Ein Koffer in Berlin

Det finns värre ställen att bli strandsatt på än i Berlin. När askmolnet for runt över norra Europa befann jag mig i den brandenburgska metropolen för att fördjupa kulturförvaltningens kontakter med Stiftung Preussischer Kulturbesitz, Humboldtuniversitetet och stadsbyggnadskontoret. Mötet med den sistnämnda förvaltningen fick skjutas fram p g a omdisponeringar av hemresan, som nu fick ske med tåg.
Trängseln var stor på Berliner Hauptbahnhof och det är för mig en stark upplevelse att bara gå rakt igenom hela markplanet och komma ut på sydsidan, där man numera ser den gamla revolutionsflaggan från 1848 vaja över riksdagshusets kupol och förbundskanslerns kansli. Jag kan inte låta bli att tänka på bilden av den sovjetiska flaggan från den 8 maj 1945, när den hängde nedför samma kupol. Det är länge sedan nu.
Framförallt kommer en annan bild av Berliner Hauptbahnhof upp ur minnets dunnkel. En tidiga januarimorgon, öde hall, stort svenskt SJ-märke på väggen, inga resande. I källaren ett rökigt hak, där surögda gubbar bolmade cigg utan filter och ölflaskorna stod på bordet redan på morgonkanten. Bakom disken ännu flera surögda gubbar i grå rockar som serverade, eller slängde fram, orostade toastmackor med torr ostbit eller skinkbit. Utanför oasfalterade p-platser med oljefläckar, trabanter överallt. Inga ljus i fönstren. En död stad, eller åtminstone i koma. Så här, tjugo år senare är Berlin inte bara på väg att bli den största kulturmetropolen i Europa, dit alla konstnärer med självaktning uppehåller sig åtminstone en tid på året, utan är även ett självklart centrum för det nytyska hålligångsamhället som för länge sedan sänkt alla gevärsmynningar, stängt igen sin tidigare vidöppna plånbok och blivit ett vanligt land i Europa. Ett vanligt land, med en ovanlig historia, som man dock vårdar minnet av, inte minst dess förbrytelser, mera samvetsömt än de flesta andra stater jag känner till. Tacka vet jag en koffert i Berlin.

Mästersångarna i Göteborg

För första gången sedan 1930 har Richard Wagners komiska opera Mästersångarna i Nürnberg
satts upp i Göteborg. Det har varit värt att vänta på. De magnifika slutscenerna är nog det mest kraftfulla jag upplevt på Göteborgsoperans scen, och de byggs upp under flera timmars sångtävlande om den unga Evas (Sara Andersson) hand.
En av Wagners lärjungar, sedemera vän och slutligen fiende var filosofen Friedrich Nietzsche, som fem år efter Wagners död 1888, gjorde upp med sin egen wagnerianism. Det är, som alltid med Nietzsche, uppfriskande läsning. Nietzsche ställer Wagner mot sin nya stjärna Bizet, till förmån för den senare. Nu är det så lyckosamt att det är möjligt att se en moderniserad Bizet på Backa teater med Carmen och Wagner på operan. Det är bara att välja och motläsa Nietzsche.
Nietzsche anser att Wagners största betydelse är att han banat väg för skådespelarens intåg i musiken, och att detta lett till en manlig Wagnerkult som är mer filosofisk än musikalisk. Han skriver:
"Det är inte med musiken som Wagner har erövrat de tyska ynglingarnas hjärtan, det är med 'idén' - det är det gåtfulla i hans konst, dess kurragömmalek bland hundra symboler, idealets polykromi, som lockar och drar dessa ynglingar till Wagner; det är Wagners geniala förmåga till molnbildning, hans vida fång, hans djärva språng och fria gång i det blå, hans uppdykande överallt och ingenstans, just detsamma varmed Hegel lockade och bedrog!"
Tyskare kan det inte bli; Hegel, Wagner och Nietzsche. Och det är framförallt den tyska konsten som lyfts fram i slutscenens hyllningskör på bekostnad av tyskheten och nationalismen. Det var pompösa tolkningar av det slaget som gjorde "Mästersångarna" till ett av nazisternas mest populära verk. Referensen till Nürnberg hade säkert avgörande betydelse, eftersom staden utnämnts till "Reichshauptstadt" - rikshuvudstad för det tusenåriga riket, vilket efter kriget också föranledde de allierade att lägga krigsförbrytarrättegångarna där. För mig betyder Nürnberg också något helt annat, och det är mina minnen från de fyra åren jag bodde utanför stan och besökte den väldigt ofta. Det gör att jag ler igenkännande åt interiören i Katarinakyrkan i första scenen, ölborden från ölträdgårdarna i slutscenen och referenserna till en av huvudpersonerna Hans Sachs (Anders Lorentzson) som får bli en symbol för hela det tyska skråväsendet och hantverkstraditionen, en tradition som fortfarande är stark i Nürberg och Franken, den norra delen av Bayern. Att bli en mästersångare är ju inget annat än att avlägga ett mästarprov för att få en högre social status. Och det är det som krävs för att vinna den vackra Evas hand, om hon samtycker förstås, vilket kan anses vara progressivt i detta mansdominerade samhälle, som för övrigt avspeglar sig på scenen med dess wagnerska ynglingar och män, hela 15 till antalet, mot två kvinnor.
Men i den magnifika avslutningen är det som sagt inte så mycket den manschauvinistiska tyska nationalismen som står i centrum, utan just den tyska konsten. I Göteborgsoperans nytolkning är det musiken som triumferar över idéerna. Och det är gott så.

