss att tänka ytterligare ett varv för att förnya stadens gästspelsscen Pustervik i den process med nytt scenrum för den stora scenen som är under planering i anslutning till Lagerhuset. Tillsammans med de andra självlysande scenerna på Stadsteatern och Backa teater, samt ett fritt teaterliv tror jag man kan säga att förutsättningarna för scenkosten i Göteborg troligtvis aldrig varit bättre och mera spännande. Och det är vad som görs på scen som är det avgörande. Som alltid.