måndag 30 mars 2009

Nytt år med Radetskymarschen?

Ibland aktualiseras en författare som ansetts vara bortglömd out of the blue och är plötsligt bärare av de nya tidernas gamla budskap. I Der Spiegel (Nr 14) läser jag om Joseph Roth som nu återkallats från de döda genom en biografi av Wilhelm von Sternburg. Roth kom ifrån en tyskspråkig judisk familj i Brody i Galizien i Polen. Hans mest kända roman är Radetsky-marschen som är en monumental skildring av det Habsburgska rikets sammanfall med Första världskrigets slut. Mer känd är kanske Johann Strauss marschmusik med samma namn, som avslutar nyårskonserten från Wien varje år.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att en skildring av det månghundraåriga Habsburgska rikets sammanbrott återkommer nu, när den nuvarande världsordningen åtminstone ser ut som om den knakar i sina fogar. Men Roth publicerade sin roman 1933 när helt andra politiska förändringar skakade Europa. Kanske är det Habsburgska rikets upplösning i Roths roman i själva verket en allegori för Weimarrepublikens undergång i trettiotalets Tyskland? Romaner om stora förändringar, om förluster, om det som försvinner finner ofta nya läsare just när något annat är på väg bort från oss. Strauss-marschen på nyår är snarare en påminnelse om det bestående, om det som aldrig ändras, utan finns lagrat i våra minnen, tankar och drömmar om något som skapar en mening och sammanhang i livet. Det är en sorts sällskap, in i framtiden.

fredag 20 mars 2009

A walk on the wild side?

För någon vecka sedan hittade jag i en CD-butik det jag trodde vara Lou Reeds samlade verk i en liten CD-box. När jag bläddrade igenom den när jag kom hem kunde jag konstatera att alla de klassiska skivorna var med, "A Walk on the Wild Side", "Coney Island Baby", ja alltihop. Nästan.
Till min besvikelse kunde jag konstera att min favoritskiva, "Rock´n Roll Animal" inte var med,
oklart varför just denna inspelning inte ingick. Jag letade igenom min gamla vinylsamling och hittade till slut skivan, inklämd mellan Genesis "A Trick of the Tail" och Weather Reports "Heavy Weather".
Jag lade på skivan, drog på ljudet ganska högt och sjönk ned i fåtöljen för att lyssna. Det var en märklig upplevelse. Vet inte när jag lyssnade på den sist, kanske någon gång på 80-talet, men känslan infann sig direkt. Jag var tillbaka på Scandinavium någon gång 1977 och såg den bleke, nästan genomskinlige artisten framme på scenen och kom ihåg hur han omvandlades från en skendöd letargisk skuggperson till en extatisk guitar-hero på några sekunder. Introt till "Sweet Jane" måste vara ett av rockvärldens starkaste. Lekfullheten, där man nästan förleds att tro att riffet flätas ihop med Gärdebylåten är magnifik. Övergången från introt till det tunga kompet och basgången i "Sweet Jane" byggs upp i tre olika faser där intensiteten stegras till bristningsgränsen och i själva övergången är taktbytetet en sorts peripeti som går över i lättnad
när applåderna från publiken kommer igång. Kanske är det för att "Rock´n Roll Animal" är ett livealbum som det inte finns med i boxen. Kanske är det för knastert, bruset och den statiska elektriciteten på vinylskivan som förleder en att tro att ljudet är mer äkta än på en digital CD.
Kanske är introt till "Sweet Jane" en passage som jag aldrig kommer förbi, det känns nästan så.

