Bättre scen än aldrig

Suzanne Ostens regidebut på Göteborgs stadsteater kan inte kallas annat än en pyramidal succé. Det finns inget så lustfyllt som att se en ensemble buren av starkt självförtroende släppa loss fullständigt hejdlöst på scen. Det är oförutsägbart, karnevaliskt och så befriande lustfyllt.
Frågan var om tiden nu var mogen för Frederico Garcia Lorcas i Sverige tidigare ospelade stycke Publiken. Pjäsen, som troligtvis var en bidragande orsak till författarens avrättning, verkar nu ha hunnits ikapp av tiden och Stadsteaterns uppsättning står under en lycklig stjärna. Men det är också en alldeles särskild kvalitet i att teaterns konstnärliga ledare Anna Takanen själv tar en självklar och lysande plats på scen i denna muntra uppgörelse om skådespeleriets villkor och relation till publiken. Man frågar sig hur verkligheten ser ut där utanför scenen? Det är en fråga som jag mött på många håll, även utanför teaterns värld. Men svaret är nog att verkligheten är överallt där människor lever och verkar. Verklighetens folk har ingen särskild plats, som köksbord. Istället är varje mänskligt möte och aktivitet lika verklig som någon annan. The world is a stage, som Macbeth säger, när han vacklar mot undergången. I den här uppsättningen bakar man också in resonemang kring regisserandets vedermöder i pjäser inuti pjäsen från det stora livsdramerna, som Romeo and Juliet och Kristi korsfästelse. Det frivola språket och exponeringen av olika sexualpraktiker till trots blir det dock mest snällt och bussigt, snarare än självförbrännande farligt. Och det är oundvikligt med ett så genomgående komiskt anslag. Jag kan tänka mig att originaltexten överlagrar helt andra tonlägen under Granadas heta sol. Men so what? Göteborgs stadsteater fortsätter att fira triumfer. Det är en härlig tid.

Ven aqui tesoro?

På Atalante såg jag ikväll Defensa - Tesoro II med koreografi av Eva Ingemarsson. Scenväxlingarna mellan dansarna i kuben, visuellt drabbande, och dansarna på scenen, vilka arbetar med tre dockor från livlöshetens landskap skapar tillsammans en närmast klaustrofobisk känsla av livets begränsningar i rummet, men också i tiden. Det är starkt, på en gång både lågmält och kraftfullt. Siri Persson, Frida Moberg och Jerry Pedersen är en sorts gengångare av sig själva i kuberna, gengångare som tar över golvet och som sätter igång monologer om andra ingränsande händelser, en misshandel, ett störtande plan utanför Brasilien. Men det är ytterst ingen existentiell föreställning. Talet människor emellan är trots allt själva kittet som för bort det upplevande jagets tankar från sig själv. Hur skapar man tillit? När ska man berätta saker som verkligen betyder något? Finns Du kvar då? Ven aqui tesoro?

Äntligen!

Herta Müllers senaste roman Atemschaukel (storslagen recension av Steve Sem Sandberg i dagens DN) är nog vad man kan kalla ett mästerverk. Alexander Solsjenitzyn har skrivit den sannolikt mest realistiska och största skildringen av de ryska fånglägren i Gulagarkipelagen, Imre Kertez har visat vad som händer med den enskilda människan som försöker behålla sin värdighet mitt i Förintelsen och Auschwitz. I Atemschaukel gör Herta Müller det nästan omöjliga att lyckas skildra Gulag med poetisk hand. Det är en stark roman, hennes bästa.
Herta Müller är en sympatisk och intressant person som jag hade möjligheten att träffa för GPs räkning 2005. Samtalet ligger på på GPs webb nu ser jag.

Kranarnas rörelser

När jag svänger in på Norra Hamngatan från Smedjegatan på väg till jobbet slås jag varje morgon av den kraftfulla scenen ute vid gamla Götaverken. De stora kranarna vakar fortfarande över hamninloppet även om varvets verksamhet bara är en bråkdel av vad den varit. Det är något hoppfullt över stora varvskranar eller byggkranar i rörelse. Världen står inte stilla, det finns framtidstro, man bygger för nästa decennium. Även om Göteborg inte längre är en industristad i klassisk bemärkelse, bara tio procent av den arbetande befolkningen jobbar i tillverkningsindustrin, betyder det något när de stora armarna svänger fram och tillbaka över älvens vatten.

Vilken Goya!