Göteborg - Öppen stad

I en söndagskrönika i GP härförliden skrev Peter Hjörne om Göteborg som en öppen stad. Han menade, om jag minns rätt, att Göteborg alltid har varit och är beroende av impulser utifrån för att skapa en attraktiv miljö, kultur och klimat att leva och arbeta i. Bortsett från militära referenser, där begreppet öppen stad betyder att det inte finns några militäranläggningar att bomba, tycker jag att det egentligen är en formulering som träffar åtminstone det som jag själv gärna förknippar med Göteborg som plats och livsvärld för många människor. Öppen stad fungerar som ett bra varumärke eller vision, teori eller metod, historia eller samtid.
Ända sedan kanalerna innanför vallgraven ritades upp av holländska arkitekter, uppbyggnaden av magistraten finansierades av skatteintäkter från kvarnfallen i Mölndal, och kyrkoherden i Tyska kyrkan drev stadens första skola redan från 1625 och lärde barnen läsa och skriva, har det internationella inflytandet varit stadens livsnerv. Sjuttonhundratalets expansion av handeln mot Ostasien, där dåvarande Battavia (idag Djakarta) som likt Göteborg också ritades av holländska arkitekter, skapade ett välstånd som också stärkte Göteborgs hamn till att bli Nordens ledande, något den förblivit sedan dess. Under 1800-talet var den brittiska merkantilismen starkt betydelsefull för utvecklingen av industristaden och sjöfarten. 1900-talets globalisering av tillverkningsindustrin ledde under första halvan till en storhetstid för bil- och varvsindustrin. På senare år har dess betydelse minskats kraftigt, men nya näringar som upplevelse- och kunskapsindustrierna har istället skapat en ny bas för utvecklingen av Göteborg som stad. Hela denna utveckling hade varit omöjlig om staden inte varit öppen.
Jag tror att man inte kan överskatta betydelsen av öppenheten för det kulturella klimatet i Göteborg. De stora kulturella evenemangen i Göteborg - Ullevi-konserterna, Kulturkalaset, Dans & Teaterfestivalen, Konstbiennalen, Bokmässan och Göteborgs Internationella Filmfestival är alla händelser som skapar ett inflöde av kreativa personer, idéer, tankar och möten i staden. Det skapar i sin tur nya förutsättningar att på olika sätt kunna försörja sig på sin konst eller kulturell produktion. Och starka institutioner som skapar spännande scenkonst och utvecklar museerna till nya arenor för möten och kunskap.
I en intervju i GT med Universitetets rektor Pam Fredman formulerade hon en snärtig fråga: "Vems förtjänst är det att det finns 19 caféer på Vasagatan? Studenternas"
Det är onekligen en intressant bieffekt av att Göteborg har landets största universitet. Det betyder inte bara ett uppsving för cafénäringen, utan gör det också möjligt att ha ett myllrande kulturliv over- och under-ground i staden. Bortsett från den omfattande grundutbildning och forskning som levereras och tillsammans med Chalmers, samverkan inom gymnasieutbildningar, vuxenutbildningen och Yrkeshögskolan utgör de fundamentet för kunskapsstaden Göteborg. Det är en annan sida av Göteborg - Öppen stad. Jag delar långt ifrån alla Jasenko Selimovics uppfattningar om kulturens och konstens roll, men ganska ofta kommer citatet från en GP-intervju i somras tillbaka till mig. "Göteborg är sämst när det vänder sig inåt" Det är motsatsen till öppenhet. Det är provinsialism. Det är att inte fascineras av att en nyupptäckt målning av Leonardo da Vinci visas på Eriksberg, utan att älta vem som har bestämt det.
If a finger points at the moon, only a fool looks at the finger.

