I Sven-Olof Wallensteins tidskrift Site (26-27, 09) finns i engelsk översättning ett märkligt brev av filosofen Edmund Husserl till författaren Hugo von Hofmannstahl 1907. Det är i sitt relativt korta omfång en förbryllande läsning. Enligt Wallenstein i den efterföljande kommentaren finns i brevet embryot till det av Husserl poulariserade grekiska epoché-begreppet, som enligt vanlig tolkning är ett sätt att på fenomenologiskt vis skala av traditionella, historiserande, varseblivningar av världen, för att "sätta dem inom citationstecken", en sorts relativisering av den synliga världen till förmån för en ofiltrerad fenomenologisk upplevelse.
Brevets för mig kanske mest brisanta sats är denna "Enigma (det gåtfulla) kan bara lösas upp om vi försätter oss själva på dess egen mark och behandlar all kunskap som möjlig att ifrågasätta och accepterar att ingen existens är förutbestämd."
Det paradoxala för mig är just omständigheten att det gåtfulla, som vanligtvis undandrar sig sedvanlig definiering, är möjligt att förstå genom att ifrågasätta all kunskap. Nästa mening lyder: "Detta betyder att all vetenskap och all verklighet (inklusive var och ens verklighet) har blivit rena "fenomen". I sanning en radikal slutsats. Kunskap och verklighet är i själva verket en chimär, och deras verkliga väsen är de enigmatiska och intuitiva upplevelserna av dem.
Wallensteins slutsats är att det i själva verket är fantasin som har en avgörande roll i fenomenologin och att den tradition inom den tyska idealismen som bär fram det gåtfulla och fantasirika i själva verket är några av de viktigaste hörnstenarna i förståelsen av modern konst. Och det i sig påminner mig om tidskriften Kris, som på sjuttio- och åttiotalen, på samma vis försökte bygga bryggan mellan filosofi och konst. Och påfallande ofta lyckades med det.
torsdag 25 juni 2009
fredag 5 juni 2009
Tal vid nationaldagsfirandet på Hammarkulletorget 2009
Nationaldagen firas till det historiska minnet av Gustav Vasas intåg i Stockholm den 6 juni 1523.
Händelsen ligger i ett romantiskt töcken och man brukar tala om nationen Sveriges födelse. Det är kanske en sanning med modifikation. Det Sverige som fanns då var snarare ett land på tvären, än som idag på längden, med en sydlig och västlig del som var Danmark, ett outforskat vildmarksområde i norr och en stark landsända i öster som idag är södra Finland.
Gustav Vasa hade dock finansierat sitt uppror mot den danske kungen Christian Tyrann (som i Danmark kallades Christian den gode) med bidrag från den nordtyska handelsalliansen Hansan, dåtidens motsvarighet till EU och grundade den starka kungamakt som sedan dess gjort Sverige till en starkt centralistisk stat.
Är det då något att fira?
Det genom åren förhållandevis lama svenska nationaldagsfirandet har sannolikt med just den här saken att göra. Sverige har varit förskonat från krig och blodiga revolutioner i två hundra år. Därför finns ingen naturlig koppling mellan nationalkänsla och lidande. Detta förhåller sig helt annorlunda i våra grannländer Finland och Norge. Finland, som just i år tillsammans med Sverige uppmärksammar att det är 200 år sedan delningen 1809, firar sin nationaldag den 6 december, för att högtidlighålla minnet av frigörelsen från Ryssland 1917.
Den norska nationaldagen "17 mai" är vida känd för sitt extensiva firande och högtidlighåller på samma sätt självständighetsförklaringen från Sverige 1905, men framförallt den norska grundlagen som stiftades på Eidsvoll 1814, och som arbetade in möjligheten att träda ur unionen med Sverige. En av den norska litteraturens kanske samtidigt mest svulstiga men också djupt gripande dikter är Nordahl Griegs "17. mai 1940", som lästes i radion från Nord-Norge just den dagen. Nästan hela Norge var då krossat av den tyska övermakten, men strider pågick fortfarande runt Narvik. Grieg återknyter till självständighetsförklaringen 1905 och konstaterar att landet aldrig kommer att ge upp.
