Än en gång har Göteborgs Internationella Filmfestival visat de mest fantastiska filmer från hela världen, nu också digitalt på en del platser i Västra Götaland.
Mitt bästa minne från denna upplaga är i alla händelser; film- och musikupplevelsen Koyaaniqatsi på Scandinavium i lördags.
Filmen gjordes av Francis Ford Coppola på åttiotalet och namnet betyder på hopi-indianernas språk, något som liknar jordens undergång, eller åtminstone undergång och kaos.
Några filmsekvenser i början, de magnifika naturscenerna var särskilt framträdande, ju fler människor som kom in i bilden desto mer lätt daterad kändes den kanske, men ändå på ett fint vis.
Den största behållningen var symfonikernas musikaliska tolkning, den häpnadsväckande symfonikerkören och Philip Glass med sin miniorkester som också var på plats.
För mig som gjorde min musikaliska värnplikt i tonåren i den symfoniska rockmusikens brittiska kolonier, kändes musiken hemtam, nästan familjär, trots att jag hörde den för första gången. Spännande också att så mycket folk kom, att det går att använda Scandinavium även till den här typen av, ska vi säga, experimentell konst. Fast å andra sidan, minns även Genesis spelning 1976, eller om det var 1977, när Peter Gabriel lämnat bandet och man körde turnén för A Trick of the Tail, i mina ögon en av rockmusikens bästa produktioner, ever.
Lite samma känsla som då, fast med andra andra ögon och öron.
måndag 3 februari 2014
fredag 17 januari 2014
Africa is a great country - Jens Assur på Världskulturmuseet
Första gången jag flög in över Afrika glömmer jag aldrig. Det var över Egypten, västerut bredde sig ett ofantligt land ut i riktning mot solljuset. Speglingarna i Nilen, den djupa grönskan vart man än såg i Nildeltat, öknen längre bort. Eller gryningen i Masai Mara, hyenor på väg mot vila efter nattens jakt. En svart noshörning i skogsbrynet.
Jens Assurs stora utställning med afrikanska bilder är enligt honom själv resultatet av tjugo års resor till olika städer och länder på den afrikanska kontinenten. Han berättelse om pojken som trampat på en mina och som fick benet avsågat med en fogsvans lämnar ingen oberörd. Det var en avgörande upplevelse för honom, som ändrade inriktning i hans liv.
Han har fått kritik för att hans bilder inte skildrar det Afrika man kanske tänker sig. Krigens, svältens, torkans och eländets kontinent. När man gått omkring i utställningen en stund känns det som en helt irrelevant debatt. Det finns så många Afrika.
När jag ser en bild på en man som målar mittlinjen på en ny väg kan jag inte låta bli att tänka att vägen sannolikt byggts av ett kinesisk byggföretag, ett av dem som köper in sig på alla tänkbara marknader både norr och söder om Sahara. Hotellanläggningen med pool i Kigali kanske ägs av indier som förbjuder svarta att beträda området om de inte är där för att arbeta.
Afrika är tydligen den kontinent på jorden där tillväxten är högst, vad nu det kan vara ett mått på i det sammanhanget, när EU köpt in sig på vattenrättigheterna i Victoriasjön. Själv kan jag inte glömma färjeläget vid södra stranden mittemot Mombasa. Det var den mest bisarra kåkstad jag sett, där färjeterminalen även tjänade som en sorts minaret med regelbundna böneutrop i högtalare på en volym som dränkte allt annat ljud. Det finns så många Afrika, skrev SIDA-chefen i GT idag. Det har hon alldeles rätt i. Assur skildrar några av dem.
För egen del har jag lite svårt för några av de ganska hårt stiliserade bilderna. De är inte bara stiliserade, de känns delvis nästan även steriliserade. Geometriska möster på landningsbanor och husfasader, warholska reklamskyltar i medljus, hav Men det är samtidigt en utställning med ett massivt, nästan lite omtumlande uttryck.
Med viss förvåning kunde man konstatera att det fortfarande är vita, europeiska män (tre till antalet), som invigde själva utställningen. Inte mycket verkar ha hänt i synen på Afrika i de etnografiska museernas värld.
The white man´s burden, som Kipling skrev.
Jens Assurs stora utställning med afrikanska bilder är enligt honom själv resultatet av tjugo års resor till olika städer och länder på den afrikanska kontinenten. Han berättelse om pojken som trampat på en mina och som fick benet avsågat med en fogsvans lämnar ingen oberörd. Det var en avgörande upplevelse för honom, som ändrade inriktning i hans liv.
Han har fått kritik för att hans bilder inte skildrar det Afrika man kanske tänker sig. Krigens, svältens, torkans och eländets kontinent. När man gått omkring i utställningen en stund känns det som en helt irrelevant debatt. Det finns så många Afrika.
När jag ser en bild på en man som målar mittlinjen på en ny väg kan jag inte låta bli att tänka att vägen sannolikt byggts av ett kinesisk byggföretag, ett av dem som köper in sig på alla tänkbara marknader både norr och söder om Sahara. Hotellanläggningen med pool i Kigali kanske ägs av indier som förbjuder svarta att beträda området om de inte är där för att arbeta.
Afrika är tydligen den kontinent på jorden där tillväxten är högst, vad nu det kan vara ett mått på i det sammanhanget, när EU köpt in sig på vattenrättigheterna i Victoriasjön. Själv kan jag inte glömma färjeläget vid södra stranden mittemot Mombasa. Det var den mest bisarra kåkstad jag sett, där färjeterminalen även tjänade som en sorts minaret med regelbundna böneutrop i högtalare på en volym som dränkte allt annat ljud. Det finns så många Afrika, skrev SIDA-chefen i GT idag. Det har hon alldeles rätt i. Assur skildrar några av dem.