Carmensitas vittra vårar

Öppningen furiös, finalen fantastisk och däremellan bra tryck hela tiden. Så skulle man lite vårdslöst kunna sammanfatta Backa teaters Carmen. Det är dock inte en ny dramaturgisk version av kärleksoperan med samma namn man bjuder på, utan samtidsteater mitt i den europeiska huvudfåran. I botten finns kärlekshistorian mellan Carmen och Don José, för säkerhets skull dubblade så att många olika konstellationer blir möjliga i de förvecklingar som finns som en tunn röd tråd genom pjäsen. Ty utgångspunkten är en helt annan, kampen mot terrorismen, byråkratiska EU-regler skanderas. Allt för att ge eftertryck åt den pluton uppmarscherande körstatister i bar överkropp och svarta jeans som får gestalta den kundgrupp på flyget som får genomgå mest förnedrande personkontroller, yngre män med utseende som komme de från Mellanöstern. Scenrummet är badrumsliknande i blankt svart kakel och dubbelexponeringarna legio, inte bara genom det dubblade huvudpersonparet, utan också genom den nu ofta förekommande filmkameran som filmar inifrån scenen och understryker särskilt dramatiska partier eller enskilda skådespelarprestationer. Anna Harling är kanske den mest klassiska Carmen-figuren, med råsensuell latinsk framtoning vilket bryter mot den germanskt uppkäftiga Frida Röhls mera dominanta utspel. Publikomröstningen på slutet leder till oavgjort, en interaktion med publiken som är rätt kul flera gånger, som när ensemblen spekulerar i vilken buss publiken ska ta hem, och till slut kommer fram till att det nog beror på vart man ska. Och den frågan infinner sig också med den här annars härligt fullödiga uppsättningen. Vart är det regissören Mellika Melani ska ta vägen med sin Carmen egentligen? Tydligen är nu dekonstruktionen det sista skriket i europeisk teater, och jag undrar i mitt stilla sinne hur filosofen Jacques Derridas textanalysbegrepp är tillämpligt på modern teater? Dekonstruktionen är ett undflyende begrepp, som inte kan användas varken som teori eller metod, utan som ett sätt att bryta sönder traditionella västerländska värden som de så kallade binära oppositionerna ont-gott, svart-vitt, kärlek-död osv. Genom att destabilisera denna dialektik försökte Derrida visa på andra läsningar av kända litterära och filosofiska verk. Det är en läspraktik som bara svårligen låter sig överföras på teaterregi. Åtminstone om den reduceras till en sorts lånande av berättelser som förändras och givits nya betydelser, moderniserats eller våldtagits. Melani är något på spåret när hon kastar in Hamlets "att vara eller inte vara"- monolog mot pjäsens slut, på tyska, engelska och norska, även kravet på nynorsk reses. Frågan om varandet (den ontologiska frågan) är kanske den fråga som Derrida egentligen vill åt med dekonstruktionen. I sin viktigaste kritiska text Glas ger han sig i kast med den tyske filosofen Hegels närvarometafysik, för att visa hur dennes storverk Andens fenomenologi vittrar i fogarna via en läsning av det antika dramat Antigone och Hegels antytt incestuösa relation med sin syster. Men Derrida lyckas inte riktig med att dekonstruera Hegel. Jag tycker också att Mellika Melani misslyckas med att dekonstruera Carmen. Och det är väl tur det. Istället blir det en het teaterföreställning som avslutades med stående ovationer. Se den. Gärna flera gånger.