Slutraderna kan sannolikt bara förstås fullt ut av människor som upplevt liknande saker, som förlust och smärta:
Her skal vi minnes de döde
som ga sitt liv for vår fred,
soldaten i blod på sneen,
sjömannen om gick ned.
Vi er så få her i landet,
hver fallen er bror og venn.
Vi har de döde med oss
den dag vi kommer igen.
Och den som återvände tillsammans med ärominnet av de döda den 13 maj 1945 var den dåvarande kronprins Olav, som var norsk försvarschef i exilregeringen i London och som därefter blev Norges kung. Mot bakgrunden av en sådan historia är det lättare att förstå varför det norska nationaldagsfirandet ser ut som det gör. Det finns fortfarande ganska många människor som var med då, som såg kronprinsen göra honnör för flaggan när han steg i land på Piperbryggan i Oslo.
Men allt detta har förskonats oss som är uppväxta i Sverige. Vilken mening kan vi ge ett nationaldagsfirande, när traumatiska politiska förändringar ligger hundratals år tillbaka i tiden?
Den tyske filosofen Jürgen Habermas har fört en liknande diskussion i Tyskland, vars nationalism lett världen in i den största av katastrofer, Andra världskriget och Förintelsen. Habermas menar att den enda tyska patriotism som är möjlig i dagens Tyskland är det han kallar "grundlagspatriotism", dvs att vara lojal mot landets grundlag som garanterar alla medborgare och människor som bor där fria och medborgerliga rättigheter. Jag menar att det är en mycket klok hållning, som är användbar även i Sverige. Det finns många som under de senaste 30-40 åren kommit till Sverige för att de saknat just sådana rättigheter i sina hemländer, om det har gällt flykt från militärkupper i Valparaiso eller Buenos Aires, inbördeskrig i Sarajevo eller krig i Bagdad, Kabul eller Mogadishu. Det som förenar alla oss är just vilja att leva i ett fritt land med demokrati och medborgerliga rättigheter för alla. Och när man tagit steget, som många nya och gamla göteborgare gör idag i Slottskogen under stadens medborgarskapsceremoni så betyder det att vi alla, nya och gamla medborgare, också kanske skulle tänka i de banorna. Oavsett ursprung och hemland är vi alla grundlagspatrioter, som gör vårt yttersta för att försvara demokratiska fri- och rättigheter för oss själva och där vi har möjlighet runt om i världen.
Det är kanske vad nationaldagen 6 juni skulle kunna vara en påminnelse om.
Händelsen ligger i ett romantiskt töcken och man brukar tala om nationen Sveriges födelse. Det är kanske en sanning med modifikation. Det Sverige som fanns då var snarare ett land på tvären, än som idag på längden, med en sydlig och västlig del som var Danmark, ett outforskat vildmarksområde i norr och en stark landsända i öster som idag är södra Finland.
Gustav Vasa hade dock finansierat sitt uppror mot den danske kungen Christian Tyrann (som i Danmark kallades Christian den gode) med bidrag från den nordtyska handelsalliansen Hansan, dåtidens motsvarighet till EU och grundade den starka kungamakt som sedan dess gjort Sverige till en starkt centralistisk stat.
Är det då något att fira?
Det genom åren förhållandevis lama svenska nationaldagsfirandet har sannolikt med just den här saken att göra. Sverige har varit förskonat från krig och blodiga revolutioner i två hundra år. Därför finns ingen naturlig koppling mellan nationalkänsla och lidande. Detta förhåller sig helt annorlunda i våra grannländer Finland och Norge. Finland, som just i år tillsammans med Sverige uppmärksammar att det är 200 år sedan delningen 1809, firar sin nationaldag den 6 december, för att högtidlighålla minnet av frigörelsen från Ryssland 1917.
