Gatans konst - finns överallt

I helgen invigdes ett projekt i samverkan mellan Göteborgs Konsthall och Bergsjön m.fl som heter "Äga rum". Konstnärerna är elever från Bergsjön, Angeredsgymnasiet och Hvitfeldtska,
vars bilder nu ställs ut på några olika centrala platser i Göteborg. Det var härligt att se glädjen och stoltheten hos eleverna från Bergsjöskolan när de samlades i Galleri Bob i lördags på vernissage och för att prata med varandra och de engagerade lärare som tagit sig dit.
Intresset för att ta plats i det offentliga rummet verkar vara i stigande. Henrik Wallgren kommenterade detta i en fräsig krönika i GP i helgen. Hoppas Henrik dyker upp för att diskutera "Gatans konst" på Göteborgs Konstmuseum nästa tisdag, den 28/4 klockan 19.00.
Debatten ingår i Kulturnämndens serie "Kulturdebatten" om aktuella kultur- eller konstfrågor.
Deltagare är Pål Castell, landskapsforskare från Chalmers, Anna Hallberg, konstnär, Lauri Peräla från Park- och Naturförvaltningen, Arefeh Behbakht, konstnär och studerande vid Kulturverkstan och professor Ola Sigurdson. Själv kommer jag att delta som samtalsledare.
Välkomna dit och delta i Kulturdebatten!

Djakarta hette Batavia en gång i tiden

Samma dag som det är demokratiska val i världens folktätaste muslimska land, Indonesien, publicerar DNs kultursida en recension av Pramoedya Ananta Toers roman Barn av alla nationer. Stefan Helgesson lyfter med all rätt fram Toer som en av de stora utomeuropeiska författarna. Denna bok är nummer två i tetralogin Burukvartetten i vilken Toer ville skildra hur Indonesien blev en nation i början av nittonhundratalet. Huvudpersonen Minke hade en förebild i verkligheten, en journalist vars dröm var att starta en tidning som skrev på malajiska och inte nederländska, vilket var kolonisatiörernas språk. Toer gjorde efterforskningar under många år efter sin tid som politisk fånge under den nederländska regimen. När han för andra gången greps 1968, den gången som oppositionell mot Suharto-regimen, förstördes hela hans arkiv. På fängelseön Buru återberättade han Minkes historia för sina medfångar, först möjligen i terapeutiskt syfte, därefter återfick han lusten att skriva boken om Minke, och allt fler personer uppmuntrade honom. Jean-Paul Sartre skänkte en skrivmaskin och det första manuskriptet smugglades ut av den australiensiske ambassadören från fängelseön.
Det är svårt att recensera enskilda böcker i denna svit som hänger så tätt ihop, det minns jag från min artikel om den första boken i serien, Människornas jord. Det är nämligen helheten som är fullständigt omvälvande i denna romansvit. De tre första delarna handlar om Minkes utveckling från en omedveten student till en hårt prövad redaktör som när han fått en för stark position mals ned av systemet. Del 4 är samma berättelse ur den hemliga polisens perspektiv, nedskrivet av den holländska agent som övervakat Minkes aktiviteter. Läsningen av den skildringen lyfter hela romasviten från att vara en spännande roman till ett litterärt mästerverk. Jag läste de fyra böckerna i ett svep under ett par veckor en sommar för några år sedan. Det var en av de mest fascinerande läsupplevelser jag haft. Länge hoppades jag att Pramoedya Ananta Toer skulle få nobelpriset i litteratur, det hade varit en värdig första vinnare från sydostasien. Jag minns hans blick när han satt i Leopardförlagets monter på Bokmässan när första delen kommit ut för ett par år sedan, den hade sett allt. Tyvärr blev det aldrig någon andra Sverigeresa och nu finns han inte mer.