Elektras bittra tårar

-Äntligen stod prästen i predikstolen, sade Folkteaterns vd Ulrika Josephsson när hon hälsade publiken välkommen till Nya Folkteaterns premiär av Lars Noréns bearbetning av Aiskylos Orestien. Associationen till Gösta Berlings saga hade förstås med den 436 dagar långa renoveringspausen att göra och Lars Norén själv som stod bredvid, påminde inte precis om en reslig Gösta Berling, men någonstans var det ändå ett sorts evangelium som vecklade ut sig som upplösning på det blodiga släktträdsdramat. Det kan lika gärna sägas direkt. Detta kommer att bli en stor tillgång i Göteborgs redan blomstrande teaterliv. Folkteaterns nya scen, långdragen mellan två gradänger med plats för ungefär 150 personer var, är en scentyp, som jag inte sett i Göteborg sedan gamla Backateatern. Här är scenrummet inrymt i en blackbox och skapar en täthet och intimitet som i starka ögonblick blir nästan outhärdlig i sin intensitet. Man kan verkligen tala om att se skådespelarna rakt i vitögat. Samtidigt är det scenens styrka som någon gång kan vara dess svaghet. När händelserna vänds mot ett annat håll kan man missa viktiga repliker eller spel.
Men det är inte bara scenrummet som genomgått en förändring. Det är ställt bortom allt tvivel att Folkteaterns ensemble under detta arbete genomgått något som man närmast skulle kunna kalla en metamorfos, för att dröja sig kvar i den antika begreppsvärlden. Det är som om en helt ny ensemble är där. Det är härligt att se. Orestien i denna upplaga är i första hand en arbetsseger för hela ensemblen, men för egen del måste jag säga att Sara Wikströms Klytaimestra är en inkarnation av en grekisk gudinna, och den som starkast känns förankrad i Aiskylos text, med sin hädiska högdragenhet och glödande hämndlystnad. Den bottnar i förlusten av dottern Ifigenia, som hennes man kung Agamennon offrade för att få förlig vind i fälttåget mot Troja och när segraren återkommer klyver hon hans hjässa med några välriktade yxslag. Det är också denna klyvnad i spelet mellan hämnd och försoning som är drivkraften i den tredje akten "Eumeniderna", där emellertid ingripandet från Pallas Athena på den skälmiske Apollons sida går lite väl fort i jakten på förlösning. Folket iklädda Norén-masker lägger sig platt efter en vackert iscensatt omröstning och det paradoxala inträffar att föreställningen, som varar i över tre timmar, känns en aning kort.
Scenografin firar triumfer i denna härliga föreställning och vackrast är nog rosregnet över de snöklädda gravhögarna där Agamennon och Kassandra vilar och Orestes och Elektra återförenas. Orestes är en klassisk hämnare, medan Elektra, vrider sig ur sin hållning när hämnden fullbordats och hon söker snarare en sorts försoning med den döda modern. Norén har förstärkt Elektras betydelse och förlängt hennes närvaro, samtidigt som karaktären tonats ned och blir en modernistisk motpol till den klassiskt storstilade Klytaimestra. Det enda som jag saknade under, eller rättare sagt efter denna föreställning, var stående ovationer. Och de hade kanske kommit om inte ensemblen varit så snabb med att bjuda upp publiken på scen för att fira premiären. Nya Folkteatern kommer att bli ett scenkonstens kraftscentrum vid Järntorget och det sporrar oss att tänka ytterligare ett varv för att förnya stadens gästspelsscen Pustervik i den process med nytt scenrum för den stora scenen som är under planering i anslutning till Lagerhuset. Tillsammans med de andra självlysande scenerna på Stadsteatern och Backa teater, samt ett fritt teaterliv tror jag man kan säga att förutsättningarna för scenkosten i Göteborg troligtvis aldrig varit bättre och mera spännande. Och det är vad som görs på scen som är det avgörande. Som alltid.

Påklädd nakenhet

I August Strindbergs mest kända naturalistiska drama Fröken Julie finns kanske fulländningen av författarens skildring av den sk könskampen i en adelsfrökens metamorfos från högfärdig grevinna till betjäntens älskarinna med krossade livsdrömmar. Pjäsen är ett av den svenska litteraturens viktigare bidrag till världsdramatiken. Som så ofta är det också kvinnan Julie som är den intressanta karaktären, medan mannen Jean är en utbytbar statist utan djup, styrd av primitiva drifter och revanschbegär. Hur utbytbar, eller rent av umbärlig Jean är visar Jeanette Langert i sin nya dansproduktion Julie 3 på Göteborgsoperans Lilla scen. Julie i kubik är en tät och fysisk föreställning, där balansgången mellan närmast idrottsliga prestationer och erotiskt utspel är hårfin. På scenen, som domineras av scenografen Bente Lycke Möllers midsommarstång i form av trapets, ring och stång, som också gestaltar samma gymnastisk-erotiska klyvnad, framträder inte mindre än tre olika Julie, som var för sig gestaltar olika sidor i Fröken Julies personlighet. Där finns den romantisk-flickaktiga midsommarjäntan med blomsterkrans, den klassiskt-balletinspirerade unga kvinnan och den mer erotiskt utspelande mogna förförerskan, som var för sig och tillsammans ger ett tredimensionellt spektrum av Fröken Julies individuationsprocess. Det är en stark upplevelse och ytterligare en framgång för operaballetten, under ledning av Johannes Öhman, som visar att det är möjligt att spela djärvt, smalt och innovativt också på Göteborgsoperans scen, samtidigt som den bredare Guys and dolls fyras av vägg i vägg.