Nyskriven svensk opera hör precis inte till vardagligheterna. Magnus Florin, chefsdramaturg på Dramaten, skrev för ett par år sedan romanen Trädgården, som gjordes om till opera på Drottningholmsteatern. Då var det inte Florin själv som skrev librettot, men det har han gjort nu. Regissören Wilhelm Carlsson har haft ett styvt jobb att matcha denna starkt poetiska text, där grundförgerna kommer från Goyas palett, alltifrån titanvitt till koboltblått, med Daniel Börtz egensinniga och svårsjunget atonala musik, som dock när det är som bäst blir ett med texten.
Inte oväntat är Anders Larssons Goya den dominerande karaktären på scenen, och det är i mina ögon först mot slutet som Leocardia (Katarina Giotas) skapar ett elektriskt samspel där ljuset faller på båda. Lars ÅkeThessmans scenografi firar nya triumfer och grevinnan av Albas entré och sorti, spegelvänd genom den svarta ljuskuben är en höjdpunkt av symmetrisk elegans .
Annsofi Nybergs kostymer är utsökta i sina tidstypiska snitt, med inspiration från Goyas målningar. Inkvisitionens botgörarstrutar för tankarna till Ku Klux Klan, en händelse som ser ut som en tanke. Florins text dammar av torr spansk jord och gnistrar av strålande mineraler som strös ut genom texten på samma sätt som målarfärgerna. Tematiskt är det Goyas passerande av linjer som skruvar in berättelsen i allt djupare plan, men också som smalnar av intrigen från ett brett, episkt perspektiv vid spanska hovet till en allt mer ensam Goya som till slut dör och samtalar lågmält i sin himmel med Leocaridas dotter som berättar om sin död vid tjugosexårs ålder, sju år efter Goyas. Medvetandets resa inåt hos Goya kontrasteras mot hans resa utåt från hovet och ut i världen. När han förlorar den unge kungens gunst korsas dessa båda linjer och den inre resan tar över. Men även andra linjer korsas, den som omkretsar hemorten, hovet och slutligen in i de dövas rike. Där är musiken särskilt omtumlande.
Det är med andra ord en viktig händelse, när Göteborgsoperan bjuder på nyskriven svensk opera. Gå dit!

Vi som är hundra

Studions uppsättning "Vi som är hundra" är den mest shakespeareska pjäs jag sett på länge.
Jonas Hassen Khemiris text öppnar direkt med den klassiskt ontologiska Hamlet-frågan,
"To be or not to be". De tre kvinnorna, (nornor?) spelade av Anna Bjelkerud, Nina Jeppson och Frida Röhl försöker intala sig mod att genomföra attentatet, att andas djupt, att se in i gryningsljuset, att ta plats och bli en del av det historiska förloppet och slå till mot målet.
Att vara.
Eller att avstå, kasta automatkarbinen i ett dike och sätta sig på skolbänken, att släppa de politiska frågorna, världens elände och ett evigt liv.
Att inte vara.
Temat varieras sedan på olika nivåer under handlingen, men fokus är på valet mellan att ta plats eller att inte göra det ungefär på samma sätt som unge prins Hamlet överväger att ta strid med sin styvfar för att hämnas mordet på sin far, eller att avstå och återvända till Wittenberg och återuppta studierna. Det är ju också vad som händer när en av nornorna börjar forska i tandteknik. Hamlets fråga har också ofta tolkats som en strid om viljan att leva eller begå självmord, även denna frågeställning berörs i Vi som är hundra.
Och istället för att klistra på moderna föresteelser på en gammal pjäs, lyckas manusförfattare, regissör och scenograf att skapa just de samtidsreferenser och problem som internet-samhället implicerar. Sturm- und Restaurang-periodens vidlyftiga leverne hinner ikapp tandteknikern när en komprometterande privat sexfilm visas istället för powerpoint-presentation på en internationell kongress. Tydligare än så kan man knappast problematisera det filmande, fotande, inspelande och publicerande av människors vardagsliv som blivit en sorts narcissistisk influensaepedmi över det globala nätet. Och även i det specifika fallet spetsas den ontologiska frågan till till kring vad som är verklighet och illusion, närvaro eller frånvaro, att vara eller inte vara.

När proppen har gått...