För egen del har jag lite svårt för några av de ganska hårt stiliserade bilderna. De är inte bara stiliserade, de känns delvis nästan även steriliserade. Geometriska möster på landningsbanor och husfasader, warholska reklamskyltar i medljus, hav Men det är samtidigt en utställning med ett massivt, nästan lite omtumlande uttryck.
Med viss förvåning kunde man konstatera att det fortfarande är vita, europeiska män (tre till antalet), som invigde själva utställningen. Inte mycket verkar ha hänt i synen på Afrika i de etnografiska museernas värld.
The white man´s burden, som Kipling skrev.
onsdag 1 januari 2014
Nyårskonserten i Wien 2014
För första gången hade SVT den goda smaken att visa hela Wienerfilharmonikernas nyårskonsert och inte som tidigare, bara efter pausen. Camilla Lundberg som återhållsam ciceron var välgörande - allt hon säger är av betydelse, men hon undviker att prata sönder musiken.
En av musikvärldens giganter, Daniel Barenboim, ledde denna idag orkestern för andra gången (första gången var 2009) med en sällan skådad auktoritet. Den argentinsk- israeliske dirigenten och pianisten leder både Statsoper unter den Linden i Berlin och La Scala i Milano och har under sin karriär även tagit musikalisk-politiska initiativ av betydelse; dels var han den förste att sätta upp den för sina antisemitiska åsikter kontroversielle Richard Wagner i Israel, dels har han startat Öst-Västliga Diwan-orkestern i Sevilla, som har både israeliska och palestinska medlemmar - ett statement mot Israels ockupation av palestinska områden och för försoning i Mellanöstern. I en intervju med en ung musiker sade han en gång:- Orkestern är ett mänskligt laboratorium som kan uttrycka för hela världen hur man kan komma överens och samarbeta.
Även den mest traditionella symfoniorkester kan vara sällsamt radikal, med andra ord.
Camilla Lundberg antar att blomsterprakten som alltid kommer från San Remo, men här har det ägt rum ett skifte och sedan åtta år har den inhemska blomsternäringen steg för steg tagit över dekorationerna - en förändring som kanske är den enda i detta mycket traditionella och i Europa folkkära evenemang.
Lundberg påpekade också att 2014 är hundraårsminnet efter Första världskrigets utbrott. Det krig som slutgiltigt krossade det Habsburgska väldets dominans i Centraleuropa (mästerligt skildrat i Roths Radetskymarschen och Musils Mannen utan egenskaper). När man hör Strauss-tonerna flöda, ser filmklippen från slott och broar i Wien och ibland även från de ungerska palatsen, känns det ibland för ett ögonblick som tiden står stilla, eller som om den sexhundriga Habsburg-historien ännu, i det fördolda, lever vidare sitt eget liv.
Och det gör det nog i någon mening. Kommer att tänka på Pétér Estérhazys magnum opus Harmonia Celaestis och ett av hans barndomsminnen när hans familj var fördriven till östra Ungern och de en gång, mitt i natten fick ett besök i hallen, ett möte som avhölls mumlande i någon halvtimma. barnen fick inte vara med. När besöket gått kom pappan in i köket och sade i förbigående, -Det var kejsaren, dvs Otto von Habsburg, som efter murens fall framlevde sina dagar som EU-parlamentariker för Bayern, till sin död för några år sedan.
Musiken? Ja, den är som man har rätt att förvänta sig, perfekt in i minsta detalj. Detta är traditionens som talar och om man förväntar sig nyskapande kanske man ska väla en annan kanal. Det blir mycket Strauss förstås, de fyra österrikiska och den tyske Richard från München. När Vivianne Westwood designar kläderna för baletten i skotskrutigt, kan denna punkmormors salongsfähighet bara mynna ut i slutsatsen att Hegel hade rätt. Systemet vinner alltid och omfattar förr eller senare allt, även dem som ställer sig utanför på egen hand.
När det gäller övriga händelser av vikt var det värt att notera är att Barenboim dirigerade ur minnet och inte hade några noter.
Det här inlägget publiceras innan extranumren "An der schönen blauen Donau" och "Radetskymarschen".
De talar för sig själva, alltid. Och är kanske det närmaste man kan komma när det gäller att hävda vissa musikaliska verks emblematiska betydelse. Prosit Neujahr!
En av musikvärldens giganter, Daniel Barenboim, ledde denna idag orkestern för andra gången (första gången var 2009) med en sällan skådad auktoritet. Den argentinsk- israeliske dirigenten och pianisten leder både Statsoper unter den Linden i Berlin och La Scala i Milano och har under sin karriär även tagit musikalisk-politiska initiativ av betydelse; dels var han den förste att sätta upp den för sina antisemitiska åsikter kontroversielle Richard Wagner i Israel, dels har han startat Öst-Västliga Diwan-orkestern i Sevilla, som har både israeliska och palestinska medlemmar - ett statement mot Israels ockupation av palestinska områden och för försoning i Mellanöstern. I en intervju med en ung musiker sade han en gång:- Orkestern är ett mänskligt laboratorium som kan uttrycka för hela världen hur man kan komma överens och samarbeta.
Även den mest traditionella symfoniorkester kan vara sällsamt radikal, med andra ord.