lördag 7 mars 2009

I väntan på biljetter till Godot

Det är med viss tvekan jag för tredje gången på kort tid känner mig tvungen att skriva om en föreställning på Stadsteatern. Det kan lika gärna sägas direkt, Iwar Wiklanders tolkning av Vladimir i Henric Holmbergs uppsättning av "I väntan på Godot" måste vara hans livs roll.
Han bär hela pjäsen, fjäderlätt, på sina axlar. Men han gör det också tack vare det lustfyllda spelet tillsammans med en trulig, varm och eftertänksam Sven Wollter som Estragon. Sällan har jag sett ett samspel på Stadsteaterns Stora scen som lyft till sådana höjder och de stående ovationerna efter föreställningen var mer än välförtjänta. Så det kan bli en lång väntan på biljetter till denna uppsättning av Godot. Sannolikt kommer den också att bli bättre och bättre efter hand, när rollerna satt sig djupare och improvisationerna blir fler.
Regiföringen är att tacka för att skådespelarna inte faller i slapstick-fällan, vilket är lätt gjort i denna absurdistiska text. Humorn är istället varm, finkornig och lite just trulig, utan att de existentiella frågorna trängs undan. För mig överraskande är försoningen också nära och den Godot man väntar intensivt på är snarare Jesus än Marx.
Osökt kommer jag att tänka på min första rolltolkning av Sven Wollter på Stadsteatern, som Josef K i Kafkas "Processen". Det kan vara en sisådär trettiofem år sedan, under första halvan av sjuttiotalet. Då var det en revolutionär Wollter som kämpade mot den pragska byråkratin, vilken tippade över i kapitalistisk världsordning och det kändes verkligen som om revolutionen var nära. Innan Josef Wollter bröts ned i sin cell.
Det är en lång resa fram till denna Estragon, som utmärker sig snarare genom sin ovilja att tala och predika och istället ständigt är på väg av scenen. Det blir en sorts "reconciliation play", en försoning med livet och politiken och de stora och små frågorna och för första gången gör det inte ens något att den grötiga göteborgskan slår igenom i denna Becketska pjäs bland pjäser.

tisdag 3 mars 2009

Etisk policy för Konstfack?

Konstfack införde nya regler för examensarbeten hösten 2008 och med dem hade NUGs klotterfilm från tunnelbanan inte blivit godkänd, meddelar Konstfacks rektor Ivar Björkman idag på DN-debatt. Vidare får man veta att Konstfack ska tillsätta ett etiskt råd som nu ska ta fram "tydliga etiska riktlinjer som gäller för samtliga institutioner och skolan som helhet".
Samtidigt säger man "vi håller fingrarna borta från att hämma den konstnärliga kreativiteten".
Lycka till med den avvägningen, det är onekligen en grannlaga uppgift!
Det ska bli spännande att följa Konstfacks arbete med framtagande av en etisk policy.

fredag 27 februari 2009

Ett år av magiskt tänkande

Det är scenografin som drabbar först. Genom en så enkel sak som två bluerayblå rektanglar, en som inramar hela scenen, en runt scenens fond. Där skapas ett rum som gestaltar den zon av avskildhet och overklighet som en människa som drabbas av sjukdom lever i, en känsla av att vara fångad i världen, men att man på ett paradoxalt vis ändå inte längre är kvar i den. Det är som om en glasskiva avskärmar en från det liv man hade tills alldeles nyss. Man ser allt omkring sig, men man når inte ända fram, tar inte längre del på samma sätt och känslan av overklighet är total.
I detta limbo, en av helvetets nedre kretsar, strålar Agneta Ekmanner av återhållen melankoli och varm livskänsla, när hon med varsam regi av Ronnie Hallgren är på scen och talar oavbrutet i en och en halv timme. Hon tolkar Joan Didions starka text, som vore det självupplevt.
Oavbrutet, nja, efter någon kvart avbryter Ekmanner och stapplar ut, uppenbarligen drabbad av illamående, eller kanske slagen av textens kraft, vad vet jag. En stund inställer sig tanken att det är en del av föreställningen, men tanken försvinner igen, när Anna Takanen rapporterar om läget.
Efter "Hunger" är det här nu den andra föreställningen på Studion som berör och oroar bara i år. Det känns som om ambitionen och förmågan att bryta ny mark går hand i hand på Stadsteatern just nu. Dess betydelse för Göteborg som scenstad kan inte överskattas.

tisdag 24 februari 2009

Kan man bota en fanatiker?

I eftermiddags pratade Amos Oz om Mellanösternkonflikten på ett seminarium i GUs och Göteborgs stads regi på Jonsereds herrgård. Ingrid Elam ledde samtalet som alltid stringent och det blev en synnerligen minnesvärd dag. Samtalets utgångspunkt var Oz bok "Hur man botar en fanatiker" och författaren menade att Samuel P Huntingdons teser om "the clash of civilizations", kulturernas krig mellan Nord och Syd, istället kommer att bli en konflikt mellan fanatismen, den religiösa eller politiska och det mer pragmatiska och sansade sättet att se på världen. Fanatikerna är i klar minoritet, dock tyvärr en växande minoritet.
Oz, som själv deltagit i två krig, sexdagarskriget 1967 och slaget om Golan-höjderna 1973, förespråkar en sorts sammanbiten kompromiss, som är det enda som finns kvar när båda parter ligger utmattade på var sin sida och inte orkar slåss längre.
Fanatismen kan bara minska om desperationen i de palestinska flyktinglägren undanröjs, menade Oz och här kan möjligen Västvärlden hjälpa till att rigga en sorts Marshall-plan för att hjälpa Israel och Palestina att återföra dessa människor till den tvåstatslösning som Oz anser är oundviklig.
Det var ett mycket inspirerande och upplysande seminarium och åsiktsmaskinen Oz besvarade alla frågor tålmodigt och utifrån det han just då ville säga, även om det inte alltid var svar på frågan. Men det intryck som ligger kvar hos mig är ändå att Oz, trots decenniers kamp för en fred som verkar vara väldigt långt borta ändå har ett obrutet hopp om att pragmatismen och viljan till en fredlig samexistens till slut ska leda fram till en lösning som de flesta kan leva med.
Och det var ett litet hopp, men ändå kanske ett realistiskt hopp, som sänkte sig över församlingen denna regntunga februarieftermiddag. Amos Oz pratar imorgon onsdag i GUs aula i Vasaparken.