De intellektuellas uppgång och fall på Gamla Ullevi

I sin samtidsmättade föreläsningsserie från Rom 1992 "Aufstieg und Fall der Intellektuellen in Europa" (Uppgång och fall för Europas intellektuella), reder den tyske sociologen Wolf Lepenies ut en del frågor som har att göra med de intellektuellas kluvna hållning i samhället. Från att ha varit upprorsmän, nytänkare, samhällets samvete har de degraderat sig själva till att bli en klagande klass, en ständigt missnöjd grupp som misstänker att deras position ifrågasätts från alla håll. Lepenies menar att de intellektuella i själva verket pendlar mellan melankoli och utopi. Jag tänker på detta när jag läser Mark Isitts gnällartikel om Gamla Ullevi på kultursidan i dagens GP. Den bottnar i någon sorts melankoli som sedan slår över i en storvulen utopi om byggets möjligheter att frälsa förorten och skapa en byggnadsverk i stil med Guggenheim i Bilbao.
Lepenies menar att reflexionen är den intellektuelles ursprungliga uppgift, samtidigt som självreflexionen är dess immanenta hotbild. Och självreflexionen, så Lepenies, drar också med sig den stora faran att till slut bara bottna i sig själv och inte längre uppfatta världen omkring sig. Så när Mark Isitt står där högst uppe på översta raden och von oben spejar ned på Gamla Ullevis ack så gröna gräs, så slår det mig att om Gamla Ullevi verkligen byggts ute i förorten, på t.ex. en äng mellan Hjällbo och Gråbo, så hade det med all säkerhet inte heller varit bra.
Då hade det garanterat varit bättre om Gamla Ullevi hade legat just där Gamla Ullevi ligger idag, dvs där Gamla Ullevi alltid legat, innan det revs och byggdes upp igen och döptes om till Gamla Ullevi.
Men det är nog inte ens idén i sig själv, att Gamla Ullevi skulle kunna ha legat på en äng mellan Hjällbo och Gråbo, som är själva saken, tänker jag sedan, när GAIS spikar slutresultatet 5-1 på
Gamla Ullevis nya gräs. Det är snarare så att det är en ganska beskedlig intellektuell höjd på idén att ställa sig och bliga på en tom arena och beklaga sig över färgen på stolarna och takhöjden och att det var bättre förr, när man byggde Nya Ullevi, för en sådär femtio år sedan.
Från min högst ointellektuella horisont, som präglas av intresse för fotboll och den kommunala ekonomins knappa stjärna tycker jag att det är en upplevelse att sitta på övre läktarens sjunde rad, lodrätt ovanför gräset och ändå nästan se målvaktens anletsdrag när han hämtar ut bollen ur målet för femte gången denna soliga aprileftermiddag.
Jag kan inte minnas att jag känt ett sådant publikdrag sedan jag en gång för länge sedan såg Arsenal spöa Manchester United på Highbury i norra delen av centrala London. Där hade de också en sådan häxkittel som kokade efter varje mål och publikhavet gungade i takt på ståplats bakom målet. Att det sedan bara tar fem minuter till fots från arenan till Avenyn efter matchslut gör inte saken sämre för mig. Sex mål i den allsvenska premiären på Gamla Ullevi, en så gott som fullsatt arena, är trots den sorgliga ÖIS-förlusten bra för Gamla Ullevi, bra för Göteborgsfotbollen och bra för Göteborg.

One Bridge Too Far

Kvällens premiär av Katja Kabanova är för mig det tredje esset i given under denna säsong på Göteborgsoperan. Tillsammans med de andra två, Haendels Julius Caesar om maktens sötma och förrädiska förförelse och Mozarts Requiem om dödens allestädes närvaro visar man högsta klass. Om jag inte missminner mig är Göteborgsoperans vision att bli ett av Europas bästa operahus. Ett av de bästa i Nordeuropa är det redan.
På scen är det kanske bara de antika tragedierna eller Shakespeares fyra stora pjäser som kan nå operans starka fokus på ontologiska och existentiella frågor.
Katja Kabanova , ett tjeckisk drama som utspelas i Ryssland i slutet av 1800-talet känns i sig som en anomali för oss som är uppväxta i skuggan av den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968. Men sedan ett par decennier är det en ny värld och i den nya sköna världen finns det också plats för gamla världar att återuppstå.
Katja Kabanova är en Madame Bovary som förtärs av passionens eld och störtar sig till slut i Volga från den magnifika scenbron när konventiones ok blir för tungt att bära och den mordiska svärmodern hetsar henne ut i olyckan. Ingela Brimbergs Katja är en svag och stark, passionerad och kall, levande och död kvinna vars starka röst sätter fram det brustna hjärtats anatomi på ett sätt som griper tag i den mest kallhamrade cyniker. Leos Janáceks opera regisserad av John Dew och med orkestern dirigerad av Shao-Chia Lü är inte bara värd ett besök utan också en resa.

Nytt år med Radetskymarschen?

Ibland aktualiseras en författare som ansetts vara bortglömd out of the blue och är plötsligt bärare av de nya tidernas gamla budskap. I Der Spiegel (Nr 14) läser jag om Joseph Roth som nu återkallats från de döda genom en biografi av Wilhelm von Sternburg. Roth kom ifrån en tyskspråkig judisk familj i Brody i Galizien i Polen. Hans mest kända roman är Radetsky-marschen som är en monumental skildring av det Habsburgska rikets sammanfall med Första världskrigets slut. Mer känd är kanske Johann Strauss marschmusik med samma namn, som avslutar nyårskonserten från Wien varje år.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att en skildring av det månghundraåriga Habsburgska rikets sammanbrott återkommer nu, när den nuvarande världsordningen åtminstone ser ut som om den knakar i sina fogar. Men Roth publicerade sin roman 1933 när helt andra politiska förändringar skakade Europa. Kanske är det Habsburgska rikets upplösning i Roths roman i själva verket en allegori för Weimarrepublikens undergång i trettiotalets Tyskland? Romaner om stora förändringar, om förluster, om det som försvinner finner ofta nya läsare just när något annat är på väg bort från oss. Strauss-marschen på nyår är snarare en påminnelse om det bestående, om det som aldrig ändras, utan finns lagrat i våra minnen, tankar och drömmar om något som skapar en mening och sammanhang i livet. Det är en sorts sällskap, in i framtiden.