Camilla Lundberg antar att blomsterprakten som alltid kommer från San Remo, men här har det ägt rum ett skifte och sedan åtta år har den inhemska blomsternäringen steg för steg tagit över dekorationerna - en förändring som kanske är den enda i detta mycket traditionella och i Europa folkkära evenemang.
Lundberg påpekade också att 2014 är hundraårsminnet efter Första världskrigets utbrott. Det krig som slutgiltigt krossade det Habsburgska väldets dominans i Centraleuropa (mästerligt skildrat i Roths Radetskymarschen och Musils Mannen utan egenskaper). När man hör Strauss-tonerna flöda, ser filmklippen från slott och broar i Wien och ibland även från de ungerska palatsen, känns det ibland för ett ögonblick som tiden står stilla, eller som om den sexhundriga Habsburg-historien ännu, i det fördolda, lever vidare sitt eget liv.
Och det gör det nog i någon mening. Kommer att tänka på Pétér Estérhazys magnum opus Harmonia Celaestis och ett av hans barndomsminnen när hans familj var fördriven till östra Ungern och de en gång, mitt i natten fick ett besök i hallen, ett möte som avhölls mumlande i någon halvtimma. barnen fick inte vara med. När besöket gått kom pappan in i köket och sade i förbigående, -Det var kejsaren, dvs Otto von Habsburg, som efter murens fall framlevde sina dagar som EU-parlamentariker för Bayern, till sin död för några år sedan.
Musiken? Ja, den är som man har rätt att förvänta sig, perfekt in i minsta detalj. Detta är traditionens som talar och om man förväntar sig nyskapande kanske man ska väla en annan kanal. Det blir mycket Strauss förstås, de fyra österrikiska och den tyske Richard från München. När Vivianne Westwood designar kläderna för baletten i skotskrutigt, kan denna punkmormors salongsfähighet bara mynna ut i slutsatsen att Hegel hade rätt. Systemet vinner alltid och omfattar förr eller senare allt, även dem som ställer sig utanför på egen hand.
När det gäller övriga händelser av vikt var det värt att notera är att Barenboim dirigerade ur minnet och inte hade några noter.
Det här inlägget publiceras innan extranumren "An der schönen blauen Donau" och "Radetskymarschen".
De talar för sig själva, alltid. Och är kanske det närmaste man kan komma när det gäller att hävda vissa musikaliska verks emblematiska betydelse. Prosit Neujahr!
tisdag 31 december 2013
Årsskiftet 2013-2014
2013 har varit ett händelserikt år ur de flesta perspektiv.
Den kvardröjande känslan är på ett vis ganska schizofren. Varje dag har mina medarbetare och jag nya spännande projekt att arbeta med; Stadsbibliotekets ombyggnad är nu inne i sin slutfas och det återöppnar den 23 april på Världsboksdagen, förstudie för eventuell ny konsthall i Artilleristallarna pågår, vi har haft uppstartsmöte för förstudie av ombyggnad av Göteborgs konstmuseum, förberedelser till förstudien om ombyggnad av Sjöfartsmuseet/Akvariet är i full gång, en förstudie om Varvs- och Industrihistoriskt Centrum presenterades i december för kulturnämnden, Röhsska har fått en ny chef, Tom Heqvist, som omstrukturerar verksamheten och där vi även åtgärdar brister i fastigheten, Göteborgs stadsmuseum har fortfarande någon vecka kvar på en av sina största och mest aktuella utställningar någonsin, "Vi är romer" som nu ska ut på turne i landet, Stora Teatern går för oftast fulla hus och börjar hitta sin form, likväl som Ungdomens kulturhus, Frilagret i Lagerhuset.
Alla dessa projekt är en del i kulturnämndens beslutade plan inför 400-årsjubileet och gör det mycket spännande att gå till jobbet varje dag.
På liknande sätt är det i staden i övrigt. Förberedelserna för 400-årsjubileet pågår, projekteringen av Västlänken och utvecklingen av Älvstaden är i full gång. Det händer massor varje dag, varje vecka året om.
John Sturesson, omvärldsanalytiker på "Price, Waterhouse, Coopers" sade för ett par veckor sedan på ett möte att det måste vara väldigt spännande att jobba i en stad där det händer så mycket, där alla är med och bygger staden på nytt. Det är det. Men så var det även det där schizofrena.
"When a finger points to the moon, only a fool looks at the finger"
Istället för att bejaka utvecklingen och de goda förändringarna finns det i den offentliga debatten i stan ett gigantiskt Jante-komplex som gång på gång leder till att man istället för att blicka mot månen och tänka på visionerna envist fokuserar på fingret (och om det eventuellt rört om i någon syltburk).
Detta leder till att fokus i debatten hamnar på att riva upp redan demokratiskt fattade beslut (trängselskatten), relansera idéer om tillräckligt utredda förslag till andra stationslägen förVästlänken, (Gårda) INTE utveckla universitetet och bygga Campus Näckrosen, eventuella uppsåtliga eller ouppsåtliga kvittoslarv och katastrofal mediahantering i den offentliga förvaltningen.
Man kan lite desillusionerat konstatera att alla, ALLA, nya utvecklingsprojekt i Göteborg de senaste åren har skjutits i småbitar av diverse aktörer med andra agendor.
Kanske är det så att detta är den göteborgska varianten på en livaktig samhällsdebatt och att det är bra så.
Men man får hålla tummarna för att ansvariga på olika nivåer inte låter sig nedslås, utan tror på vad de gör och att man gör det för att Göteborg ska bli en ännu bättre stad att leva och verka i.