Så kom den till slut, den politiska plan som blev resultatet av den i vår utskällda kulturutredningen. Aspektpolitiken försvann helt, portföljmodellen införs, men omgärdad av kvalitetskriterier från Kulturrådet, tillika också noggrann analys och uppföljning av de åtgärder som den regionala kulturpolitiken vidtar. Det är bra så. För att säkra att kulturpolitiken inte blir en maskerad regionalpolitik där skattebasen ersätter kvalitetskravet i bidragsgivningen och konsten inte ens finns med som särskilt politikområde, behövs säkert en kvalificerad uppföljning på statlig nivå.
Gabriel Byström skrev i dagens GP den sannolikt djupast tänkta kommentaren till dagens proposition, åtminstone som jag läst hittills. Han berör en av de frågor som jag tycker har ett stort symbolvärde, men också är rent krass ekonomisk verklighet - de slopade konstnärslönerna. Det är i det närmaste omöjligt att förutspå vilka konsekvenser ett sådant beslut kan få. Det är en förlegad romantisk uppfattning att konstnärer måste svälta för att skapa stor konst. Det är inte bara förlegat, utan också förolämpande. Det kan väl hända att unga konstnärer av kärlek till konsten och drivna av en idé kan klara ekonomiska umbäranden för att förverkliga det man tror på, men det måste finnas någon möjlighet att kunna uppnå en grundläggande ekonomisk trygghet i samhället också för konstnärer som arbetat med betydande, men kanske inte så kommersiellt gångbar konst under decennier. I framtiden ska tydligen konstnärerna hoppa från tuva till tuva under hela sitt arbetsliv och vara entreprenörer på en marknad som knappt finns.
Genom historien finns det få exempel på betydande konst som skapats ur intet. Det är oroväckande att den kulturpolitik som nu "med stolthet" presenteras rycker under grunden för en mycket beskedlig ekonomisk trygghet för kommande generationer av hårt arbetande konstnärer som redan idag kämpar för sina idéer på närmast ohållbara villkor.
Konstens plats i ett samhälle är en bra värdemätare på graden av humanism. Om den graden sjunker p g a ändrad kulturpolitik skulle man kanske kunna säga att det är tydliga skadeverkningar av kommersialismen. Men att begränsa dem finns inte heller kvar bland de kulturpolitiska målen.

Provinsialismens prövosten

Det verkar som om det finns en uppfattning på många håll i kulturlivet i Göteborg att staden skulle vara särdeles provinsiell. Det kan knappast råda någon tvekan om den saken, men vad är egentligen huvudproblemet? Större delen av världen är provinsiell, ja det är kanske rent av så att större delen av världen egentligen är ännu mer provinsiell än Göteborg, om det nu skulle spela någon roll. Helt klart provinsiella platser är kanske Columbus i Ohio. Eller Ansbach i Tyskland. Eller Draguignan i Provence. Jag kan räkna upp fler platser. De flesta människor engagerar sig i de platser där de bor av det enkla skälet att de platserna oftast betyder något för dem. Att hävda att Göteborg är provinsiellt är på något vis i mina ögon lite gratismodigt. Det är som att slå in öppna dörrar och indikerar samtidigt att den som hävdar det ju minsann har varit ute i stora världen och sett platser som inte är provinsiella, utan tvärtom, ja vad då? Urbana?
Jag undrar om det inte egentligen är så att själva fälttåget emot provinsialismen bottnar i att man själv till varje pris vill distansera sig från den. Men i samma ögonblick som detta avståndstagande äger rum bekräftas att man fortfarande inte kunnat frigöra sig från den för egen del. Det är lite som kvicksand. Ju mer man sparkar för att ta sig ur provinsialismens kvicksand, desto djupare sjunker man ned i den.
Det är ungefär som att hålla på att jämföra sig med Stockholm, en annan provinsiell håla i Nordeuropa, i utkanten av europeisk kultur. Istället för att hålla på att syssla med sig själv, (provinsialism) eller tävla med huvudstaden om tolkningsföreträde eller av självhävdelse
(semi-provinsialism) skulle det vara så befriande om fler människor lade ned lite energi på att se sig om i världen och samarbeta med dem som vill skapa något nytt, de som har nya idéer och som är intresserade av framtiden. Nationsgränserna har upphört att betyda något för länge sedan. Vi är en del av EU sedan femton år. Det har aldrig varit billigare att resa och att hämta intryck från andra håll. Nätet förbinder oss med resten av världen. Diskussioner om provinsialismen är ett bra mått på hur långt man kommit själv i den processen.