Den norska nationaldagen "17 mai" är vida känd för sitt extensiva firande och högtidlighåller på samma sätt självständighetsförklaringen från Sverige 1905, men framförallt den norska grundlagen som stiftades på Eidsvoll 1814, och som arbetade in möjligheten att träda ur unionen med Sverige. En av den norska litteraturens kanske samtidigt mest svulstiga men också djupt gripande dikter är Nordahl Griegs "17. mai 1940", som lästes i radion från Nord-Norge just den dagen. Nästan hela Norge var då krossat av den tyska övermakten, men strider pågick fortfarande runt Narvik. Grieg återknyter till självständighetsförklaringen 1905 och konstaterar att landet aldrig kommer att ge upp.
Slutraderna kan sannolikt bara förstås fullt ut av människor som upplevt liknande saker, som förlust och smärta:
Her skal vi minnes de döde
som ga sitt liv for vår fred,
soldaten i blod på sneen,
sjömannen om gick ned.
Vi er så få her i landet,
hver fallen er bror og venn.
Vi har de döde med oss
den dag vi kommer igen.
Och den som återvände tillsammans med ärominnet av de döda den 13 maj 1945 var den dåvarande kronprins Olav, som var norsk försvarschef i exilregeringen i London och som därefter blev Norges kung. Mot bakgrunden av en sådan historia är det lättare att förstå varför det norska nationaldagsfirandet ser ut som det gör. Det finns fortfarande ganska många människor som var med då, som såg kronprinsen göra honnör för flaggan när han steg i land på Piperbryggan i Oslo.
Men allt detta har förskonats oss som är uppväxta i Sverige. Vilken mening kan vi ge ett nationaldagsfirande, när traumatiska politiska förändringar ligger hundratals år tillbaka i tiden?
Den tyske filosofen Jürgen Habermas har fört en liknande diskussion i Tyskland, vars nationalism lett världen in i den största av katastrofer, Andra världskriget och Förintelsen. Habermas menar att den enda tyska patriotism som är möjlig i dagens Tyskland är det han kallar "grundlagspatriotism", dvs att vara lojal mot landets grundlag som garanterar alla medborgare och människor som bor där fria och medborgerliga rättigheter. Jag menar att det är en mycket klok hållning, som är användbar även i Sverige. Det finns många som under de senaste 30-40 åren kommit till Sverige för att de saknat just sådana rättigheter i sina hemländer, om det har gällt flykt från militärkupper i Valparaiso eller Buenos Aires, inbördeskrig i Sarajevo eller krig i Bagdad, Kabul eller Mogadishu. Det som förenar alla oss är just vilja att leva i ett fritt land med demokrati och medborgerliga rättigheter för alla. Och när man tagit steget, som många nya och gamla göteborgare gör idag i Slottskogen under stadens medborgarskapsceremoni så betyder det att vi alla, nya och gamla medborgare, också kanske skulle tänka i de banorna. Oavsett ursprung och hemland är vi alla grundlagspatrioter, som gör vårt yttersta för att försvara demokratiska fri- och rättigheter för oss själva och där vi har möjlighet runt om i världen.
Det är kanske vad nationaldagen 6 juni skulle kunna vara en påminnelse om.
onsdag 20 maj 2009
Planeten Fantasmagori är en annan stjärna
När jag läser recensionerna av Peter Kadhammars bok som försöker att rekonstruera kommunismens fall i Polen utifrån en uppsagd varvsarbetare, Anna, på Leninvarvet i Gdansk tänker jag att det är alltid en tacksam vinkel att skapa en enskild upphovsman till en så stor förändring. Lilla Anna mot generalen (Jaruzelski).
Verkligheten var nog mer komplicerad än så och det förvånar mig att det är så få författare och journalister som intresserar sig för hur vänstervågen i väst 1968 speglades av en liberaliseringsvåg i öst, vars starkaste yttring var Pragvåren. Men också i Polen började motståndet mot kommunismen långt innan Anna fick kicken från Leninvarvet.