För kulturförvaltningens del är den första större händelse av detta slag just invigningen av nya Stadsbiblioteket den 23 april!
Ser fram emot det, hoppas vi ses där!
Den kvardröjande känslan är på ett vis ganska schizofren. Varje dag har mina medarbetare och jag nya spännande projekt att arbeta med; Stadsbibliotekets ombyggnad är nu inne i sin slutfas och det återöppnar den 23 april på Världsboksdagen, förstudie för eventuell ny konsthall i Artilleristallarna pågår, vi har haft uppstartsmöte för förstudie av ombyggnad av Göteborgs konstmuseum, förberedelser till förstudien om ombyggnad av Sjöfartsmuseet/Akvariet är i full gång, en förstudie om Varvs- och Industrihistoriskt Centrum presenterades i december för kulturnämnden, Röhsska har fått en ny chef, Tom Heqvist, som omstrukturerar verksamheten och där vi även åtgärdar brister i fastigheten, Göteborgs stadsmuseum har fortfarande någon vecka kvar på en av sina största och mest aktuella utställningar någonsin, "Vi är romer" som nu ska ut på turne i landet, Stora Teatern går för oftast fulla hus och börjar hitta sin form, likväl som Ungdomens kulturhus, Frilagret i Lagerhuset.
Alla dessa projekt är en del i kulturnämndens beslutade plan inför 400-årsjubileet och gör det mycket spännande att gå till jobbet varje dag.
På liknande sätt är det i staden i övrigt. Förberedelserna för 400-årsjubileet pågår, projekteringen av Västlänken och utvecklingen av Älvstaden är i full gång. Det händer massor varje dag, varje vecka året om.
John Sturesson, omvärldsanalytiker på "Price, Waterhouse, Coopers" sade för ett par veckor sedan på ett möte att det måste vara väldigt spännande att jobba i en stad där det händer så mycket, där alla är med och bygger staden på nytt. Det är det. Men så var det även det där schizofrena.
"When a finger points to the moon, only a fool looks at the finger"
Istället för att bejaka utvecklingen och de goda förändringarna finns det i den offentliga debatten i stan ett gigantiskt Jante-komplex som gång på gång leder till att man istället för att blicka mot månen och tänka på visionerna envist fokuserar på fingret (och om det eventuellt rört om i någon syltburk).
Detta leder till att fokus i debatten hamnar på att riva upp redan demokratiskt fattade beslut (trängselskatten), relansera idéer om tillräckligt utredda förslag till andra stationslägen förVästlänken, (Gårda) INTE utveckla universitetet och bygga Campus Näckrosen, eventuella uppsåtliga eller ouppsåtliga kvittoslarv och katastrofal mediahantering i den offentliga förvaltningen.
Man kan lite desillusionerat konstatera att alla, ALLA, nya utvecklingsprojekt i Göteborg de senaste åren har skjutits i småbitar av diverse aktörer med andra agendor.
Kanske är det så att detta är den göteborgska varianten på en livaktig samhällsdebatt och att det är bra så.
Men man får hålla tummarna för att ansvariga på olika nivåer inte låter sig nedslås, utan tror på vad de gör och att man gör det för att Göteborg ska bli en ännu bättre stad att leva och verka i.
För kulturförvaltningens del är den första större händelse av detta slag just invigningen av nya Stadsbiblioteket den 23 april!
Ser fram emot det, hoppas vi ses där!
torsdag 19 december 2013
Willy Brandt - mannen som kom ut från kylan
I dagens Expressen skriver Svante Weyler mycket fint om en av Tysklands viktigaste politiker under 1900-talet - Willy Brandt - som igår hade blivit hundra år.
Willy Brandts betydelse för Tysklands trovärdighet som ett framväxande demokratiskt land under andra halvan av nittonhundratalet kan knappast överdrivas. Det är framför allt två saker som jag tänkt mycket på genom åren. Dels det berömda knäfallet i Warszawa den 7 december 1970, dels öppningen av Berlinmuren nitton år senare.
Marion Dönhoff (chefredaktör för Die Zeit) berättade en gång för mig att hon, som representant för den gamla godsägarklassen i Ostpreussen, skulle följa med på denna resa till Polen för att underteckna Warszawa-fördraget, ett led i den politik som kallades för`"Ostpolitik". Hon kom från en familj som funnits i Ostpreussen sedan 1200-talet och som hade flytt därifrån till häst när Röda armén bröt igenom de tyska ställningarna i Ostpreussen den 13 januari 1945.
Fram till den tyska återföreningen 1990 var Västtyskland (som grundades 1949) ockupationszon för de tre västmakterna och Tyskland hade å sin sida inte erkänt östgränsen mot Polen, den sk Oder-Neisse-linjen (De båda floder som idag utgör gräns mellan de båda länderna.)
Än idag finns Bund der Vertriebenen, ättlingar till de femton miljoner tyskar som fördrevs från områden, vilka idag huvudsakligen ligger i Polen och Ryssland. Willy Brandt ansåg att en fd godsägare som Marion Dönhoff var en viktig symbol för försoningen, för att kunna gå vidare. Hon gav sitt skriftliga medgivade till att erkänna de nya gränserna, men kunde dock till slut inte förmå sig att resa med Willy Brandt till Warszawa.