A walk on the wild side?

För någon vecka sedan hittade jag i en CD-butik det jag trodde vara Lou Reeds samlade verk i en liten CD-box. När jag bläddrade igenom den när jag kom hem kunde jag konstatera att alla de klassiska skivorna var med, "A Walk on the Wild Side", "Coney Island Baby", ja alltihop. Nästan.
Till min besvikelse kunde jag konstera att min favoritskiva, "Rock´n Roll Animal" inte var med,
oklart varför just denna inspelning inte ingick. Jag letade igenom min gamla vinylsamling och hittade till slut skivan, inklämd mellan Genesis "A Trick of the Tail" och Weather Reports "Heavy Weather".
Jag lade på skivan, drog på ljudet ganska högt och sjönk ned i fåtöljen för att lyssna. Det var en märklig upplevelse. Vet inte när jag lyssnade på den sist, kanske någon gång på 80-talet, men känslan infann sig direkt. Jag var tillbaka på Scandinavium någon gång 1977 och såg den bleke, nästan genomskinlige artisten framme på scenen och kom ihåg hur han omvandlades från en skendöd letargisk skuggperson till en extatisk guitar-hero på några sekunder. Introt till "Sweet Jane" måste vara ett av rockvärldens starkaste. Lekfullheten, där man nästan förleds att tro att riffet flätas ihop med Gärdebylåten är magnifik. Övergången från introt till det tunga kompet och basgången i "Sweet Jane" byggs upp i tre olika faser där intensiteten stegras till bristningsgränsen och i själva övergången är taktbytetet en sorts peripeti som går över i lättnad
när applåderna från publiken kommer igång. Kanske är det för att "Rock´n Roll Animal" är ett livealbum som det inte finns med i boxen. Kanske är det för knastert, bruset och den statiska elektriciteten på vinylskivan som förleder en att tro att ljudet är mer äkta än på en digital CD.
Kanske är introt till "Sweet Jane" en passage som jag aldrig kommer förbi, det känns nästan så.

I väntan på biljetter till Godot

Det är med viss tvekan jag för tredje gången på kort tid känner mig tvungen att skriva om en föreställning på Stadsteatern. Det kan lika gärna sägas direkt, Iwar Wiklanders tolkning av Vladimir i Henric Holmbergs uppsättning av "I väntan på Godot" måste vara hans livs roll.
Han bär hela pjäsen, fjäderlätt, på sina axlar. Men han gör det också tack vare det lustfyllda spelet tillsammans med en trulig, varm och eftertänksam Sven Wollter som Estragon. Sällan har jag sett ett samspel på Stadsteaterns Stora scen som lyft till sådana höjder och de stående ovationerna efter föreställningen var mer än välförtjänta. Så det kan bli en lång väntan på biljetter till denna uppsättning av Godot. Sannolikt kommer den också att bli bättre och bättre efter hand, när rollerna satt sig djupare och improvisationerna blir fler.
Regiföringen är att tacka för att skådespelarna inte faller i slapstick-fällan, vilket är lätt gjort i denna absurdistiska text. Humorn är istället varm, finkornig och lite just trulig, utan att de existentiella frågorna trängs undan. För mig överraskande är försoningen också nära och den Godot man väntar intensivt på är snarare Jesus än Marx.
Osökt kommer jag att tänka på min första rolltolkning av Sven Wollter på Stadsteatern, som Josef K i Kafkas "Processen". Det kan vara en sisådär trettiofem år sedan, under första halvan av sjuttiotalet. Då var det en revolutionär Wollter som kämpade mot den pragska byråkratin, vilken tippade över i kapitalistisk världsordning och det kändes verkligen som om revolutionen var nära. Innan Josef Wollter bröts ned i sin cell.
Det är en lång resa fram till denna Estragon, som utmärker sig snarare genom sin ovilja att tala och predika och istället ständigt är på väg av scenen. Det blir en sorts "reconciliation play", en försoning med livet och politiken och de stora och små frågorna och för första gången gör det inte ens något att den grötiga göteborgskan slår igenom i denna Becketska pjäs bland pjäser.

Etisk policy för Konstfack?

Konstfack införde nya regler för examensarbeten hösten 2008 och med dem hade NUGs klotterfilm från tunnelbanan inte blivit godkänd, meddelar Konstfacks rektor Ivar Björkman idag på DN-debatt. Vidare får man veta att Konstfack ska tillsätta ett etiskt råd som nu ska ta fram "tydliga etiska riktlinjer som gäller för samtliga institutioner och skolan som helhet".
Samtidigt säger man "vi håller fingrarna borta från att hämma den konstnärliga kreativiteten".
Lycka till med den avvägningen, det är onekligen en grannlaga uppgift!
Det ska bli spännande att följa Konstfacks arbete med framtagande av en etisk policy.