Göteborg, aber wo liegt es?

Göteborg tuffar på mot sitt fyrahundraårsjubileum 2021. Möjligen har staden inte varit i en sådan stark förändringsprocess sedan industrialismens genombrott under 1800-talet. Det var länge sedan industri- och arbetarstaden var en industri- och arbetarstad. Idag är ungefär 10% av befolkningen sysselsatt i tillverkningsindustrin. 80%, däremot, arbetar inom handel, service, turism och kunskapsbaserade verksamheter som utbildning och forskning. Evenemangsstaden Göteborg slog alla befintliga rekord i somras, med stora musik-, motor- och idrottshändelser. Hemmaturismen blommade med ökade publiksiffror på Stadsbiblioteket och museerna. Kulturkalaset och Way Out West knöt ihop sommaren och inom kort öppnar Göteborgs Internationella Konstbiennal.
Mitt i denna gigantiska strukturomvandling pågår som bäst arbetet med att bygga det framtida Göteborg. På Stadsbyggnadskontoret arbetar man för högtryck med att planera och omgestalta stora delar av centrala staden, där Centrala älvstaden kan ge bostäder åt kanske 30 000 människor. Men även andra delar av Älvstränderna och centrum förändras i rask takt.
Förra helgen genomfördes en "Cityscape"-konferens på Göteborgs stadsmuseum inom ramen för SEAS-projeketet som gästade Göteborg. Bitvis blev det en stimulerande debatt där deltagarna fick en nyttig påminnelse om att många städer både inom och utanför EU befinner sig i liknande processer. Bortsett från någon snorkig random-kommentar i lokalpressen har denna debatt ännu inte så ofta tagit någon offentlig form utanför universitetet och Chalmers väggar. Därför är de synnerligen intressant när Ord & Bild ägnar ett temanummer åt Göteborg. Det är dags nu, att bredda de frågor om stadsutveckling, social och ekologisk hållbarhet och framtiden som många göteborgare och andra arbetar med hela dagarna till ett större offentligt samtal. Ett av skälen är kanske att det blir tydligt att Göteborg inte enbart är en stad på Västkusten, utan också är ett exempel på en process som äger rum mitt i förvandlingens tid, inte bara här, utan runt om i världen. För att förstå det bättre behövs jämförelser, intryck från andra håll, bilder och teorier, visioner och inte minst en fri debatt där ett kritiskt samtal måste äga rum.
Göteborgs stadsmuseum kommer att arbeta med att Urbanum kan bli en arena för det kontinuerliga samtalet om stadens utveckling ur det historiska, arkeologiska och estetiska perspektivet, vid sidan av Älvrummet som är stadens och Stadsbyggnadskontorets arena för stadsutvecklingen. Stadens framtid berör oss alla på olika sätt. Det är viktigt att det finns många arenor där tankar och människor kan mötas.

Livets ofattbara förgänglighet

Imorgon utkommer Ragnar Thoursies nya diktsamling Sånger från äldreomsorgen. Thoursie intervjuades för en stund sedan i P 1 av Anna Dahlquist, i ett mycket fint och känsligt inslag. Han berättade om sina tankar och upplevelser från hemtjänst i eget boende. Personalens hjältemodiga vänlighet och oavkortade omtanke. De erfarenheter han gjort på det nuvarande äldreboendet, som han nyligen flyttat in på, finns inte med i samlingen. Thoursies röst har åldrats, ingen tvekan, men det är en kristallklar stämma och en skarp blick som framträder när han läser dikten "Det ofattbara". Dikten handlar om upplevelsen och fascinationen inför den skira grönskans mysterium en morgon i maj. Framme vid den punkten har rösten, som rosslat allt mer under läsningen, nått en punkt när den spricker i förtvivlan över livets förgänglighet och naturens ofattbara skönhet. Det är så smärtsamt vackert och naket.