En av de mest gripande polska poeterna från denna tid är för mig Ryszard Krynicki, som introducerades för femton år sedan av Joanna Helander i den magnifika diktboken Planeten
Fantasmagori. Boken illustrerades också med ett antal underbara bilder av Helander, varav ett par av dem finns i mitt minne för alltid.
Bo Perssons förord introducerar författaren på en nivå som är poetisk i sig:
"Rösten från Planeten Fantasmagori vittnar ofta om en enigmatisk, sammanstörtad värld i vilken drömmarnas fiktion tycks ha blivit verklighet, där inget är vad det synes vara, där tidens och rummets ordning trasats sönder. Samtidigt finns det i hans författarskap en ljus ton, en obetvinglig humor, en försiktig glädje, oförstörbara kristaller av kärlek."
Tag och läs!
Verkligheten var nog mer komplicerad än så och det förvånar mig att det är så få författare och journalister som intresserar sig för hur vänstervågen i väst 1968 speglades av en liberaliseringsvåg i öst, vars starkaste yttring var Pragvåren. Men också i Polen började motståndet mot kommunismen långt innan Anna fick kicken från Leninvarvet.
En av de mest gripande polska poeterna från denna tid är för mig Ryszard Krynicki, som introducerades för femton år sedan av Joanna Helander i den magnifika diktboken Planeten
Fantasmagori. Boken illustrerades också med ett antal underbara bilder av Helander, varav ett par av dem finns i mitt minne för alltid.
Bo Perssons förord introducerar författaren på en nivå som är poetisk i sig:
"Rösten från Planeten Fantasmagori vittnar ofta om en enigmatisk, sammanstörtad värld i vilken drömmarnas fiktion tycks ha blivit verklighet, där inget är vad det synes vara, där tidens och rummets ordning trasats sönder. Samtidigt finns det i hans författarskap en ljus ton, en obetvinglig humor, en försiktig glädje, oförstörbara kristaller av kärlek."
Tag och läs!
onsdag 13 maj 2009
Inferno på Liljeholmsbron
Det som fick mig att plötsligt bli intresserad av Anna Odells examensarbete på Konstfack var uppgiften som kom fram i helgen att hon för snart femton år sedan tagits om hand när hon balanserade på Liljeholmsbron och sedan lades in på psyket. För mig kom saken i ett helt annat ljus. Från att ha varit måttligt intresserad av det som skulle kunna uppfattas som någon sorts effektsökeri, billig provokation eller taffligt wallraffande öppnade sig istället den betydligt intressantare frågan om installationen i själva verket var en sorts bearbetning av den egna psykosen. Det faktum att Odell inte vad jag sett diskuterat just detta gör saken än mer angelägen att försöka förstå, eftersom syftet att undersöka individens utsatthet i vårdapparaten snarast låter som en tillkämpad problemformulering. En tid för väldigt länge sedan när jag sysslade en del med August Strindberg tröttnade jag ganska rejält på sekundärlitteraturen som försökte analysera författaren och dennes psykoser ur ett patologiskt perspektiv. Ingen har skrivit klarare om Strindberg än Olof Lagecrantz, lätt, precist och bortom alla tungfotade akademiska utlåtanden. Lagercrantz teori om den sk Infernokrisen i Paris, som skildras i romanen Inferno och dramatiseras i Till Damaskus går kort ut på att Strindberg försökte gestalta en del av sina upplevelser litterärt. Han avfärdar de forskare som försökte hitta sjukdomsbilden i själva romanen med den kloka förklaringen att ingen som är så sjuk som huvudpersonen i Inferno skulle kunna skriva så klar och redig prosa som Strindberg gör där.
Jag tror att det är sant.
Kanske lyckas inte Odell att fullt ut varken bearbeta eller gestalta sin psykos där på bron för femton år sedan, men som Bo Madestrand skrev i DN nyligen, elever har rätt att misslyckas.
Och det har väl konstnärer också för den delen. Som tur är finns det intressanta misslyckanden.
Jag tror att det är sant.