Där gjorde Brandt det fullständigt oväntade och under en minnesceremoni vid monumentet för det judiska ghettot föll han på knä. Ingen kände till att han skulle göra det. Han själv hävdade att det inte alls var planerat, utan stundens ingivelse och har man sett filmsekvensen är det inte svårt att tro honom.
Mitt andra minne är från Berlinmurens fall den nionde november 1989 (På dagen 51 år efter Kristallnatten, när förföljelserna av judar tog fart på allvar i Tyskland). Jag bodde i Tyskland på den tiden och vi körde från Bayern till Essen i Ruhrområdet men kom fram ganska sent på kvällen. När vi anlände till mina dåvarande svärföräldrar kom svärfar inte och mötte oss som han brukade, utan satt kvar framför TV:n djupt rörd. Vi gick in och fångades med jackorna på av den dramatik som utspelade sig i rutan. Willy Brandt talade till en jublande folkmassa vid Muren. Han var borgmästare i Berlin när muren byggdes och regissören av Ostpolitik, därför var det naturligt att det var han som höll talet. Tätt bakom honom med sammanbitna miner stod förbundskanslern Helmut Kohl och presidenten Richard von Wizäcker, som för övrigt själv tjänstgjort i det legendariska infanteriregimente nr 9 från Potsdam och deltog i anfallet mot Polen som ung löjtnant i september 1939.
Brandts klassiska ord "Nu växer det ihop som hör ihop" lämnade ingen oberörd. Och jag tänker att det nog var det allra starkaste historiska ögonblick jag varit med om i min livstid.
Willy Brandts betydelse för Tysklands trovärdighet som ett framväxande demokratiskt land under andra halvan av nittonhundratalet kan knappast överdrivas. Det är framför allt två saker som jag tänkt mycket på genom åren. Dels det berömda knäfallet i Warszawa den 7 december 1970, dels öppningen av Berlinmuren nitton år senare.
Marion Dönhoff (chefredaktör för Die Zeit) berättade en gång för mig att hon, som representant för den gamla godsägarklassen i Ostpreussen, skulle följa med på denna resa till Polen för att underteckna Warszawa-fördraget, ett led i den politik som kallades för`"Ostpolitik". Hon kom från en familj som funnits i Ostpreussen sedan 1200-talet och som hade flytt därifrån till häst när Röda armén bröt igenom de tyska ställningarna i Ostpreussen den 13 januari 1945.
Fram till den tyska återföreningen 1990 var Västtyskland (som grundades 1949) ockupationszon för de tre västmakterna och Tyskland hade å sin sida inte erkänt östgränsen mot Polen, den sk Oder-Neisse-linjen (De båda floder som idag utgör gräns mellan de båda länderna.)
Än idag finns Bund der Vertriebenen, ättlingar till de femton miljoner tyskar som fördrevs från områden, vilka idag huvudsakligen ligger i Polen och Ryssland. Willy Brandt ansåg att en fd godsägare som Marion Dönhoff var en viktig symbol för försoningen, för att kunna gå vidare. Hon gav sitt skriftliga medgivade till att erkänna de nya gränserna, men kunde dock till slut inte förmå sig att resa med Willy Brandt till Warszawa.
Där gjorde Brandt det fullständigt oväntade och under en minnesceremoni vid monumentet för det judiska ghettot föll han på knä. Ingen kände till att han skulle göra det. Han själv hävdade att det inte alls var planerat, utan stundens ingivelse och har man sett filmsekvensen är det inte svårt att tro honom.
Mitt andra minne är från Berlinmurens fall den nionde november 1989 (På dagen 51 år efter Kristallnatten, när förföljelserna av judar tog fart på allvar i Tyskland). Jag bodde i Tyskland på den tiden och vi körde från Bayern till Essen i Ruhrområdet men kom fram ganska sent på kvällen. När vi anlände till mina dåvarande svärföräldrar kom svärfar inte och mötte oss som han brukade, utan satt kvar framför TV:n djupt rörd. Vi gick in och fångades med jackorna på av den dramatik som utspelade sig i rutan. Willy Brandt talade till en jublande folkmassa vid Muren. Han var borgmästare i Berlin när muren byggdes och regissören av Ostpolitik, därför var det naturligt att det var han som höll talet. Tätt bakom honom med sammanbitna miner stod förbundskanslern Helmut Kohl och presidenten Richard von Wizäcker, som för övrigt själv tjänstgjort i det legendariska infanteriregimente nr 9 från Potsdam och deltog i anfallet mot Polen som ung löjtnant i september 1939.
Brandts klassiska ord "Nu växer det ihop som hör ihop" lämnade ingen oberörd. Och jag tänker att det nog var det allra starkaste historiska ögonblick jag varit med om i min livstid.
tisdag 17 december 2013
Volvos värde varar
Under den årliga genomgången av Volvo-bolagens verksamhet igår kväll ute i Volvo-hallen presenterade en påtagligt nöjd Håkan Samuellson, vd för Volvo Cars, arbetet med presentationen av det nya miljökonceptet, de nya modellkonceptet för lansering nästa år och den nygamla orienteringen mot traditionella värden som Volvo stått för i alla år - säkerhet och miljö.
Etableringen av tre nya fabriker i Kina syftar till att stärka den kinesiska marknaden som gått upp kraftigt under året, berättade han. Och det ser faktiskt ut som om det nu äger rum en nyorientering mot Göteborg för att stärka Volvos svenska profil och för att staden ska vara en samarbetspartner för att utveckla nya koncept i arbetet med att bli en miljöstad.