Hang them high - genom ett Skiascope på Göteborgs Konstmuseum

Birgitta Flensburg inrättade under sin tid som chef för Göteborgs Konstmuseum en forskningsenhet, som under tre år (2008-2010) finansieras med en generös donation från Sten A Olssons stiftelse för Forskning och Kultur. Anställda forskare vid enheten är forskningsledare Jeff Werner och Kristoffer Arvidsson.
Vad jag förstår pågår ett intensivt arbete, som redan börjar ge avkastning. Man har startat en ny skriftserie som heter Skiascope (en apparat som man använde för att fokusera på en enda tavla på en tätt hängd museivägg) och två utgåvor har redan utkommit.
I nummer 1 skriver Jeff Werner om hängningarnas historia på inledningsvis Göteborgs Museum, och därefter på Göteborgs Konstmuseum. Ämnet kan i förstone kanske låter en aning specialiserat, men det visar sig vara den mest uppslagsrika och intressanta text man kan tänka sig om museets historia och verksamhet. Werner visar dels hur Konstmuseet växer fram i ett internationellt perspektiv och vilka influenser från främst England och Tyskland som påverkar hur man arbetar med samlingarna och inköpen, men också på ett lika initierat vis hur de olika museicheferna satt sin prägel på museet genom dels att förhålla sig till de internationella trenderna, men också till egna idéer om museets plats, samlingar och uppdrag.
Relevant är också skildringen av hur museet och universitetet har en gemensam historia, men ingen klart utredd relation. De första museicheferna hade också en tjänst på universitetet. Som en följd av båda branschernas ökande specialisering under 1900-talet upphörde denna ordning efter en tid. Jag tror att museernas koppling till universiteten i framtiden med nödvändighet kommer att öka. Museerna behöver förnyas och aktualiseras med samtida forskning, både för publiken och personalen och universitetet behöver sammanhang utanför akademin där det finns intressanta samlingar och annat material att beforska.
En livaktiv forskning, som för närvarande på Göteborgs Konstmuseum, tror jag är en förutsättning för framgångsrikt utvecklingsarbete på vissa områden inom museerna. Inte minst de pedagogiska enheterna kan profitera på en nära samverkan, men sannolikt underlättas också det internationella samarbetet genom att museerna profilerar sig inom sina områden. Uppsatserna i Skiascope finns också i engelsk översättning i samma utgåva, vilket i sig känns helt nödvändigt. För närvarande samarbetar Konstmuseet både med Konstvetenskapen och Konstnärliga fakulteten vid GU på flera områden, ett aktuellt exempel från det gångna året är utställningen "Talkin´Loud, Sayin´Something", som visade exempel på forskning om konstnärliga arbetsprocesser och deras resultat vid Konstnärliga fakulteten.
Om Konstmuseets utställningars historia skriver Kristoffer Arvidsson en lika intressant uppsats. Arvidsson visar också att skillnaden mellan museets hängningar och tidsbegränsade utställningar ibland är mindre än man kan tro. Hängningarna av de egna samlingarna är långt ifrån permanenta och har förändrats ganska mycket över tid. Birgitta Flensburg har t.ex. arbetat för att renodla "den vita kubens estetik" och glesa ut hängningarna så att verken kommer bättre till sin rätt. Man har också flyttat informationen om verk och konstnär från ramen till en ruta vid sidan av.
Det är en mycket imponerande lista av utställningar som kommer tillsamman i Arvidssons krönika, en text som också problematiserar relationen mellan Göteborgs Konstmuseum och Göteborgs Konsthall på ett upplysande vis. Det är lätt att tänka att Göteborg, i förhållande till sin storlek, har ett rikt utbud och konstliv med starka institutioner och fria verksamheter. Detta får man inte får glömma så här några veckor innan Göteborgs Internationella Konstbiennal invigs ute på Röda Sten, en annan råstark arena för samtidskonsten.
Det är med stort intresse jag nu börjat läsa Skiascope 2, som fokuserar just på Göteborgs konstscen under 60- och 70-talen - en sorts kommentar till den utställning som just nu visas på Göteborgs Konstmuseum.

Ingivelser och fragmentariska vittnesmål

I sin nya bok Ingivelser strövar konstnären Lennart Didoff genom sitt konstnärskap och kommer tillbaka till platser och möten som gjort avtryck i hans måleri. Didoff är fascinerad av det övergivna, historiska spår, ögonblick av epifani under sina många resor. Didoff skriver texter till sina bilder, som för att förstärka dem, men ibland förstärker också bilderna texten. Till en bild från den romerska campagnan från 1974 skriver han: "Det vilar en bräcklig mäktighet och skönhet över dessa fragment och stumma vittnen." Någonstans träffar dessa ord också bilderna och texterna i denna lilla bok. Vittnesmålen från Förintelsen i bilder från resor i de tyska dödslägren, som Birkenau och Majdanek har aldrig släppt Didoffs minne. Inte heller skulpturer och statyer från antikens Grekland eller efterkrigstidens Berlin. Två andra teman genomkorsar Didoffs konstnärsskap; stenen och brödet. Ett antal bilder med dessa motiv från runt om i världen har grupperats tillsammans och stenarna "bevittnar omvärlden" med sin "tysta, anonyma närvaro" - bröden är en symbol för "överlevnad, livsbejakelse, gemenskap, försoning, svek och avsked", skriver han. För mig är bilderna från Grekland starkast i denna bok; "Mannen i gropen", "Kustberg, Kreta" och "Kapellet på Naxos". Kärleken till Grekland lyser starkt igenom. "Men flyktingens vetskap består oftast endast av längtan" står det om den branta kusten vid Kreta. Och någonstans är det kanske också längtan dit som varit en av drivkrafterna för denna bok.