Kanske lyckas inte Odell att fullt ut varken bearbeta eller gestalta sin psykos där på bron för femton år sedan, men som Bo Madestrand skrev i DN nyligen, elever har rätt att misslyckas.
Och det har väl konstnärer också för den delen. Som tur är finns det intressanta misslyckanden.
måndag 11 maj 2009
Verfremdung - av vem?
I ett tänkvärt blogginlägg i dagarna diskuterar Björn Wiman, Expressens kulturchef, kritiken av kritiken, dvs gnället på kultursidorna. Man kan hålla med om att det finns, som Wiman påpekar, en sorts ständigt återkommande självspäkning, när kulturjournalister diskuterar kultursidornas banalisering och brist på det ena eller andra som inte just för ögonblicket har högkonjunktur. Det ligger kanske något i just det - att kultursidorna är trendkänsliga och i någon mening kanske också måste svara upp mot det som diskuteras i kulturlivet för dagen, oavsett om det är postkolonialismen i litteraturen, feministisk teoribildning, nycirkus på scen eller musikartiklar som lika gärna kunnat publiceras på nöjessidorna. Men är det just detta innehåll i sak som är ett problem för kultursidorna? I don´t think so.
Vad som emellertid är ett oavvisligt krav som kultursidan i papperstidningen inte får tumma på är kravet på trovärdighet. En tidning som slirar på sanningen kommer inte att överleva. Då kommer man att konkurreras ut av gratistidningar i papper som presenterar vederhäftig returinformation, men utan spekulativa inslag av drev och personförföljelse.
Där någonstans, i det fältet, återfinner man både kulturjournalistikens välsignelse och förbannelse. Det subjektiva tilltalet och den personliga krönikan kan väcka tankar hos läsaren som påverkar samhället i en positiv riktning mer än spaltmil av infotainment. Å andra sidan, och det är kulturjournalistikens verkliga problem, kan skribenter, ibland t o m enstaka redaktörer, förblindas av sin maktposition över ordet och förledas att driva personliga kampanjer för eller emot det ena eller det andra och koka en soppa som har alla ingredienser. Utom just trovärdighet. Och det tror jag att även Björn Wiman tycker är out of bounds, Wiman som visserligen lät "grätten" som han skrev i sitt inlägg häromdagen, men ändå chefar över rikets absolut muntraste kultursida.
Vad som emellertid är ett oavvisligt krav som kultursidan i papperstidningen inte får tumma på är kravet på trovärdighet. En tidning som slirar på sanningen kommer inte att överleva. Då kommer man att konkurreras ut av gratistidningar i papper som presenterar vederhäftig returinformation, men utan spekulativa inslag av drev och personförföljelse.
Där någonstans, i det fältet, återfinner man både kulturjournalistikens välsignelse och förbannelse. Det subjektiva tilltalet och den personliga krönikan kan väcka tankar hos läsaren som påverkar samhället i en positiv riktning mer än spaltmil av infotainment. Å andra sidan, och det är kulturjournalistikens verkliga problem, kan skribenter, ibland t o m enstaka redaktörer, förblindas av sin maktposition över ordet och förledas att driva personliga kampanjer för eller emot det ena eller det andra och koka en soppa som har alla ingredienser. Utom just trovärdighet. Och det tror jag att även Björn Wiman tycker är out of bounds, Wiman som visserligen lät "grätten" som han skrev i sitt inlägg häromdagen, men ändå chefar över rikets absolut muntraste kultursida.
onsdag 6 maj 2009
De nios pris
I DN läser jag att Steve Sem-Sandberg fått "De nios pris" 2009. Mer än välförtjänt skulle man kunna säga! Steve Sem-Sandberg är en författtare som i mina ögon går från klarhet till klarhet
och vars böcker har skapat nya livsvärldar med alldeles egna rum. En annan svensk författare som också tagit sig an dokumentärromanen och den "realistiska" romanen på ett liknande vis är Ola Larsmo och tillsammans utgör de en egen fåra i den svenska litteraturen.