Liknande tongångar kom från Olof Persson på Volvo AB, som pekade på det angelägna arbete man gör inom utbildningssektorn för att intressera unga människor för fordonsbranschen och för att utveckla framtida transportlösningar med bl a en elbusslinje från Chalmers till Lindholmen.
Ute på Arendal finns Volvomuseet, som är en spännande upplevelse för den fordons- och historieintresserade. På många sätt är det oväntat lätt att avläsa 1900-talets historia i blänket från olika personbils- och buss- chassin. Volvos första prototyp, den sk Jakob, finns dock bara till låns på Volvo-museet ibland och ingår till vardags i samlingarna på Göteborgs stadsmuseum.
Etableringen av tre nya fabriker i Kina syftar till att stärka den kinesiska marknaden som gått upp kraftigt under året, berättade han. Och det ser faktiskt ut som om det nu äger rum en nyorientering mot Göteborg för att stärka Volvos svenska profil och för att staden ska vara en samarbetspartner för att utveckla nya koncept i arbetet med att bli en miljöstad.
Liknande tongångar kom från Olof Persson på Volvo AB, som pekade på det angelägna arbete man gör inom utbildningssektorn för att intressera unga människor för fordonsbranschen och för att utveckla framtida transportlösningar med bl a en elbusslinje från Chalmers till Lindholmen.
Ute på Arendal finns Volvomuseet, som är en spännande upplevelse för den fordons- och historieintresserade. På många sätt är det oväntat lätt att avläsa 1900-talets historia i blänket från olika personbils- och buss- chassin. Volvos första prototyp, den sk Jakob, finns dock bara till låns på Volvo-museet ibland och ingår till vardags i samlingarna på Göteborgs stadsmuseum.
söndag 8 december 2013
Håkan Hellström och Göteborgs själ
Kanske är det Håkan Hellströms märkliga personlighet, när den samtidigt utstrålar Mick Jagger, Bob Dylan och kultserien Tårtan (som byggde på en idé av serietecknaren Jan Lööf), som är kärnan.
Det utgör för mig den alldeles unika legeringen av svärtad lycka, ömsint, sargad kärlek och drömmen om en dröm utan slut, tänker jag när hela Scandinavium kokar och vibrerar av oförlöst och förlöst längtan.
"Allt jag skriver är sant", säger Hellström, och vänder tillbaka från brons yttersta spets mitt i det böljande folkhavet. Och fortsätter "Det har bara inte hänt ännu".
GPs recensent Daniel Claesson skriver om "balladernas kväll" och det kanske är sant. Om man gillar hålligånget och rock´n roll är det möjligen ett problem. För min del drabbades jag istället av det, ska vi säga, svårmod, som Hellström utstrålade och kommenterade hela denna kväll. Han öppnade inte munnen en enda gång utan att problematisera livsfrågorna.
"Nu står jag på en sorts topp", sade han. "Filmen, nya skivan, den här turnén, ett sprängfyllt Scandinavium. men då är dalgången nära."
Nästan österländsk visdom, yin och yang - att i framgångens stund fokusera på smärtan och sorgen för att inte bli övermodig. På samma sätt som man i Dödsskuggans dal aldrig får förlora den sista strimman av ljus ur sikte.
Det är kanske också därför som en av höjdpunkterna, kanske den absoluta höjdpunkten, infaller under "Känn ingen sorg" och publiken närmast extatiskt dansar och sjunger med på golvet, medan bilderna i taket växlar mellan solnegång bortom Älvsborgsbron och spårvagnar i Hängmattan.
Det spelar ingen roll hur mycket man dissar Göteborg, Göteborgsandan, människorna som lever och verkar här. De skärvor av verkligheten som oftast förvrängda sipprar fram i medierna har inget med allt detta att göra.
Det finns något annat, en urkraft med lika delar ilska, passion och egensinnighet som växer i sin egen takt under den oborstade, osofistikerade ytan, under den stöddiga tykenheten, det provinsiella egocentriska självhatet och lillebrorsmentaliteten, det slugger-aktiga tjötandet i butiks- och nattklubbsköer.
Göteborg har alltid haft en stark underground som ibland vänt sig bort och ibland vänt sig till stan.
Idag kommer kraften från ett annat håll, ett mindre välkammat och småborgerligt, men likväl med samma energi och internationella impulser som i snart fyrahundra år präglat stan.
Allt händer här först, även den värsta skiten. Så är det bara. Problemet är att man på annat håll inte ens insett att något hänt. Men det är väl i första hand ett problem för andra.
"Livet är det som händer medan vi håller på med annat", som John Lennon sade. När jag skriver det här sitter jag och tittar ut över snöslasket i Gatenhielmska parken, ser den väntande sjömanshustrun vänd mot väster och tänker att Café Kultur är en sådan där göteborgsk frizon som närmast kan förlänas ett idéernas porto franco-status. Kan just nu på rak arm inte komma på någon annan plats jag hellre skulle vilja vara på.
Tack Håkan, för påminnelsen, om allt!
Det utgör för mig den alldeles unika legeringen av svärtad lycka, ömsint, sargad kärlek och drömmen om en dröm utan slut, tänker jag när hela Scandinavium kokar och vibrerar av oförlöst och förlöst längtan.
"Allt jag skriver är sant", säger Hellström, och vänder tillbaka från brons yttersta spets mitt i det böljande folkhavet. Och fortsätter "Det har bara inte hänt ännu".