Konstens Göteborg

Under några stormdagar när det varit för blåsigt för att renovera fiskesnäckan har jag mellan varven dykt ned i den mycket fina boken Konstens Göteborg Nedslag i fyra sekel från 2002.
Boken gavs ut i samband med Föreningen Konstmuseets vänners 60-årsjubileum, med dåvarande museichefen Björn Fredlund som huvudredaktör. Fredlund håller själv i pennan i några skarpt tecknade kapitel. De andra författarna är Håkan Wettre, Lena Boethius, Barbro Löfquist och Ingmari Desaix, och skildrar tillsammans med lätt hand och stora kunskaper något som faktiskt skulle kunna kallas en Göteborgs konsthistoria. Påfallande är också hur nära konsthistorian ligger stadens historia i övrigt. De sociala förändringarna i staden, kanske särskilt tiden kring förra sekelskiftet när Göteborg blev en mer betydande handels- och industristad, skapar också de ekonomiska förutsättningar och den kritiska massa som är nödvändig för ett levande konstliv. Påfallande är det vilken betydelse mecenater och konstsamlare hade för den konstnärliga utvecklingen. Det är med all rätt mecenaternas namn står inhuggna i entrévalvet till Göteborgs stadsmuseum, som på den tiden inhyste Konstmuseet. Optimismen och framtidstron manifesterades i Göteborgsutställningen 1923, då en stor del av stadens viktigaste institutioner och attraktioner stod klara, inte minst kring Götaplatsen och det nya Konstmuseet.
I en rolig intervju med Jasenko Selimovic i GP i söndags säger han att Göteborg är som sämst när det vänder sig inåt, mot Göteborg, och det ligger säkert en del i det. När man ser de konstnärliga avtrycken är det inte heller någon slump att Konstmuseets samlingar av nordisk konst från förra sekelskiftet är museets mest berömda samling. Då var utbytet med andra delar av Europa, inte minst Paris, på sin höjdpunkt. Men det finns också helt andra berättelser i denna bok. Den som griper tag i mig kanske mest är Håkan Wettres skildring av Åke Göranssons måleri, som visades på Konstmuseet för några år sedan. Göransson var ingen kosmopolit precis, och bodde med stor släkt i en liten lägenhet i Landala ända tills han blev sjuk och dog ung. Berättelsen om hur Arne Stubelius räddade konstverken från kökssoffan till eftervärlden bär på ett sorts momentum som ovillkorligen ställer frågan vad som hade hänt om Stubelius inte efterfrågat bilderna? Hade de bränts upp som ett hundratal av Göranssons teckningar under en vindsröjning?
I hängmattan fastnar jag för ett citat i boken från Gunnar Ekelöf som på något vis bekräftas omedelbart när jag ser mig omkring:
"I Bohuslän hägrar det. Landskapet är inte detsamma från stund till stund eller från dag till dag. När man vant sitt öga upptäcker man hur det gråa - luften, vattnet, bergen gnistrar av färg, även mulna dagar. Men detta färgskimmer är högst obestämbart."
Jag tänker tillbaka till mitten av nittiotalet när vi bodde här året om och fiskade hummer långt in i december. De starkaste färgupplevelserna var dels vissa klara decemberdagar när hela himlens rodnad avspeglade sig i havets yta och de snöklädda klipporna stupade brant ned i havet. Men ännu starkare var ljusskiftena i novemberdiset, då man efter en stunds kisande upptäckte de mest subtila av alla naturens nyanser. Variationerna av grått.

Metropolis - det förflutnas framtidsspegel

Fritz Langs stumfilmsklassiker Metropolis från 1927 blev aldrig någon kassasuccé när det begav sig. Filmen kortades därför i olika omgångar och flera av de bitar som klipptes bort har länge ansetts förlorade. Ända tills nu. Nyss hittades de förlorade avsnitten i Argentina och ett tålamodsprövande arbete att pussla ihop orginalfilmen pågår just nu i Tyskland, berättades i gårdagens sena tyska nyheter. Något för Filmfestivalen?