Varats olidliga lätthet

Cecilia Brandts måleri är för mig ett sökande efter varats olidliga lätthet. Efter visningen på Galleri PS i Göteborg och på Galleri Rostrum i Malmö (avslutas nu på söndag) har jag läst om Håkan Wettres inkännande text i utställningskatalogen och fastnar särskilt för formuleringen:
"Om fotografierna är ögonblick, tillfälligheter, är målningarna tidsavlagringar, långsamma andetag som frammanar tystnad och stillhet." Det är just det där med tidsavlagringarna som intresserar mig särskilt. Det finns en analogi här, mellan Brandts tidsavlagringar, de skiktade färglagren som i olika plan vittnar om bildens idémässiga framväxt och den litteraturvetenskapliga fikospråkstermen palimpsest, som gestaltar just detta. Texter som läggs i skikt ovanpå varandra medvetet för att skapa ett djup i konstverket. Läsaren/åskådaren/tidsresenären återknyter, associerar, hämtar upp kunskaper ur den egna minnesbanken och låter sig ledas av konstnären i en särskild riktning, men blir samtidigt medskapande på ett sätt som bygger helt och hållet på de egna förkunskaperna. Detta blir särskilt tydligt i bilder som Snow, Heat wave, Glow, Light och Air vilka i sin avskalade minimalism gör djupt intryck på mig. Dt finns något lockande, men samtidigt farligt i de subtilt nyanstunga konstnärliga skapandet. Där en skiftning i tonen blir mer dramatisk än betydligt starkare färgeffekter och motivkretsar. Det påminner mig en del om den sene Pauls Celans poesi, en reduktion som i sin sparsmakade enkelhet utvecklar sin explosivitet.

Bild & Ord

Traditionstyngda tidskriften Ord & Bild går nu in på sitt 108:e år och i sista numret 5:2009 som precis kommit presenterar sig nye redaktören Martin Engberg. Ord & Bild har under sin historia försökt uppnå balans mellan texter och bildmaterial, men för det mesta har det senare fått stryka på foten, så även i detta nummer, där essäer och kritik är helt dominerande. Den andra avvägningen när det gäller texterna är blandningen av skönlitterära och politiska texter, och i Engbergs första nummer dominerar de litterära. Det ligger närmast till hands att tro att det är en tillfällighet och inte en eftergift till eventuella nyregler från Kulturrådet när det gäller tidskriftsstödet.
Magnus Ringgren presenterar en nyfunnen dikt av Willy Granqvist vars bild av tiden i form av en hummertina som lyfts upp och ned talar till min inre längtan ut till de yttre skären. Mest griper mig nog Helena Granströms märkligt livlösa, men fascinerande miniessä "Mellan dig och det levande finns alltid någonting dött". Granström utgår från ett fantastiskt citat av Horkheimer och Adorno; "Kanske utgör det rumsliga avståndet mellan oss och andra samma oöverstigliga barriär som tidsavståndet mellan oss själva och det lidande vi har bakom oss." Det är en sorts mellanrum som återkommer i den citerade psykoanalytikern D W Winnicots beskrivning av den "lekfulla interaktionen mellan barnet och dess mor (far? min anm.) i livets allra tidigaste skede, det som Winnicot kallar mellanområdet. Det kännetecknas av en överenskommelse mellan barn och vuxen om en utebliven verklighetsprövning, den vuxnes ansvar att låta barnet försiktigt pröva sin fantasisfär mot verkligheten för att slutligen nå fram till den punkt i individuationsprocessen där barnet upptäcker att det inte längre är en del av föräldern. Det är kanske då som något dör mellan individerna och skapar en distans som för alltid blir en brist som vi alla strävar efter att övervinna. Ungefär som att dra samma tomma hummertinor upp och ned en hel höst i väntan på den stora fångsten.