GPs recensent Daniel Claesson skriver om "balladernas kväll" och det kanske är sant. Om man gillar hålligånget och rock´n roll är det möjligen ett problem. För min del drabbades jag istället av det, ska vi säga, svårmod, som Hellström utstrålade och kommenterade hela denna kväll. Han öppnade inte munnen en enda gång utan att problematisera livsfrågorna.
"Nu står jag på en sorts topp", sade han. "Filmen, nya skivan, den här turnén, ett sprängfyllt Scandinavium. men då är dalgången nära."
Nästan österländsk visdom, yin och yang - att i framgångens stund fokusera på smärtan och sorgen för att inte bli övermodig. På samma sätt som man i Dödsskuggans dal aldrig får förlora den sista strimman av ljus ur sikte.
Det är kanske också därför som en av höjdpunkterna, kanske den absoluta höjdpunkten, infaller under "Känn ingen sorg" och publiken närmast extatiskt dansar och sjunger med på golvet, medan bilderna i taket växlar mellan solnegång bortom Älvsborgsbron och spårvagnar i Hängmattan.
Det spelar ingen roll hur mycket man dissar Göteborg, Göteborgsandan, människorna som lever och verkar här. De skärvor av verkligheten som oftast förvrängda sipprar fram i medierna har inget med allt detta att göra.
Det finns något annat, en urkraft med lika delar ilska, passion och egensinnighet som växer i sin egen takt under den oborstade, osofistikerade ytan, under den stöddiga tykenheten, det provinsiella egocentriska självhatet och lillebrorsmentaliteten, det slugger-aktiga tjötandet i butiks- och nattklubbsköer.
Göteborg har alltid haft en stark underground som ibland vänt sig bort och ibland vänt sig till stan.
Idag kommer kraften från ett annat håll, ett mindre välkammat och småborgerligt, men likväl med samma energi och internationella impulser som i snart fyrahundra år präglat stan.
Allt händer här först, även den värsta skiten. Så är det bara. Problemet är att man på annat håll inte ens insett att något hänt. Men det är väl i första hand ett problem för andra.
"Livet är det som händer medan vi håller på med annat", som John Lennon sade. När jag skriver det här sitter jag och tittar ut över snöslasket i Gatenhielmska parken, ser den väntande sjömanshustrun vänd mot väster och tänker att Café Kultur är en sådan där göteborgsk frizon som närmast kan förlänas ett idéernas porto franco-status. Kan just nu på rak arm inte komma på någon annan plats jag hellre skulle vilja vara på.
Tack Håkan, för påminnelsen, om allt!
lördag 7 december 2013
Vad är Humörfyren?
I GP igår kunde man läsa i en intervju med mig att Humörfyren har lagts på is och att den inte kommer att tändas innan jul. När jag läser det som står i tidningen inser jag att jag tydligen har uttryckt mig väldigt otydligt de två eller tre gånger Johanna Hagström intervjuat mig om saken, så jag vill gärna ge min bild av detta.
För ett par år sedan ledde Ana Betancour, professor i konst på Chalmers Arkitektur, ett projekt som kom till i samverkan med kulturförvaltningen och stadsledningskontoret med namnet DiverCity. Projektet handlade om konst och hållbar utveckling och efter en kort tid gick det in i visionsarbetet för Centrala Älvstaden. En publikation med dess resultat kommer troligtvis att bli klar under våren.
Under projektets gång redogjorde Ana Betancour för ett konstnärsdrivet projekt i Hackney i London som hette "Kvarnen". Det gick ut på att man odlade biodynamiskt på ytor som var under omvandling, malde säd i en tillfällig kvarn, bakade bröd och sålde brödet i närliggande butiker. Det var även ett pedagogiskt projekt som involverade barn och ungdomar.
I samband med det projektet diskuterade vi att göra något liknande i Göteborg. Jag fick då idén att man kanske skulle bygga någon sorts fyr vid älven som var kopplad till vattenståndet. När vattenståndet var normalt skulle det lysa grönt, när vattnet i älven steg över det normala skulle det lysa rött. Det var ingen humörfyr, utan en vattenståndsmätare i form av en sorts fyr; eftersom fyren är en bra göteborgsk symbol (inte bara i GPs recensioner). Det var helt kopplat till tanken om hållbar utveckling och lokaliseringen jag tänkte på var någonstans i Frihamnsområdet.
Det hände dock ingenting med detta projekt förrän jag i ett annat sammanhang stötte på olika personer, bl.a. från Interactive Institute i Kuggen på Lindholmen. Under de samtalen kom tanken på en Humörfyr upp, även med hänvisning till liknande projekt i Stockholm på Hötorget och Teleplan. Där hade man jobbat med appar som laddades ned till telefoner med vilka besökare kunde ange sitt humör och möjligen andra saker. Det tyska telebolaget 02 hade liknande möjligheter på sin webb där man kan visa hur större tyska städer mår osv. Parallellt tog jag med tankarna till 2021-rådet, och vi lade till dem till de ytterligare ca 2000 idéerna som kommit fram i dialogen kring 400-firandet.
Älvstranden Utvecklings AB, som sitter med i 2021-rådet, nappade på tanken att skapa en interaktiv händelse någonstans längs älvstränderna och lanserade istället idén att fråga Göteborg Energi om de kan tänka sig att upplåta den högsta skorstenen vid energiverket i Rosenlund.
Vid det här laget hade vi övergivit tankarna på just en Humörfyr, utan talade mer om en sorts dialogfyr som kan kommunicera alla möjliga saker. Skorstenen och eventuellt det stora glasfönstret på energiverkets västra sida såväl som fasaden på östsidan skulla kanske kunna användas för konstnärliga installationer, opinionsundersökningar av olika slag, humörrelaterade frågor, volymmätningar av applåderna vid Göteborgsoperan, signaler när ett nytt barn föds i Göteborg m.m.