Mina favoriter bland Sem-Sandbergs romaner är inte oväntat de som utspelar sig i Tyskland, Theres, Allt förgängligt är bara en bild och inte minst Ravensbrück. I DN står det att en ny roman om ghettot i Lodz är att vänta i september. Den ser jag verkligen fram emot att läsa. Steve Sem-Sandberg är också en kulturjournalist med hög integritet, beläsenhet och ett knivskarpt omdöme, och vars åsikter jag möjligen inte alltid delar, men alltid respekterar. Det gläder mig att han får årets pris från De nio!
och vars böcker har skapat nya livsvärldar med alldeles egna rum. En annan svensk författare som också tagit sig an dokumentärromanen och den "realistiska" romanen på ett liknande vis är Ola Larsmo och tillsammans utgör de en egen fåra i den svenska litteraturen.
Mina favoriter bland Sem-Sandbergs romaner är inte oväntat de som utspelar sig i Tyskland, Theres, Allt förgängligt är bara en bild och inte minst Ravensbrück. I DN står det att en ny roman om ghettot i Lodz är att vänta i september. Den ser jag verkligen fram emot att läsa. Steve Sem-Sandberg är också en kulturjournalist med hög integritet, beläsenhet och ett knivskarpt omdöme, och vars åsikter jag möjligen inte alltid delar, men alltid respekterar. Det gläder mig att han får årets pris från De nio!
lördag 2 maj 2009
Nietzsches ejdermoral
När jag kör med båten ut mellan öarna från Hamburgsund och västerut ser jag att gudingarna, ejderhanarna, fortfarande är kvar i innerskärgården. Av det kan man dra slutsatsen att äggen ännu inte kläckts. När ejderungarna kommer säger man att hanarna drar sig ut på öppet hav.
Syftet lär vara att gudingarna inte vill konkurrera med ådorna om maten, som i de allra flesta fall handlar om blåmuslor på sådant djup att de kommer åt dem. Denna gamla strandsittarvisdom bygger på en sorts fåglarnas moral, där de vuxna avstår till förmån för ungarna.
När äggen kläcks inställer sig det mest kritiska ögonblicket i en ejders liv, vägen från redet till havet. Så snart ejderungarna når vattnet och omedelbart kan simma och dyka har de mycket lättare att skydda sig mot de rovgiriga silltrutarna, som utöver att passa sina egna reden, också håller skarp utsikt efter ejderungarna.
Jag har sett det några gånger, en ejdermamma i spetsen för en lite flock nykläckta ungar, som angrips av en silltrut, och i ett ögonblick är ett av syskonen borta. När de når vattnet har truten oftast inte längre någon chans.
Jag tänker på detta när jag läser Hans Joas "Die Entstehung der Werte" (Värderingarnas uppkomst). Joas diskuterar Nietzsches moralkritik och menar att man inte så lätt kan avgöra om Nietzsche menar att den dionysiska moralen egentligen är en kritik av den "kristna, livsförnekande slavmoralen" som han väljer att kalla den till förmån för en mer ursprunglig, hednisk och mindre hänsynstagande driftstyrd moral. Kanske är det istället så att Nietzsche i själva verket menar att den dionysiska moralen är en syntes av kristen moral och det han kallar "Livets drivkrafter", såsom överlevnadsinsinkt, sexdrift, hunger, törst och andra fysiska behov som präglar människan så länge behoven inte är mättade. Nietzsches metafor för denna kamp är örnens kamp med ormen över de stora bergsdjupen i "Also sprach Zarathustra".
Den bohuslänska varianten av detta naturdrama är kanske silltrutens som slår ejderungen på väg till vattnet. Vinden går över mot väster, det mörknar vid horisonten.
Syftet lär vara att gudingarna inte vill konkurrera med ådorna om maten, som i de allra flesta fall handlar om blåmuslor på sådant djup att de kommer åt dem. Denna gamla strandsittarvisdom bygger på en sorts fåglarnas moral, där de vuxna avstår till förmån för ungarna.