söndag 22 februari 2009

En blind fläck på väggen

En av landets få reflekterande och verkligt kunniga graffiti-debattörer i landet, Tobias Barentin Lindahl, skrev ett långt och välskrivet försvarstal för graffitin och dess frihetliga och demokratiska aspekter på fredagens kultursida i GP. Jag kan konstatera att det till slut blivit en debatt om graffitin värd namnet, och att det tydligen ska till en minister för att landets kultur- och konstintresserade skribenter ska orka reagera. Det är nästan lite komiskt att se hur snabbt det blivit väldigt viktigt att positionera sig i frågan och ha sinnrika åsikter i ämnet. Nu är det slut med reflexmässiga gäspanden om yttrandefriheten, även om man lika gärna skulle kunna hävda att Grönköping brutit ut på Konstfack.
Det är bra att debatten nu förs, men inte ens Tobias Barentin Lindahl lyckas gå till botten med den svårhanterliga frågan om gränsen mellan laglig konstform och skadegörelse oavsett skadegörelsens eventuella estetiska uttryck.
För att NUGs sprayande i tunnelbanevagnen ska räknas som konst räcker det för Barentin Lindahl att aktiviteten ägde rum inom ramen för Konstfacks utbildning och att resultatet sedan sålts på ett galleri. Att en saks kommersiella värde skulle vara ett kriterium för dess konstnärliga halt tillåter jag mig att bestrida. Det är bara att se sig om i samhället vilka varor som bjuds ut till försäljning för att förstå att det inte kan vara ett kriterium för konstnärlig verkstatus.
Att aktiviteten ägt rum inom ramen för en konstnärlig utbildning är tyvärr inte heller en garant för detta, tråkigt nog.
Jag tror att alltför många omständigheter är oklara kring tillblivelsen av denna examensuppgift för att man ska kunna dra några sådana slutsatser kring detta specifika fall. Däremot tycker jag att det inte kan råda något som helst tvivel kring att aktiviteten måste räknas som skadegörelse, eftersom den ägt rum utan SLs vetskap eller tillstånd. Det ska bli mycket intressant att se hur den juridiska processen kring denna händelse nu kommer att gå vidare. Eftersom det påstås att detta ska vara ett konstnärligt examensarbete är det i så fall rimligt att Konstfack betalar skadeståndet till SL. Om det till slut visar sig att NUG utfört aktiviteten på egen hand, utan att ha stämt av den med sin handledare och i efterhand fått det hela godkänt som examensarbete, skulle det möjligen kunna bli han själv som blir skadestånds-skyldig, men det är mindre troligt.
De juridiska komplikationerna verkar vara en blind fläck för Tobias Barentin Lindahl, de verkar inte ens finnas. Det är synd, för så länge man bortser från dem kan den här debatten inte leda framåt, utan fortsätter att gå i cirklar.

måndag 16 februari 2009

Pendeln slår tillbaka

Det är intressant hur en sådan estetisk icke-fråga som graffiti gång på gång kan animera nya debatter. De enda som inte pratar om saken är de hiphop-ungdomar som utövar den. När nu Konstfack fortsätter att på sitt sofistikerade vis utmana samhället med examinationsuppgifter, onekligen en rebellisk genre, hade man kunnat hoppas på att frågan om den graffade pendeltågsvagnen kunde fördjupats något. Men icke.
Om konstfack hade hyrt in vagnen och upplåtit den för graffitimålning hade den färdigmålade vagnen kunnat visas upp som ett konstverk. I det ögonblick vagnen målas utan tillstånd är det skadegörelse. Man kan undra varför det ska vara så svårt att hålla just dessa två tankar i huvudet samtidigt?