Fenomenologin i essäns spegel

Av en händelse stöter jag för tredje gången på kort tid på fenomenologin inom konsten. Kanske är det en slump? Kanske är det så att fenomenologin är på väg tillbaka som tolkningsfält för konstnärliga verk, vad vet jag?
Den här gången är det i en liten synnerligen läsvärd bok med föreläsningar av Jean Starobinski - Melankolin i spegeln - som behandlar Baudelaires Ondskans blommor, men också några andra dikter. Anders Olsson, vars litteraturvetenskapliga arbete jag alltid hållit som de allra främsta inom området, har skrivit en belysande essä som skapar en brygga mellan Baudelaires egensinniga 1800-talsmodernism och några av den modernistiska lyrikens starkaste spänningsfält i Sverige, om Erik Lindegren och hans lärjunge Lars Forsell, som tydligen skrev en uppsats om Lindegrens mannen utan väg innan den ens publicerats av Lindegren på eget förlag, men också Gunnar Ekelöf berörs. Utgivare är Ersatz förlaget, som samarbetar kring essäer med Forum, vars grundare Jean-Claude Arnault också är redaktör för serien. Det är en kulturgärning i sig att ge ut den här typen av klassiska essäer på svenska. Essän är en hotad genre på våra breddgrader, vilket är synd. En välskriven essä ger ofta djupare insikter än ängslig litteraturvetenskap som lika ofta sneglar mot publiken som mot den fria tankens flykt mot okända horisonter.
Genom essäerna tänker Starobinski kring den svåridentifierade skillnaden mellan tomhet och tanke, en skillnad som inte så lätt visar sig vid en blick i en spegel. Starobinski skriver:
"Målare, etsare och skulptörer har gjort bilder där man ibland inte har några säkra tecken för att skilja mellan steril tristess och fruktbar meditation, mellan drabbande tomhet och vetandets fullhet. Den inspirerande tyngden, det grubblande geniet håller sig ofta mitt emellan dessa båda tillstånd: en konstnär som framställer sådana personer vill att vi ska veta att de bebos av känslan för döden och odödliga tankar."
Ty, som Anders Olsson skriver, är spegeln mimetisk. "Vi blir någon genom att imitera bilder, som är lånade från andra och där vi ser oss med andras ögon."
Det gör att spegeln bara kan tjänstgöra som ensidig, och för all del också spegelvänd, avbildare av en hel människa. Det är också Narcissos problem. Hur länge han än stirrar förälskat på sin egen spegelbild kan han aldrig komma förbi den yta som är hans fängelse.

Au commencement

Imorgon måndag 6 juli debuterar den tyske konstnären Anselm Kiefer som operaregissör på Bastille-operan i Paris med operan "Au commencement" (I början). Kiefer bor sedan många år i södra Frankrike och blev till slut övertalad av komponisten Jörg Widmann att tillsammans med honom skriva en opera, berättar Kiefer i en distinkt intervju i Der Spiegel (27). Widmann har skrivit musiken och Kiefer står för regi, scenbild och text. Kiefer menar inte att han bytt konstform, utan att de torn som stod i hans atelje i Barjac nu tagit plats som scenbild på Bastille-operan. Kiefer bekänner sig till filosofisk pessimism i Thomas Hobbes anda och säger:
"Människan är ett enda stort misstag, och det menar jag inte bara sett ur perspektivet i dagens värld. När människan hamnar i en situation när allt är tillåtet, då lagarna upplöses och kontrollinstanserna tappar greppet, flippar hon ut." En stor del av Kiefers konst bottnar i nazitidens förintelse av alla värden och hans hållning är kanske logisk utifrån det perspektivet. Samtidigt är konsten en möjlig väg till försoning:
"Konst som yttrandeform är det som binder samman allt, som skapar kunskap, om än kodat så att man ännu inte ser allt. Varje ny upptäckt som vetenskapen gör öppnar en större port till ännu större okunskap. Konsten, mytologin, är en annan kunskapsform. Därför fungerar mytologiska bilder genom århundradena, om än på olika sätt. Varje generation tolkar dem på sitt sätt."
Det påminner inte så lite om Edmund Husserls konstsyn, så som den tog sig uttryck i brevet til Hugo von Hoffmannstahl, vilket jag kommenterade för ett par inlägg sedan. Jag undrar verkligen om Kiefer ser sig som fenomenolog? Men det behöver han kanske inte göra för det. Kanske är det mera korrekt att säga att viss begreppsbildning inom filosofin fått en allmängiltig status och blivit en del av den samtida diskursen om konsten. Eller också är det bara en ännu större dörr till ännu större okunskap?