När äggen kläcks inställer sig det mest kritiska ögonblicket i en ejders liv, vägen från redet till havet. Så snart ejderungarna når vattnet och omedelbart kan simma och dyka har de mycket lättare att skydda sig mot de rovgiriga silltrutarna, som utöver att passa sina egna reden, också håller skarp utsikt efter ejderungarna.
Jag har sett det några gånger, en ejdermamma i spetsen för en lite flock nykläckta ungar, som angrips av en silltrut, och i ett ögonblick är ett av syskonen borta. När de når vattnet har truten oftast inte längre någon chans.
Jag tänker på detta när jag läser Hans Joas "Die Entstehung der Werte" (Värderingarnas uppkomst). Joas diskuterar Nietzsches moralkritik och menar att man inte så lätt kan avgöra om Nietzsche menar att den dionysiska moralen egentligen är en kritik av den "kristna, livsförnekande slavmoralen" som han väljer att kalla den till förmån för en mer ursprunglig, hednisk och mindre hänsynstagande driftstyrd moral. Kanske är det istället så att Nietzsche i själva verket menar att den dionysiska moralen är en syntes av kristen moral och det han kallar "Livets drivkrafter", såsom överlevnadsinsinkt, sexdrift, hunger, törst och andra fysiska behov som präglar människan så länge behoven inte är mättade. Nietzsches metafor för denna kamp är örnens kamp med ormen över de stora bergsdjupen i "Also sprach Zarathustra".
Den bohuslänska varianten av detta naturdrama är kanske silltrutens som slår ejderungen på väg till vattnet. Vinden går över mot väster, det mörknar vid horisonten.
tisdag 21 april 2009
Gatans konst - finns överallt
I helgen invigdes ett projekt i samverkan mellan Göteborgs Konsthall och Bergsjön m.fl som heter "Äga rum". Konstnärerna är elever från Bergsjön, Angeredsgymnasiet och Hvitfeldtska,
vars bilder nu ställs ut på några olika centrala platser i Göteborg. Det var härligt att se glädjen och stoltheten hos eleverna från Bergsjöskolan när de samlades i Galleri Bob i lördags på vernissage och för att prata med varandra och de engagerade lärare som tagit sig dit.
Intresset för att ta plats i det offentliga rummet verkar vara i stigande. Henrik Wallgren kommenterade detta i en fräsig krönika i GP i helgen. Hoppas Henrik dyker upp för att diskutera "Gatans konst" på Göteborgs Konstmuseum nästa tisdag, den 28/4 klockan 19.00.
Debatten ingår i Kulturnämndens serie "Kulturdebatten" om aktuella kultur- eller konstfrågor.
Deltagare är Pål Castell, landskapsforskare från Chalmers, Anna Hallberg, konstnär, Lauri Peräla från Park- och Naturförvaltningen, Arefeh Behbakht, konstnär och studerande vid Kulturverkstan och professor Ola Sigurdson. Själv kommer jag att delta som samtalsledare.
Välkomna dit och delta i Kulturdebatten!
vars bilder nu ställs ut på några olika centrala platser i Göteborg. Det var härligt att se glädjen och stoltheten hos eleverna från Bergsjöskolan när de samlades i Galleri Bob i lördags på vernissage och för att prata med varandra och de engagerade lärare som tagit sig dit.
Intresset för att ta plats i det offentliga rummet verkar vara i stigande. Henrik Wallgren kommenterade detta i en fräsig krönika i GP i helgen. Hoppas Henrik dyker upp för att diskutera "Gatans konst" på Göteborgs Konstmuseum nästa tisdag, den 28/4 klockan 19.00.
Debatten ingår i Kulturnämndens serie "Kulturdebatten" om aktuella kultur- eller konstfrågor.
Deltagare är Pål Castell, landskapsforskare från Chalmers, Anna Hallberg, konstnär, Lauri Peräla från Park- och Naturförvaltningen, Arefeh Behbakht, konstnär och studerande vid Kulturverkstan och professor Ola Sigurdson. Själv kommer jag att delta som samtalsledare.
Välkomna dit och delta i Kulturdebatten!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