Innan sommaren tog vi kontakt med Göteborg Energi som lovade att pröva saken och återkomma med ett förslag till samarbetsavtal inom ramen för 2021-arbetet.
Att installera en sådan anläggning som ska hålla några år är dock inget som görs i en handvändning. Det finns tillståndsfrågor både vad gäller sjöfart och flygtrafik som måste utredas. Vi har haft en avstämning med Göteborg Energi och vad jag förstår pågår arbetet med ett avtalsförslag. När det är klart får vi se vad som är möjligt att göra.
I gårdagens artikel kunde det se ut som om projektet lagts på is, vilket inte alls stämmer. Det stämmer inte heller att skorstenen inte kommer att lysa innan jul. Göteborg & Co, som dels har projektet som utvecklingsprojekt inom 2021-arbetet, men också driver Julstaden tände igår en annan installation i skorstenens topp, för att man ska kunna få en försmak av hur det kan se ut.
Rosenlundsskorstenen är särskilt lämpad påpekade Älvstranden, eftersom den syns från större delen av centrala stan,men också ifrån större delen av södra Hisingen. Därför skulle den kunna bli en angelägenhet för en stor del av göteborgarna.
För ett par år sedan ledde Ana Betancour, professor i konst på Chalmers Arkitektur, ett projekt som kom till i samverkan med kulturförvaltningen och stadsledningskontoret med namnet DiverCity. Projektet handlade om konst och hållbar utveckling och efter en kort tid gick det in i visionsarbetet för Centrala Älvstaden. En publikation med dess resultat kommer troligtvis att bli klar under våren.
Under projektets gång redogjorde Ana Betancour för ett konstnärsdrivet projekt i Hackney i London som hette "Kvarnen". Det gick ut på att man odlade biodynamiskt på ytor som var under omvandling, malde säd i en tillfällig kvarn, bakade bröd och sålde brödet i närliggande butiker. Det var även ett pedagogiskt projekt som involverade barn och ungdomar.
I samband med det projektet diskuterade vi att göra något liknande i Göteborg. Jag fick då idén att man kanske skulle bygga någon sorts fyr vid älven som var kopplad till vattenståndet. När vattenståndet var normalt skulle det lysa grönt, när vattnet i älven steg över det normala skulle det lysa rött. Det var ingen humörfyr, utan en vattenståndsmätare i form av en sorts fyr; eftersom fyren är en bra göteborgsk symbol (inte bara i GPs recensioner). Det var helt kopplat till tanken om hållbar utveckling och lokaliseringen jag tänkte på var någonstans i Frihamnsområdet.
Det hände dock ingenting med detta projekt förrän jag i ett annat sammanhang stötte på olika personer, bl.a. från Interactive Institute i Kuggen på Lindholmen. Under de samtalen kom tanken på en Humörfyr upp, även med hänvisning till liknande projekt i Stockholm på Hötorget och Teleplan. Där hade man jobbat med appar som laddades ned till telefoner med vilka besökare kunde ange sitt humör och möjligen andra saker. Det tyska telebolaget 02 hade liknande möjligheter på sin webb där man kan visa hur större tyska städer mår osv. Parallellt tog jag med tankarna till 2021-rådet, och vi lade till dem till de ytterligare ca 2000 idéerna som kommit fram i dialogen kring 400-firandet.
Älvstranden Utvecklings AB, som sitter med i 2021-rådet, nappade på tanken att skapa en interaktiv händelse någonstans längs älvstränderna och lanserade istället idén att fråga Göteborg Energi om de kan tänka sig att upplåta den högsta skorstenen vid energiverket i Rosenlund.
Vid det här laget hade vi övergivit tankarna på just en Humörfyr, utan talade mer om en sorts dialogfyr som kan kommunicera alla möjliga saker. Skorstenen och eventuellt det stora glasfönstret på energiverkets västra sida såväl som fasaden på östsidan skulla kanske kunna användas för konstnärliga installationer, opinionsundersökningar av olika slag, humörrelaterade frågor, volymmätningar av applåderna vid Göteborgsoperan, signaler när ett nytt barn föds i Göteborg m.m.
Innan sommaren tog vi kontakt med Göteborg Energi som lovade att pröva saken och återkomma med ett förslag till samarbetsavtal inom ramen för 2021-arbetet.
Att installera en sådan anläggning som ska hålla några år är dock inget som görs i en handvändning. Det finns tillståndsfrågor både vad gäller sjöfart och flygtrafik som måste utredas. Vi har haft en avstämning med Göteborg Energi och vad jag förstår pågår arbetet med ett avtalsförslag. När det är klart får vi se vad som är möjligt att göra.
I gårdagens artikel kunde det se ut som om projektet lagts på is, vilket inte alls stämmer. Det stämmer inte heller att skorstenen inte kommer att lysa innan jul. Göteborg & Co, som dels har projektet som utvecklingsprojekt inom 2021-arbetet, men också driver Julstaden tände igår en annan installation i skorstenens topp, för att man ska kunna få en försmak av hur det kan se ut.
Rosenlundsskorstenen är särskilt lämpad påpekade Älvstranden, eftersom den syns från större delen av centrala stan,men också ifrån större delen av södra Hisingen. Därför skulle den kunna bli en angelägenhet för en stor del av göteborgarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
